…om litteraturstudier med en treåring

Jag är hemma med sjukt barn hela dagen.

Så vi studerar tillgänglig litteratur om medikalisering, statens diskursiva styrningspraktiker och konstruktionen av moral i fostran av den hälsosamma medborgaren.

Det ska börjas i tid.

Share

…om arbetet

Kaffet är kallt innan jag ens hunnit ta den första klunken. Ventilationen brummar. Musik kommer från datorn på skrivbordet. Musik, bilder, rubriker, grälla färger.

Kaffet är kallt, men jag dricker det ändå.

Läser några brev. Papperskorgen. Tittar på texten som bara till hälften manifesterats på papper.

Går och hämtar lite mer kaffe. Innan jag burit tillbaka koppen till mitt skrivbord kommer det att vara kallt.

Men jag gör det ändå.

Share

…om (vilje)styrkan

Jag behöver träna. Jag behöver det för axlarna, för ryggen, för huvudet, för själen.

För några år sedan var jag deprimerad. Ett år som jag mest minns som ett slags svart hål. Och det som jag tror hjälpte mig allra mest (förutom terapi och medicin och A som lyfte mig ur sängen varje morgon), det var att träna. De dåliga dagarna satt gråten liksom i kroppen när H och jag åkte till gymmet, men för varje vikt som jag lade på så blev det paradoxalt nog lättare att andas. Efter en halvtimme log jag mellan seten.

Endorfiner, säkert. Men också den där känslan som kommer av att man känner sig stark, att man orkar bära upp sin egen kropp och tyngden på axlarna.

Jag känner mig inte stark längre.

Inte fysiskt, i alla fall.

Det var ganska länge sen jag tränade regelbundet på det sättet. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket motvikt jag skulle behöva lägga på i chinsmaskinen.

Och så kan vi ju inte ha det.

Men vet ni hur tungt det är att komma igång och träna igen efter ett långt uppehåll? Jag måste ha en plan (alltid en plan), och jag vet av erfarenhet att det finns några olika alternativ som funkar på mig:

1. Tvång.
2. Mutor.
3. En kombination av punkt 1 och 2.

En variant som jag hoppas inkluderar tillräckligt mycket av ovanstående punkter för att lyckas är Tävlingen.

Så nu har jag konstruerat en minutbaserad träningstidstävling med min vördade make. Flest träningsminuter per vecka vinner en extra sovmorgon veckan efter. (I vanliga fall stiger vi upp med barnen varannan dag, vilket sedan gårdagens klockomställningssabotage mot Sveriges alla barnfamiljer hemma hos oss alltså innebär klockan FYRA – sovmorgon torde alltså fungera utmärkt som incitament.)

Men för att det hela inte ska urarta till oschysstheter så har vi dessutom byggt in ett gemensamt mål: kommer vi tillsammans upp i ett visst antal minuter må-fre så får vi dricka vin till middagen under helgen, annars inte. (Det låter ju lite alkovarning där, men det kan jag försäkra att det inte är, vi råkar bara gilla att matcha god mat med gott vin – just nu försöker vi lära oss lite mer om franska viner).

Vad tror ni, kan det funka?

PS. Saknar vårt lilla kaliforniska utegym, inklämt mellan rosmarinbusken och paradisträden. Det var strategiskt placerat precis utanför altandörrarna, med några snygga ljusslingor över, så när man satt i soffan och tittade på film och åt chips så kunde man titta ut och se hur mysigt det såg ut i gymmet. Det var trevligt.

Share

…om sådant som kan tyckas en smula märkligt

Vissa dagar får man anledning att misstänka att livet inte är så linjärt som det allt som oftast verkar. Till exempel när:

- den låt som spelas på radion när man sätter sig i den på eftermiddagen är samma låt som när man klev ur bilen på morgonen,

- man laddar hem ett nytt program som verkar användbart, bara för att upptäcka att det redan finns på datorn med precis de inställningar man hade tänkt göra,

- ens son gång på gång säger att han vill träffa Alice Hellander, när
a) man inte känner någon som heter så,
b) det var precis vad sonen skulle ha hetat om han hade varit en tjej, samt
c) man aldrig pratat med sonen om punkt b.

