…om vem som gör vad

Gör kvinnor mer hushållsarbete än män egentligen, som jag påstod i förra inlägget?

Ja sett till grupperna på en generell nivå så är det så.

SCB:s tidsanvändningsundersökning rapporterar ganska utförligt kring det här. Så här säger de bland annat om skillnaderna*:

  • Sett till det totala obetalda arbetet i hemmet så lägger kvinnor ner ungefär 45 minuter mer per dag än vad män gör (3 h 44 min, mot 2 h 57 min).
  • Sett till ‘hushållsarbete’ (typ disk, städning, tvätt, matlagning) så lägger kvinnor ner ungefär 40 minuter mer per dag (1 h 43 min, mot 1 h 2 min).
  • Sett till ‘underhållsarbete’ (klippa gräs, renovera, tvätta bilen osv.) så lägger män ner 15 minuter mer per dag (30 min mot 15 min).

Slår man ihop det obetalda arbetet med det betalda (‘jobbet’) så gör kvinnor och män generellt lika många timmar. Att hävda att kvinnan förvisso gör mer hemma men att det är okej för att mannen istället jobbar mer utanför hemmet är alltså ett logiskt resonemang på många sätt. Båda pitchar in lika många timmar i matrisen, det handlar bara om vad man lägger dem på.

Förutom att det inte alls är så enkelt. För tvätt och städning hemma värderas synnerligen lågt i samhället, medan möten i konferensrum, rapporter eller inköpsavtal som skrivs under värderas högt. Man bygger ingen karriär på att vabba och baka bullar. Och det visar sig i lönespecar och befordran och pensionsbesked.

Och det är jobbigt att förändra, för vi belönas för att följa de här mönstren.

Som Charlotte skriver:

Det handlar inte om att räkna statistik och orättvisor, men samtidigt handlar det inte heller bara om känslan. För genom att förlita oss på att vi båda gör vårt bästa och det viktiga inte är att vi har lika många hobbytimmar utan att vi båda så ofta det bara är möjligt får göra vad vi vill hamnar vi i den där dörren där han går och blir viktigare och jag blir kvar och blir mindre. Jämställdhet måste vara ett aktivt val att inte alltid ta den lättaste vägen, att inte alltid göra det som för stunden är det vettigaste utan att skapa en grund för båda att utvecklas och få känna sig viktiga. Att leva jämställt är beroende av att man ibland tittar på den där statistiken och säger att det inte behöver vara någons fel att det har blivit helvetes snett men att det måste vara bådas ansvar att räta upp det.

Vi måste börja se ojämställdheten hos oss själva. Även om det är jobbigt. Vi måste titta på vad vi gör, när, hur, och fundera över om det behöver förändras. Och sedan måste vi hjälpas åt för att skapa förändringar, om det är så att det behövs.

Och om du tror att det inte behövs, så tänk ett varv till. För säkerhets skull bara.

* Alltså både ensamboende och sammanboende, med och utan barn, mellan 20 och 64 år.

Share

8 thoughts on “…om vem som gör vad

  1. Väldigt viktigt inlägg! Jag tycker också att man ska komma ihåg ansvarsaspekten också när vi diskuterar jämställdhet i hemmet. Det handlar inte bara om rena timmar. Att diska varje dag efter middagen tar visserligen upp ett antal timmar, men de timmarna är knappast lika mycket värda som att gå från jobbet varje gång något av barnen ska hämtas tidigt, gå till tandläkare eller läkare eller liknande. Och att hålla ordning på när barnens kompisar fyller år är kanske inte så tidskrävande men det kan ändå kräva mer av en förälder än att läsa godnattsagan.

    De allra flesta föräldrar som försöker leva jämställt vet att det är en kamp hela tiden för att få det att fungera och att inte automatiskt falla in i gamla hjulspår. Jag och min fru kanske hämtar och lämnar barnen lika mycket på skola och förskola och använder ungefär lika mycket tid. Men det är ändå nästan alltid hon som får alla samtal från personalen om att barnen behöver extrastrumpor eller att de måste ha matsäck med sig nästa fredag etc. etc. Det är oftast hon som håller koll på när lappar ska lämnas tillbaka och när leksaker ska tas med för att visas upp på samlingen. Det beror ju på att det nästan alltid är hon som får betala priset när något inte funkar. Jag blir en hjälte bara jag dyker upp, oavsett om ungarna är utan både mössor och vantar.

