…om det lokala, det tillfälligt permanenta, och framtiden

Lokaltidning. Det känns nästan lite gammaldags, och vuxet i det som den står för.

Om man börjar prenumerera på lokaltidningen är man bofast. Den dagen man finner nöje i att läsa om det senaste kommunfullmäktigesammanträdet, om broar som eventuellt kommer att byggas om tio år, eller om vad förskolebarnen i grannkommunen får för lunch, då har man alldeles tydligt passerat en gräns.

Jag är där nu.

Jag har bott i Uppsala ganska länge, men jag har aldrig tidigare känt en längtan efter att läsa UNT. Det första året kunde jag inte riktigt släppa Piteå-Tidningen (över det nu), och sedan var det bara DN som gällde (jag läste statskunskap och hade man inte läst DN Debatt på morgonen var man lite lost, kan man säga).

Men något har hänt.

Jag tror att det är för att det är första gången som jag känner att nu ska vi stanna här. Inte för alltid kanske, det vet man ju aldrig, men tillräckligt länge.

Och så tror jag att det är barnen. Min enda kontakt med kommunen har tidigare varit några lånade böcker om trädgårdsdesign på stadsbiblioteket och en grön buss som tutade åt mig när jag cyklade på vägen istället för på trottoaren (det är visserligen åtta år sedan men jag är fortfarande arg över det, man får ju för guds skull inte cykla på trottoaren!). Men nu är det förskola och skola, och det är skolmat och skolskjuts och framtid.

I lokaltidningen kan man läsa om vad som har hänt. Men jag tror att det som lockar snarare är att läsa om vad som kommer att hända.

Det, och så sudokun på sidan 15.

Share

…om kvinnor som tar hand om barnen gratis och män som får betalt för det

Jag tror att det är dags att vi pratar om det här med föräldraledighet igen.

Vi pratade ju i våras om att föräldraledighet och uttag av föräldrapenning inte är samma sak, och att det blir fel när vi mäter antal dagar som män respektive kvinnor tar ut och sedan kallar en ökande siffra hos männen för att det blir ‘mer jämställt’.

Minns ni? (Om inte: jag skrev om det här, så gå gärna tillbaka och läs. Eller förresten – även om ni tycker er minnas så gå tillbaka ändå för säkerhets skull, det var ett bra inlägg.)

Anyway. I våras när jag skrev om det här så tog jag kontakt med en forskare som studerade just det. Då var det enda som fanns en lite äldre studie och hon visste inte ännu om mönstren fortfarande var desamma. Nu (okej, i september… jag ligger lite efter) har hon kommit med en första rapport, och det är en både intressant och viktig studie som alla som någon gång pratar om föräldraledighet i relation till jämställdhet borde titta på. (Pdf finns här.)

I stora drag:

Föräldrar är föräldralediga mycket längre tid än den siffra man får om man lägger ihop de föräldrapenningdagar som de tagit ut. Mäns föräldraledighet har ökat, men kvinnornas har inte förkortats. Det handlar alltså inte om ett nollsummespel där männens ökade föräldraledighet gör att kvinnorna är hemma mindre, istället är vi totalt hemma längre. Däremot när det gäller pengarna, så kan man möjligen se det ungefär så. Männen tar ut fler föräldradagar, och kvinnorna tar ut färre. Det tycks alltså som att kvinnor är hemma ungefär lika länge som tidigare, men med mindre betalt. Mönstren för hur många och hur långa föräldraledighetsperioder som tas ser också olika ut för män och kvinnor: män är hemma fler korta perioder (typ tar ledigt fredagar eller förlänger semestern på sommaren) medan kvinnor är hemma längre perioder. Män bibehåller därför under ledigheten en tätare koppling till arbetsmarknaden än vad kvinnor generellt gör, vilket kan vara betydelsefullt ur ett karriärsperspektiv.

Är ni med på vad vi ser här? Det här är faktiskt himla viktigt.

Den statistik som vi oftast (okej, typ alltid) ser i sådana här sammanhang – den över antal uttagna dagar - fångar inte upp de här mönstren. Om vi är intresserade av hur länge män respektive kvinnor är föräldralediga och hur det är korrelerat med deras karriärsmöjligheter, löneutveckling, pension och så vidare, så räcker det inte att titta på fördelningen av dagar.