Trevlig helg!

Share

…om det vackra livet, och vem som lever det

Inkomst och andra förutsättningar i livet spelar roll för hur vi lever, det lyfte Lakritsdraken så bra fram i en kommentar igår. Det borde förstås vara självklart för alla, men jag tror att vi behöver påminnas om det ibland.

Jag läser en grotesk mängd bloggar och magasin som handlar om inredning, design och arkitektur. Och det är klart att jag vet att hemmen som man oftast ser där – de tillhör en ganska väl avgränsad grupp människor. Människor som har pengar, men också en viss sorts kulturellt kapital. Det är designers, konstnärer, författare, stylister, och de bor i våningar i innerstan eller i stora hus vid vattnet.

Samtidigt framställs de ofta som vem som helst. Genom att ekonomiska förutsättningar sällan lyfts fram eller problematiseras (istället pratas det om smak, stil, känsla, kärlek) så skapas en bild av något allmängiltigt. Något som vi alla skulle kunna få om vi bara vore stilsäkra nog och prioriterade rätt.

Jag tror att lite av det som jag ville uppmärksamma med mitt inlägg igår handlar om poängen med att uttalat sätta en slags ‘övre medelklasstämpel’ på en viss sorts praktiker. När något pekas ut som specifikt – som tillhörande en viss grupp – så minskar förutsättningarna för att det obemärkt ska tas för en mer allmängiltig norm.

Och jag tror att det kan vara bra att peka ut de där idealiserade bilderna som vi ser som specifika i den bemärkelsen.

Med jämna mellanrum så uppmärksammas det att det som visas på livsstilsbloggar av olika slag bara är de vackraste bitarna av vardagen – sekunderna när barnet skrattade, minuten då solen kikade fram, det nystädade köket. Det talas också ofta om fotoredigeringen som bidrar ytterligare till att skapa illusionen av perfektion. Det finns en motrörelse mot de här tendenserna som ibland manifesteras i tillfälliga kampanjer, allra senast #Nofilter.

Men jag tror att vi också borde prata om ekonomi och klass här. Det handlar inte bara om att publicera glada, vackra bilder av till synes perfekta liv – det handlar också om de saker som syns i de bilderna och hur de endast lyfts fram genom länkar till butikerna där de kan köpas. Det poängteras sällan att det vi ser är ett vardagsrum som kanske kostar några hundra tusen kronor.

När den sortens information hamnar lite i skymundan så blir det svårare att sortera.

Vet man inte sedan tidigare att beskrivningen “soffa designad av Hans J. Wegner” i bildtexten i själva verket betyder “soffa som kostar ca 130 000 kronor”, då kanske man förvisso avskriver miljön på de där blanka sidorna som ‘säkert för dyr’, men man kanske inte inser hur ouppnåelig för de allra flesta av oss som den är eller hur liten grupp människor som faktiskt har möjlighet att bo på det sättet.

Jag menar inte att de där hemmen inte ska få synas eller inspirera oss (jag är den första att erkänna att jag älskar dem). Men jag kan känna att det finns en poäng med att poängtera att det vi ser – det är faktiskt inte normen.

Share

…om trender, snobbighet och medelklassångesten

Om drygt två månader flyttar vi in i vårt hus. Som vi längtar!

Det bästa – eller jobbigaste, beroende på hur man ser det – det är att vi inte har några möbler. Ingen soffa, inget matbord, ingen säng, inga stolar. Allt som vi inte sålde av hamnade uppe i sommarhuset när vi flyttade till USA. Att inreda det där huset helt från scratch är ungefär det roligaste jag kan tänka mig just nu (faktiskt så roligt att jag stundtals får svårt att tänka på annat överhuvudtaget).