    Jag blir alltid skeptisk när jag hör folk svara att de lever helt jämställt. Då tänker jag alltid att det kan man oftast bara säga om man verkligen inte har reflekterat över sitt eget och sin familjs liv. Vad parterna faktiskt lägger in av sig själva och sin tid och energi för att få familjen att gå ihop. Mats Söderlund beskriver det bra i sin bok “Göra kärlek”. Han och hans fru satte sig ner och gjorde detaljerade listor på allt som behövde skötas i familjen och vem som gjorde det. De (eller snarare han) trodde innan att de levde relativt jämställt. När de var klara hade de fått ihop över 300 punkter och satt namn på den ansvariga bakom, från att laga mat och tvätta till att byta däck, hänga upp gardiner och skicka julkort. Han hade sitt namn på ungefär 30 av punkterna. Jämställdhet kommer inte av sig själv och det är inte ett statiskt jämnviktsläge som vi når en dag och sen håller fast vid. Det kräver jobb hela tiden och även om många av oss inte är har lyckats på alla plan än, så blir det bättre ju mer vi jobbar på det och ju mer vi reflekterar över vad vi faktiskt gör.

    Och by the way, på tal om timmar in i matrisen. Den här kommentaren skriver jag från jobbdatorn när jag dricker kaffe. Jag hade knappast hunnit varken läsa eller reflektera och än mindre svara om det hade varit min lämningsdag och jag hade haft ansvar för barnen den är morgonen. Go figure…

    • Tack för de intressanta reflektionerna! Jag blir också skeptisk när folk hävdar att de lever jämställt. Det är så svårt att mäta, och det handlar förstås inte bara om antal minuter. Det handlar också om vad man gör (att ta hand om bilen är den minst jämställda sysslan, att gå ut med hunden den mest jämställda) och hur de sakerna värderas. Vissa saker överskattar vi säkert, medan vi underskattar andra. Och en del saker räknar vi kanske inte med överhuvudtaget. Just att ta ansvar för att saker görs och koms ihåg är en sak som tar mycket kraft och fokus, men som är svårt att mäta och jämföra. I många (hetero)familjer tror jag att kvinnan och mannen gör ungefär lika mycket av en del saker, men att kvinnan tar mer ansvar för att det blir gjort (dvs. säger till, påbörjar handlingslistan, kommer ihåg att köpa fönsterputs och så vidare). Dessutom tycker jag mig se att kvinnor oftare plockar lite i förbifarten, bereder vägen för de andra sysslorna. Och, som du säger, får ta fler samtal från förskolan och sådana saker.

      Kanske är det ungefär som de som går upp några kilo trots att de ‘äter nyttigt’. Att föra bok någon vecka kan ge värdefulla insikter…

      Måste kolla in den där boken förresten, tack för tipset!

  2. Jag tycker att det är ett jättebra inlägg och kan bara konstatera att debatten behöver väckas ordentligt. Vi lever inte jämställt hemma hos oss men jag vet om det och min man vet om det och jag tror att vi göra så gott vi kan just nu. Det borde delas på fler uppgifter och männen borde gå ner i tjänst mer än vad de gör. För det är viktigt att barnen ser det där jämnställda. Kram!

    • Ja precis! Jag känner att med små barn hemma blir det ännu viktigare. Det är inte bara vi själva som påverkas av hur vi delar upp saker mellan oss, de gör det också.

  3. Hej och tack för flera tänkvärda inlägg. När det gäller jämställdhet så har jag gått från att tycka att den är självklar till att den ofta skapar konflikter i relationer; bara för att allt skall vara lika.
    Varför skall jag städa och tvätta och varför skall min hustru sköta bilen och ta hand om huset? Hur många blöjor har du bytt den här veckan? Rättvisekravet är grund för många gräl.
    För mig är det mer logiskt att vi delar på sysslorna genom att välja de vi gillar och har bäst talang för. När det blir krock så jämkar vi ihop oss. Det kanske finns fördelar att i alla lägen försöka göra situationen så bra som möjligt, istället för att hacka på den som beter sig ojämlikt.
    Grundtaken bakom jämställdheten är något slags missnöje. Människor är inte lika, det är en gammal politisk klyscha. Vi har olika krav, kunskaper, intressen och förmågor. Vi har lika värde, men i allt annat skiljer vi oss väsentligt.
    Jag och min hustru har varit lyckligt gifta i 40 år och när folk frågar hur vi burit oss åt så är kärleken det viktigaste, men högt upp på listan kommer att vi accepterar varandra utan att lägga värderingar i vad som är viktigt. Vi tänker aldrig att jag eller hon har gjort för mycket eller för litet av någonting. Vi lägger allt i en pott. Ibland jobbar jag mer ibland är det min kära fru som drar det tyngsta lasset, men vi använder inte dessa argument mot varandra.
    Det är också snett att värdera jämställdhet efter hur olika sysslor värderas. Sådan värdering bygger på gamla strukturer. Min mans jobb är viktigare än mitt som är att sköta barn och familj. När vi inser att värderingsgrunderna är sneda så ändras vågskålen.
    Det finns mycket som talar för att barnuppfostran och social kompetens är viktigare än ett jobb som bara går ut på att producera mer och mer och som skadar hälsan och den jord vi lever på.
    Det är absurt att vi värderar arbete högre än familjen.