Tvärtom – det kan vara direkt missledande.

Share

…om överlevnadsstrategierna

Så jag googlade lite, för att få fler tips på vad man kan göra för att få vardagslivet att gå ihop. Detta är ungefär vad jag fick upp:

- Färdighackad lök i frysen
- Tärnad potatis i frysen
- Ha alltid korv eller färdiga pannkakor hemma

Okej, jag överdriver lite. Det var inte bara halvfabrikat som kom upp. Även t.ex.:

- Kolla upp om du har utmattningssyndrom
- Kolla upp om du har underproduktion av sköldkörtelhormon
- Kolla upp om du har ADHD

Mm.

Det ska liksom vara antingen små, industriellt tillhandahållna strategier sådär på marginalen, eller så är det något fel på dig? Inte att förringa den hackade löken (och är man sjuk är det så klart bra om man kollar upp det), men jag skulle snarare vilja läsa om hur människor organiserar sina liv så att färdighackad fryst lök inte behövs.

Jag gillar ju att laga mat. Jag vill inte minimera den tiden. En av de saker som jag längtar allra mest efter är ju att ägna en hel dag åt att laga och baka. Hey, jag skulle till och med kunna tänka mig att städa om jag fick göra det i lugn och ro, utan skrik och bråk och ‘hjälpa till’. Jag har en sådan där gigantisk kitchenaid stående på köksbänken och jag har inte bakat ett enda bröd sedan förra sommaren. Inte ett. Jag ser framför mig hur det skulle vara (mjöl – överallt, och deg – överallt), och – nej. Nej.

Vi har synkat våra kalendrar. Vi ska börja göra matlistor igen. Vi ska fixa appar för alla olika kategorier av kom-ihåg-listor. Vi ska fundera lite mer på schemaläggning och rutiner, framför allt för barnen men också för träning. Vi ska göra allt det där och säkert en massa fler saker.

Men jag tror att det viktigaste vi kan göra just nu är att försöka hitta en bra barnvakt som kan hjälpa till ibland, så att vi emellanåt kan få göra just de där sakerna som folk tycks vilja undkomma. Fast i lugn och ro.

Japp. Så får det bli.

Share

…om zombielivet

Ikväll har vi funderat, planerat och lagt upp livspusselstrategier. Inte för hela livet, och inte för bara imorgon, men någonstans mittemellan. Jag är trött på att försöka överleva en dag i taget. Jag tror att jag behöver lite bättre rutiner, att vi alla behöver det.

Steg ett är automatiskt synkade kalendrar (check!).

Steg två är att skriva in saker i de där kalendrarna (check!).

Steg tre är att se Walking Dead (check!!!!!).

Detta föranleder två angelägna frågor så här på kvällskvisten:
1. Har ni några smarta organisera-upp-vardagen-tips till oss?
2. Finns det någon som helst möjlighet att zombies kan finnas på riktigt? Vad säger forskningen, liksom? Hur orolig borde man vara?

Share

…om socialisationen

Barn gör inte som man säger, de gör som man gör. Och så säger de som man säger, och säger dessutom vad man gör.

Idag är vi hemma från förskolan, eftersom den är stängd. (=!=”"#!!) (Det där sista sa jag inte högt så klart, man har väl självbevarelsedrift.)

Med två klätterapor som allra helst vill dra fram stolarna till köksbänken för att pilla med knivar i brödrostar, diska vinglas och testa att starta spisen själva, så åkte stolarna snabbt upp på köksbordet. (Det är skönt att kunna utnyttja sitt fysiska överläge som förälder.)

En stund senare gick jag in i lekrummet och fick se det här:

Och så Fabian i puffen med sin ipad, nynnandes på en låt från Veronica Maggios senaste skiva.

Spooky.

Share

…om höstmörkret

Är det ledigt här, frågade han och satte sig ner innan hon hann svara.

Hon tittade på honom medan han halade fram en pocketbok ur väskan och slog upp första sidan.

Ja, sa hon.

Ja vad då? frågade han oförstående.