Men att köpa möbler till ett hus baserat på de bilder som man har av det, det är faktiskt inte så lätt. Eftersom det är leveranstid på det mesta så måste vi ju också se till att fixa det viktigaste nu så att det är på plats när vi får tillträde.

Turen har nu kommit till matplatsstolarna.

Och efter att vi äntligen nästan nästan bestämt oss för smutsturkosa Eamesstolar så klickade jag idag upp det här inlägget på underbara inredningsbloggen Mokkasin. Det handlade om smutsturkost.

Årets jävla trendfärg. (Från Nordsjö.)

Man försöker ju så gott det går inbilla sig själv att man liksom bara väljer sånt man gillar, att man inte alls bryr sig så mycket om trender. Det som är trendigt blir otrendigt sen och jag har ingen lust att byta stolar vart tionde år bara för att de är ‘ute’ (inte för att vi skulle göra det, men om jag omedvetet uppfattat att den där smutsturkosa färgen minsann är vad man borde ha i höst, ja då finns ju faktiskt också risken att jag om några år kommer att känna att smutsturkost är såååå 2014, det förstår ju jag också, och då kommer jag kanske inte att vilja dras med de där stolarna).

För övrigt:

Ja, så nu blir jag tveksam. Jag vill ju inte vara så där omedvetet trendstyrd. Men jag vill ju verkligen inte vara så snobbig att jag väljer bort något för att det är trendigt och ‘alla andra’ därmed har det. Det är faktiskt värre.

Ja, och så känner jag mig lite äcklig för att jag ens tänker på sådana här saker. Att jag ens får känslan av att ‘alla’ har en viss sorts svindyra stolar är ju – även om jag förkastar den för hallå, hur världsfrånvänd får man lov att vara – faktiskt ganska osympatiskt.

Jag är som Mickan i Solsidan.

Fast ännu värre, för jag förvandlar dessutom hela spektaklet till en slags reflexiv diskussion i en akademiskt fåfäng förhoppning att det liksom skulle legitimera det hela.

Och sen problematiserar jag det.

Och sen problematiserar jag att jag problematiserar det.

Aaargh.

Share

…om vem man talar med, och för

Skriv inget mer, tyckte A igår. Du har väl vettigare saker att göra än att föra diskussioner som inte leder någonstans? Stålfastern var i en kommentar här inne på något liknande – att ibland måste man aktivt vända bort blicken och inse att en del inte går att övertyga genom argumentation.

Och så är det ju. Samtidigt undrar jag om det i publika diskussioner på nätet är det där med att övertyga en motpart som är själva poängen?

Oxhen skrev i en kommentar till mitt förra inlägg om att man kan se det som att man debatterar för de andra. Så ser jag det förstås inte när jag diskuterar hemma vid köksbordet, men just i sådana här forum så  känner jag faktiskt att det är det som är allra viktigast. Och där handlar det inte så mycket om ‘jag har rätt’, som om att tydligt markera att vissa saker helt enkelt inte är okej.

Jag har gång på gång – och det tycks mig som att det blir allt oftare – hört folk säga att de inte vill börja diskutera vissa frågor eller att de inte vill inta vissa positioner – inte för att de inte står för vad de tycker eller inte tål att någon säger emot – utan av rädsla för det obehagliga ‘debattklimat’ som brett ut sig.

Varje gång en läsare ser någon annan bli kallad spån, fitta eller något annat otrevligt så bekräftar det att detta är en högst reell risk man tar om man väljer att delta i en diskussion.

Jag kan inte styra över hela internet. Men jag kan bestämma att här – här ska inte andra behöva känna sig rädda att bli kallade för en jävla idiot. Och jag kan bestämma att när personer säger att den sortens beteende är både okej och bra – då protesterar jag.

Inte bara för min egen skull, utan också för andras.

