…om vem som är föräldraledig

De senaste dagarna har föräldraledighet och hur män och kvinnor delar på den (eller inte) diskuterats på flera ställen (till exempel här och här).

Det är en intressant fråga. Och en av de viktigaste om man tycker att jämställdhet vore en bra grej.

Men det är också en av de svåraste.

För det handlar om så många saker samtidigt. Det är ekonomi och karriär och barnens bästa och jämställdhet och tajming och normer och intressen och säkert också en massa andra saker.

Det är ett problem att kvinnor är föräldralediga betydligt mer än vad män är, och det är ett problem att fördelningen förväntas se ut precis så. Det är ett problem att kvinnor bestraffas karriärsmässigt när de är föräldralediga, medan män till och med kan tjäna på det. Det är ett problem att kvinnor ‘i barnafödande ålder’ tvingas prata barn och familj på anställningsintervjuer medan det inte i lika hög utsträckning gäller för män, och att kvinnor sorteras bort på dessa grunder på ett annat sätt än män gör.

Frågan är vad man kan göra åt det, och vad man borde göra åt det.

Jag tror till exempel att en lite striktare fördelningsmodell av föräldrapenningen skulle vara bra (kanske en tredelad variant). Samtidigt är jag rädd för att kvinnorna skulle fortsätta vara föräldralediga lika länge som idag, fast inte ta ut föräldradagar för det. Att föräldrapenningens kvotering skulle skruvas upp innebär ju inte att familjer inte får fördela föräldraledigheten precis som de vill (om de har råd, vill säga). Föräldraledighetslagen ger rätt att vara föräldraledig från jobbet i ett och ett halvt år alldeles oavsett. Frågan handlar om ifall skattepengar ska läggas på det eller inte.

Men ändras inte könsfördelningen så mycket vid en striktare fördelningsmodell så blir det ju dubbelt fel, eftersom kvinnan kommer att vara hemma helt utan ersättning istället, i de fall där familjen klarar det ekonomiskt. Då kommer vi inte åt grundproblemet och kvinnan bestraffas ytterligare för att hon tar hand om barnen när de är små istället för att jobba.

Så helt enkelt är det inte.

På kort sikt skulle en striktare fördelningsmodell säkert skapa problem för många.

I vår familj skulle det definitivt ha ställt till det. Vi har fullt medvetet valt att jag ska vara hemma med barnen när de är små. Visst skulle vi båda önska att det hade sett annorlunda ut, men då hade vi inte kunnat flytta till USA och inte kunnat bygga våra karriärer på det sätt som vi gör nu. Det vi egentligen önskar är väl att vi hade kunnat göra både och. Delat lika, men ändå kunnat göra allt det som vi gör nu. Men det hade inte gått. Delvis har vi ju också valt att skaffa barn just nu just för att kunna lägga upp livet som vi gör. Utan barn hade det också varit svårt att flytta utomlands, eftersom jag inte kunnat vara borta från mitt jobb då.

Trots att en sådan regelförändring skulle ha drabbat oss, och att det skulle kunna få en del oönskade konsekvenser till en början, så tror jag ändå att det på längre sikt skulle vara bra, när det väl har satt sig.

Den här diskussionen anknyter förstås också till inlägget som jag skrev i förrgår:

Det måste inte finnas någon absolut överensstämmelse mellan de val man själv gör i sin vardag och hur man skulle vilja att systemet såg ut, på ett mer övergripande plan. Det kan verka inkonsekvent att tycka att föräldraledigheten borde fördelas jämnt, och till och med förorda en striktare kvotering av föräldrapenningen, samtidigt som man själv valt en väldigt ojämn fördelning och skulle ha förlorat ordentligt på en ändring av föräldrapenningsreglerna.

Men jag tror inte att man främst ska se det som en inkonsekvens.

Snarare tyder väl den diskrepansen på att man verkligen tänkt efter. Att man är medveten om de normer och strukturer som spelar in i hur man väljer, men att man väger samman det med annat som gäller i ens specifika situation, och utifrån helhetsbilden bestämmer hur man vill göra.

Det är så klart synd på många sätt när valen går åt det traditionella hållet, som de så ofta gör. Men sker det efter noga övervägande kan jag ändå inte se det som särskilt provocerande, vilket rätt många som diskuterat frågan verkar tycka.

För mig är det betydligt mer provocerande om man inte tänkt efter överhuvudtaget, utan att det bara ‘blev’ så att kvinnan var hemma.

Share

8 thoughts on “…om vem som är föräldraledig

  1. Jag är starkt emot all slags reglering av föräldraledighet. Alla familjer har inte de förutsättningar som behövs. Dessutom tror jag att många kvinnor vill vara hemma. I alla fall om man pratar med sina vänner. Jag kände mig alltid som ett ufo när jag sa att jag inte ville vara hemma så länge.

    • Jag känner mig också lite som ett ufo… Jag VILL ju inte ens vara hemma, inte längre. A skulle vilja, men kan inte. Men men, ångrar inget.

      Jag skulle helst inte heller reglera det. Egentligen. Jag mår lite illa inför både att inskränka familjers frihet, och det där ovanifrånperspektivet när man i princip säger att folk inte vet sitt eget bästa och att man ska styra dem med incitamentsstrukturer, så blir det bättre för alla sen. Hu. Men samtidigt så HÄNDER det liksom inget annars. Det går så vansinnigt långsamt. Sen tror jag du har rätt i att många kvinnor vill vara hemma. Eller alltså, det vet jag att du har. Men det har ju delvis också att göra med hur kvinno-/mammanormerna ser ut, parallellt med hur mans-/pappanormerna ser ut. Och jag tror inte att de förändras av att vi pratar om att det borde bli mer jämställt, jag tror att vi måste tvinga oss lite om det ska hända något. När fler pappor är föräldralediga, och är det en längre tid, så kommer pappanormerna att utvecklas mot en förväntan (både hos andra och hos oss själva) om att det ska vara så. Och motsatt för kvinnorna. Och då tror jag det kan börja lossna på riktigt.

      Men, som sagt, jag skulle helst se att det inte behövdes alls.

  2. Jag tycker det är lätt. Jag tycker vi, precis som vilken annan försäkring som helst, ska individualisera föräldraförsäkringen. Det är den enda vägen till en jämlik arbetsmarknad och ett jämlikt samhälle, tror jag. Så länge det är vi kvinnor som tar ut den största delen av dagarna vilket kommer vara fallet många många år till utan lagändring, kommer vi ligga efter lönemässigt och i hierarkin.

    Vi har ju åtta år på oss att ta ut dagarna.

  3. Bra inlägg!
    Jag tycker inte heller att det är helt lätt. Är kluven. Å ena sidan tycker jag att en lagändring är enda sättet och skulle resultera i något bättre (och helt “naturligt”), efter ett tag! I grund och botten står jag här.
    Men sedan blir jag personligt envolverad, jag pratar med vänner som befinner sig i situationer där FAMILJEN skulle få offra mycket, enligt de själva, om de inte kunde ta ut föräldraledigheten som de valt att göra. Då är det svårare för mig att se på det hela som svart eller vitt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>