Ja, det är ledigt. Eller var, åtminstone.

Den här gången svarade han inte, han bara tittade på henne en lång stund och vände sig sedan mot boken igen.

Hon såg ut genom fönstret. Landskapet utanför brann i orange, i gult, i rött. Snart skulle björkarna släppa sina löv, men än så länge klamrade de sig fast vid grenarna och bildade en vägg av höst mot den mörka barrskogen bakom.

När tåget stannade klev hon av och följde strömmen av trampande gummisulor bort mot rulltrappan, genom tunneln och upp på andra sidan. I stan fanns det inga höstlöv. Där fanns det inga färger. Bara människor med mörka jeans, svarta skor och grå jackor. Vid övergångsstället bildades en liten klunga och alla tittade ner i marken, vända åt samma håll. Tillsammans gick de över gatan på precis det avstånd som krävdes för att ingen skulle röra vid någon annan. Hon fortsatte rakt fram, förbi den gamla järnhandeln och det lilla bageriet och in på spången där turisterna brukade stanna och fotografera det smutsiga vattnet som flöt genom staden.

Himlen var grå och marken var grå och ån var grå.

Människorna gick över bron med sina svarta skor och sina grå jackor och det var höst, höst.

På kaféet i backen var det fullsatt, som vanligt. En man i mörka jeans, svarta skor och grå jacka satt vid ett bord för sex och skrev i ett anteckningsblock.

Är det ledigt här, frågade hon, och satte sig ner innan han hann svara.

Och utanför fönstret växte det grå och det svarta, och när gatlyktorna tändes kunde björkarnas brand bara anas.

Share

…om sjukskrivning, legitimitet och akademiska konferenser

Konferens.

Den akademiska motsvarigheten till semester.

Man får lyssna på spännande föredrag, träffa sina idoler, och så får man prata om sin forskning om och om igen.

Det blir inte så mycket bättre än så.

Men just när jag sitter på tåget och försöker få ihop de sista bilderna på min presentation som är om… tre timmar, så känns det kanske inte så himla roligt. Nå, det kommer att gå bra, det brukar det ju göra.

Men jag tänkte att det kanske skulle hjälpa att berätta för er vad det är jag egentligen gör, för jag vet inte om jag har gjort det riktigt? (Det här inlägget är dessutom utmärkt prokrastinering, det erkänner jag villigt…)

Så.

Min forskning handlar om sjukskrivning och hur sjukskrivningens legitimitet ständigt förhandlas när man interagerar med andra. Jag tittar på samtal, för att se vad det är som händer på en detaljerad språklig nivå, vilka resurser vi använder och så vidare, när vi pratar om sjukskrivning (eller när sjukskrivna personer pratar om helt andra saker).

Poängen är att vi när vi interagerar med andra producerar normer, producerar kultur, producerar strukturer. Genom att titta på interaktion så kan vi se hur det går till. När det gäller sjukskrivning så kan vi också få en ökad förståelse för vad situationen som sjukskriven innebär, och hur dess legitimitet kan förstärkas eller undergrävas. Det är viktigt att förstå det här bättre, bland annat för att sjukskrivning idag knappast är en självklarhet när man är sjuk, och till stor del bygger på hur sjukdomen och arbetsförmågan presenteras, både gentemot läkaren och gentemot handläggaren på försäkringskassan.

Så det är vad jag gör i stort sådär.

Den studie som jag ska presentera idag har ett lite snävare fokus och handlar om hur långtidssjukskrivna kvinnor som spenderar en stor del av sin tid i hemmet förhandlar sjukskrivningslegitimitet när de pratar med varandra om hushållsarbete som de gör.

En kvinna som är hemma en stor del av dagen, kan vara där när barnen kommer hem från förskola eller skola, planerar måltider, sköter tvätt och städning, och dessutom har en utsatt situation ekonomiskt och kanske är beroende av sin partner för sin försörjning, påminner på många sätt om en hemmafru.