    • Ja visst är det absurt att det är ett så stort fokus på arbete! Tittar man på hur tidsfördelningen har förändrats över tid så har det blivit mer lika mellan män och kvinnor. Idag gör kvinnor (generellt) fyrtiofem minuter mer obetalt arbete hemma per dag än vad män gör, för tjugo år sedan var den skillnaden en timme större. Men – intressant är att männen inte gör särskilt mycket mer i hemmet för det. Vi gör totalt sett mindre där, och det beror mest på att kvinnor gör mindre hemma. Däremot har kvinnor över den här tiden ökat sitt förvärvsarbete markant. Så – vad vi ser är i själva verket att män gör ungefär som de gjort tidigare (inte helt, en del förändringar finns så klart, men de är i sammanhanget ganska små), men att kvinnor närmar sig mönstren för männen. Mer jobb, mindre grejande hemma. Anpassningen sker alltså mot de ideal där arbete står i fokus, snarare än tvärtom, och jag hade nog hellre sett att det hade varit tvärtom: att vi allihop hade spenderat mer tid hemma, med barnen, och hellre jobbat lite mindre. (Samtidigt ser jag verkligen lockelsen i jobb och karriär, jag vill ju inte själv prioritera ner den biten, även om jag många gånger skulle önska att jag värderade saker annorlunda.)

      När det gäller arbetsfördelningen i relationen och vad den gör så ser jag det som viktigast att man båda har samma möjligheter att göra sådant man vill. Jag tänker nog mest i termer av att göra karriär, men det kan ju handla om andra saker också. Om arbetsfördelningen hemma inverkar negativt på det så funkar det ju inte. Då får man väl tillsammans försöka fundera på vad man kan göra åt det. Blir det en källa till bråk så gissar jag att det beror på att åtminstone den ena inte är nöjd, och är det så så är förstås lösningen inte att sluta bråka om det, utan att förändra hur det ser ut. Men det är klart att det är skönt om man kan slippa undan bråkandet, det sliter ju på relationen (och är säkert inte så effektivt heller). Lyckas man hitta den där balansen där man respekterar varandras vilja, tid, kunskaper och så vidare lika mycket, då har man nog (precis som du påpekar) goda förutsättningar att lyckas.

      Det är viktigt och fint att värdera till exempel barnuppfostran och att ta hand om hemmet högt, att inte hävda att lönearbete är viktigare eller finare. Men kanske räcker det inte att bara känna och tycka så. För är kvinnan hemma med barn mer än mannen, eller i andra avseenden gör mer hemma, så är risken ganska stor att hennes inkomst blir mindre. Så länge man delar lika på allt och vill fortsätta att leva tillsammans så spelar det inte så stor roll. Men om man vill gå skilda vägar så drabbas kvinnan hårdare. Det gäller också om mannen dör. En sjuttioårig kvinna (med en liten pension för att hon varit hemma mer) får det svårt om hennes man (med en större pension för att han jobbat) går bort innan hon gör det. I de lägena spelar det alltså inte så stor roll hur man värderar olika uppgifter inom familjen, om samhället inte värderar dem så. Däremot kan man ju – om man ser att mönstren i familjen skulle kunna få de här konsekvenserna – medvetet omfördela pensionen, skaffa tilläggsförsäkringar och så vidare. Att se över sådana saker tycker jag faktiskt att man kan se som en logisk konsekvens av resonemanget ‘vi värderar allt lika’.

  4. Vad jag aldrig har fattat är varför det bara läggs sånt fokus på just hur mycket tid män och kvinnor bidrar med i hushållet och aldrig på hur mycket pengar respektive part bidrar med. Den som jobbar mer utanför hushållet brukar vanligtvis tjäna mer och då också bidra med mer pengar till hushållet. Det innebär faktiskt att den som är hemma mer blir ekonomiskt kompenserad för den mertid denna gör i hemmet.

    Om jämställdhetsmålet ska vara 50/50 i hur mycket tid män och kvinnor bidrar med till hushållet så borde det ju också finnas ett mål om att män och kvinnor också ska bidra med 50/50 i pengar till hushållet. Det borde då talas om att kvnnor borde ta större ansvar för att bidra ekonomiskt till hushållen. Något sånt har jag aldrig hört från politiker eller de som säger sig jobba för jämställdhet, men det kanske beror på att det skulle innebär krav på kvinnor och sånt är ju inte populärt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>