För varje gång en läsare ser att någon protesterar så bekräftar det inställningen att den sortens samtalsklimat inte ska få utgöra normen.

Share

…om personangrepp, kritik och det där långfingret

A ringde mig på jobbet i eftermiddag. Han ville kolla så att jag ‘var okej’ eftersom han upplevde att en person som kommenterade här var obehaglig och hotfull och han tänkte att det kanske skulle vara jobbigt för mig.

Men det var det ju inte.

Jag är i och för sig inte van vid att folk svär åt mig, säger att jag är dum i huvudet och anklagar mig för att ljuga eller för att ha psykiska problem som jag borde söka hjälp för. (Mina barn har som tur är länge kvar till tonåren, men tids nog lär jag väl få höra sådant där jag med.)

Visst är det skrämmande att få sådant kastat över sig, särskilt när man sett samma person uttrycka sig ännu grövre i andra sammanhang. Man kan ju faktiskt aldrig veta vad en person är kapabel till, och senast jag hörde folk prata med andra på det där sättet var på högstadiet där det mobbades ganska friskt.

Däremot jobbar jag inom ett område där kritisk diskussion och debatt är en kärnverksamhet. Det gör att jag är van vid oenighet ner på detaljnivå (säger ingen emot så är det något skumt). Idag vid kaffemaskinen frågade en kollega vad jag tyckte om konferensen som jag var på för några veckor sedan. Fick du några bra kommentarer? undrade han. Tja, svarade jag, några kommentarer och frågor, men inget jag inte hört förut och inget särskilt kritiskt. Så det var ju lite synd.

Det är när vi diskuterar med andra som vi får pröva våra ståndpunkter och våra argument. Och jag har diskuterat interaktion, intersubjektivitet, kognition, kunskap och makt i tillräckligt många sammanhang för att veta att det jag säger stöds av omfattande forskning. Med det i ryggen så blir det möjligt att – när obehaget lagt sig – ta ett steg tillbaka och observera.

Det är ett privilegium att ha den bakgrund som gör ett sådant förhållningssätt möjligt.

Jag förväntar mig så klart inte att folk i allmänhet ska diskutera som man gör inom akademin, även om det vi pratar om råkar höra till etnometodologisk, samtalsanalytisk och diskurspsykologisk teoribildning. Det är faktiskt rätt häftigt att ens kunna prata om sådana saker utanför seminarierummen! Jag skulle gärna göra det mera.

Men jag tycker heller inte att det är värt att lägga min tid på att förklara och diskutera saker, när det inte bemöts med någorlunda underbyggda sakargument, utan snarare med (van)tolkningar av mina känslor och tankar, uppblandat med personangrepp.

Så det tänker jag inte göra.

För övrigt är mitt vänstra långfinger fortfarande avdomnat.

Det är lite jobbigt att skriva nyanserat när kroppen är så explicit.

Share

…om sånt som folk skriver på nätet

Det känns inte som att det var så himla länge sen som vi pratade om ‘näthat’ (nej, jag gillar fortfarande inte det begreppet), och om hur många, många upplevde ‘hat’ och hot online, så till den grad att de upplevde att det påverkade deras rörelsefrihet.

Men det tycks fortfarande finnas många som inte har fattat, eller som inte vill se att saker som de gör online faktiskt får konsekvenser – för andra, och också för dem själva. (Det var rätt talande att f.d. finansministern i Norge nyligen uttalade sig om att många i det Fremskrittspartiet, likt Solveig Horne, nog skulle få anledning att ångra tweets och facebookuppdateringar som de tidigare gjort.)

Kanske kan man beskriva det som att det råder någon slags kamp kring internets status i relation till muntlig interaktion eller skriftlig interaktion i mer traditionella kanaler. Kanske är det mest ett gripande efter halmstrån när folk som beter sig illa får svårt att hitta andra ursäkter.