Att ses som en ’slags hemmafru’ kan vara ett problem både för att det inte är riktigt socialt accepterat i Sverige med den jämställdhets- och arbetsideologi som vi har, men också för att det undergräver sjukskrivningens legitimitet. (Om du nu kan städa, varför kan du inte ha ett städjobb? Du kanske bara vill vara hemma och pyssla om hemmet och familjen och varför ska du ha sjukpenning då? – inte mina invändningar så klart, men potentiella invändningar från andra, eller från samhället, som kvinnorna i studien förhåller sig till.)

Det jag tittar på är alltså hur de pratar om det hushållsarbete som de gör på ett sätt som inte utmanar sjukskrivningens legitimitet.

Eftersom kön är relevant här så tittar jag dessutom på hur kön förs in i diskussionen (eller görs relevant).

Det är intressant hur kön och jämställdhet kan fungera som en resurs i sammanhanget: hennes hushållsarbete sätts i relation till hans hushållsarbete eller yrkesarbete (ja, personerna i studien verkar leva i heterorelationer, vad jag kan se). Det hon gör blir då mindre problematiskt, eftersom det framstår som mindre i omfattning och moraliskt berättigat. Det verkar också vara viktigt att föra in kön och jämställdhet på rätt sätt, så att det inte verkar som att kvinnan gör ’för mycket’ i jämförelse med vad mannen gör – då ifrågasätts situationen både ur ett jämställdhetsperspektiv och i relation till sjukdomen.

Humor är också viktigt här.

Humor gör det möjligt att prata om de här sakerna utan att det blir problematiskt. När någon efter en utläggning om bakning katergoriserar sig själv som ’värsta hemmafrun’ följt av en smiley, görs den problematiska kategoriseringen explicit, samtidigt som det driver med den, tar avstånd från den, visar att – jag vet att jag skulle kunna ses så, men jag är förstås inte en hemmafru på riktigt.

(Det finns tyvärr inga män i mitt material, men jag skulle gärna vilja titta på liknande saker när det gäller män, eftersom det som de har att förhålla sig till sannolikt ser ganska annorlunda ut.)

Nej hör ni. Nu måste jag göra klart den där presentationen.

Konferensdag.

Och solen skiner.

Det blir kul, det här!

Share

…om Sverigeklag

Jag anstränger mig, hela tiden, för att inte bli sådär jobbigt ex-expat-fördömande kring hur saker funkar i Sverige. Ni vet – någon har bott utomlands ett tag och kommer hem och hittar bara fel. Myndigheterna är sega och lagarna är dumma och ölen är för dyr och svenskarna är trista och allt det där. Ibland räcker det med att någon åker på chartersemester för att man ska överösas med klagande ‘sanningar’ om Sverige, och ofta verkar det där klagandet gå ut på att visa hur världsvan och klarsynt den klagande är. Att hen minsann sett något annat, något bättre – att hen minsann är något annat, något bättre.

Jag vill inte bli sån.

Jag vill inte.

Men det är inte lätt, alltså.

Ett litet klag, så lämnar vi det sen, okej?

Igår var vi på mataffären, barnen och jag. Och efter fem minuter behövde Fabian så klart gå på toaletten. Så jag frågade var deras kundtoalett var. Och inte fanns det ju någon (hur hade jag kunnat inbilla mig det?), så vi var tvungna att lämna maten och gå en bra bit i köpcentret. Och väl där kom vi inte in för det kostade fem kronor, och vem går omkring med småpengar nuförtiden? (Jag får balansera två varukorgar på barnvagnen varenda gång jag handlar, eftersom mataffärerna här envisas med att man måste ha en tia för att låna en kundvagn… their loss, säger jag, för jag handlar definitivt mindre än vad jag skulle gjort annars). Nå, det löste sig, eftersom två trevliga alkoholister kom förbi och skulle in och tvätta upp sig lite. (De var på riktigt väldigt trevliga, de trevligaste vi träffade på hela eftermiddagen, hon i kassan sa faktiskt inte ens hej). Ja, och sen gick vi tillbaka till affären och handlade, och pratade inte med någon för det gör man inte i Sverige (om man inte är onykter, vilket kanske är förklaringen till trevligheten hos de båda herrarna på toaletten), och barnen blev ledsna för det fanns ingen bjudfrukt, och jag letade efter sambal oelek i tio minuter och det fanns ingen personal att fråga, och i kassan så packade jag alla kassarna själv för i Sverige packar man minsann sina egna kassar och alla runtomkring bara suckade för att det gick för långsamt så att hela kön fick vänta, och sedan gick vi över parkeringen och blev nästan påkörda för det finns faktiskt ingen lag som säger att man ska stanna för mammor med vagnar och matkassar och två vilda barn som försöker fly, är det inte ett övergångsställe så gasar man bara.