Ni kommer säkert ihåg sverigedemokraten Dagerlinds fascinerande försvar av sina rasistiska tweets i våras? Hans “jag står inte för något jag skriver på twitter” har blivit en klassiker. Uppföljningen “twitter är liksom ingenting” och “det jag skriver på twitter har liksom ingen relevans” är rätt intressanta de med (och visst skulle man önska att det var sant, just i Dagerlinds fall).

Häromdagen stötte jag på liknande argument i kommentarsfältet inne hos Charlotte. Inte kring rasism tack och lov, men resonemanget kring just internet var välbekant.

“Om jag kallar dig för en ‘jävla idiot som kan dra åt helvete’ här på nätet så uppfattar du inte det som speciellt hotfullt eller skrämmande och om du gör det så har du personliga problem”, var ett av argumenten. Sen hävdade personen också att det var helt okej att skriva illa och nedsättande till någon på dennes blogg, men att man faktiskt måste “skilja på hur man beter sig i verkligheten”. Ja, och när jag inte höll med om onlineinteraktionens obetydlighet (hey, jag forskar liksom om sånt här) så skrev hen “du är ju fan dum som ett jävla spån”.

Jamen typ så.

Jag tror att de flesta är ganska medvetna om att många av oss varje dag spenderar åtskilliga timmar med att interagera med andra online, antingen under våra juridiska namn eller andra namn som vi hittat på till oss själva. För en del är det säkert så att de lägger mer tid på det än på att prata med folk face to face (jag gissar att jag gör det många dagar, och då är jag ändå rätt… jamen normal).

Vi träffar kärleken på nätet, vi gör nya bekantskaper på nätet, vi pratar politik och mode och barnuppfostran på nätet. Vi köper mat, bokar resor, ställer frågor till Försäkringskassan om sjukpenningreglerna, söker studiemedel, bokar in möten och grattar vänner på födelsedagen – på nätet.  I fredags behövde jag förnya mitt bibliotekskort. Vad gjorde jag? Jag skrev det i chattrutan på bibliotekets hemsida och fick svar inom tio sekunder. Sedan var kortet förnyat och jag kunde reservera boken som jag ville ha – på nätet så klart.

Att hävda att den interaktion som sker online ‘inte räknas’ – som Dagerlind gjorde med Twitter och personen inne hos Charlotte gjorde när det gäller kommentarer på bloggar – det är faktiskt rätt dumt (det finns liksom en anledning att folk skrattar åt det där Dagerlindcitatet). Det är också världsfrånvänt – kan jag köpa matsalsstolar, förnya bibliotekskort, skriva meddelanden till min partner och dessutom bli kallad “dum som ett jävla spån” (vilket nog är bland det otrevligaste någon någonsin kallat mig, oavsett kontext – dessutom med förtexten ‘tycker du att detta är skrämmande så är det du som har personliga problem’), då torde det stå tämligen klart att den interaktion som vi sysslar med räknas. Tittar man på forskningen om internetinteraktion så finns det också empiriskt stöd för att den följer liknande grundläggande premisser som vanliga samtal (även om det så klart finns skillnader på mer detaljerad nivå - hur man ‘säger’ saker – så är det i grunden inte så himla olikt).

Och om den sortens interaktion räknas, då borde det också vara ganska självklart att man kan och bör ställas till svars för dumheter som man hasplar ur sig på olika ställen på nätet. Visst kan man köra med den sortens ursäkter som vi brukar använda i vanliga samtal – jag menade inte så, det kom ut fel, jag tycker egentligen något annat, du missförstod nog, jag har ändrat mig sedan dess, jag tänkte inte på det på det sättet, och så vidare – men att använda mediet i sig som ursäkt, det håller faktiskt inte.

Share

…om fuck you-fingret

Mitt finger domnade bort på väg hem från affären igår. Det är fortfarande bortdomnat.

Och jag undrar om det kanske är min kropp som försöker säga mig något?

Share