Slut på klag.

Ja, jag har sett andra saker. Jag har vant mig vid mataffärer där personalen cirkulerar och vänligt frågar om de kan hjälpa till med något och där hen i charken frågar om barnen vill ha något att äta medan man handlar. Jag har vant mig vid mataffärer där någon packar mina varor, där jag alltid tillfrågas om jag vill ha hjälp ut till bilen, och där folk säger hej till varandra, ler och busar med barnen. Affärer med kundtoaletter, som gärna vill att jag ska använda deras kundvagnar. Det betyder inte att jag vet bättre, att det borde vara så här i Sverige också. Det är så på en del andra ställen bland annat för att de där har låga löner och värdelösa arbetsvillkor. Och det är inget att sträva efter, alls.

Men en kundtoalett? Det kunde man i alla fall kosta på sig, kan jag tycka.

Och ett leende.

Okej, nu, nu är det slut på klag.

Share

…om frågor och svar

Det här är min favoritkategori bland inläggen, så för att göra lite av en mjukstart (det kanske vi alla behöver?) så har jag samlat de mest angelägna frågorna som lett besökare in på min blogg den senaste tiden.

Heter det förskola?
Nja, Fabian, 3 år, kallar det för ‘jobbet’. Men kanske skulle man kunna döpa om det till ‘Arbetslinjen’?

Flytta resväskor utomlands?
Det beror på om du ska flytta själv också. Att bara flytta resväskor verkar onödigt tycker jag. Men det är ju upp till var och en, förstås. (Och tullen.)

Fråga om fredagsmys?
Visst, fråga på bara.

Göra småpyssel med små barn?
Nej. Nej nej nej.

Att jobba bort att prata med ens partner?
Det kan vara lite knepigt, men testa t.ex. detta:
1. Skaffa barn. Ni måste fortfarande prata med varann, men det finns alltid någon som kommer och avbryter er.
2. Börja använda chatten på Skype eller Facebook. Ni kommunicerar förvisso ändå, men ni kommer att prata betydligt mindre.
3. Börja titta på Homeland.

Lite grann vin?
På en onsdag? Jamen okej då.

Hur säger man när ugglan låter?
Gärna något uppmuntrande i stil med “bra!”, “intressant!” eller “du är fantastisk!”.

Vill du veta någonting så fråga ugglan, hon är klok som en bok?
Lite långt, men det funkar absolut.

Fråga Instagram?
Nej, nu blandar du ihop. “Ugglan” heter det. “Fråga Ugglan”.

Skatteverket barnvakt?
Har jag ingen erfarenhet av, men det är ju kul att de vidgar verksamheten. De kan ju leka skattjakt med barnen, till exempel.

Ugglan läsecirkel?
Ja det är väl ungefär vad en blogg är? Låter lite kreddigare va?

Leva som man lär?
Nej, det låter lite tråkigt.

Husmus som husdjur?
Been there, done that. Den blev kortlivad, om man säger så.

Drinkvagnar?
Javisst. Eller, ja, en åtminstone. Mellan fönstren i vardagsrummet. Kommer att bli finfint.

Den smartaste ugglan?
Det där frågetecknet skulle inte vara där, va?

Share

…om att vara tillbaka

Hej.

Det är jag igen. Jag är här nu.

Det var inte så att jag slutade skriva, jag bara gjorde det inte längre. Och först tänkte jag att det var en slags semester. Det var flytt och sommar och flytt igen, och inskolning på förskola och husköp och jag vet inte allt. Så jag tänkte att när allt lugnat ner sig lite, då kanske det går lättare.

Nu har det lugnat ner sig lite.

Det tog ett tag.

Men jag är här nu.

Share