…om var man fäster blicken

Jag läser Jasenko Selimovics svar till Jonas Hassen Khemiri.

Jag läser och jag blir ledsen.

För det han säger är egentligen så typiskt. Det är vad många, många andra också säger, i olika sammanhang. När man skriver om kön, till exempel, så får man ofta höra det. När du ser strukturer så blir du ett offer. Strunta i det där så blir du fri! Det är bara då du kan förändra.

Så kanske det är för en del. Eller, rättare sagt, säger ni att det är så, så är det väl så. För er.

Måste ni vända bort blicken för att inte förlora er i uppgivenheten, så gör då det.

Men jag hoppas och tror att vi är fler som förmår att se strukturer, orättvisor, förtryck, utan att tappa bort individen. Jag hoppas och tror att vi är fler som inte antar att talet om strukturer innebär att aktören tillintetgörs.

För det är ett missförstånd.

Det handlar inte om en tävling i vem som har det värst. Det handlar inte om att frånsäga sig ansvar för sitt eget liv. Det handlar inte om att vältra sig i de orättvisor som man ser.

Det handlar om att fästa blicken på mönster som vi faktiskt kan jobba för att ändra på.

Och sedan göra just det.

Läs för övrigt gärna Nina Åkestam, som träffsäkert lyfter problemet med att likställa rasism med rasister.

Share

5 thoughts on “…om var man fäster blicken

  1. Klokt. Det är många som blandar ihop att vara en del av en rasistisk struktur med att vara rasist (vad det begreppet nu egentligen innefattar i dagens Sverige?) Då kommer man ingen vart. Men hur kan vi jobba med att förändra de strukturer som beskrivs i Khemiris text?

    • Jag tror att många (de flesta?) förstår etiketten ‘rasist’ som en ganska långtgående klassificering – att man har en grundläggande övertygelse och uttryckligen tänker och känner rasistiska saker. Det handlar om något ‘inuti’ människan. Därför är det inget folk vill identifiera sig med, och man tvekar nog också att sätta etiketten på andra. Jag tror att det är viktigt att koppla bort rasistiska handlingar (eller handlingar som förstärker den rasistiska ordningen, för att se till det mer subtila) från klassificeringen ‘rasist’.

      Om vi ska kunna ändra på de här strukturerna så måste vi våga se dem i oss själva och i vår omgivning, för det är där de kan angripas. Och det gör vi inte om vi hela tiden slår ifrån oss för att vi ju inte ‘är rasister’. ‘Rasisten’ kanske är någon annan, men rasismen finns överallt. För att skapa förändring behöver vi till exempel se över hur vi pratar, skämtar, avbildar och så vidare, för språk och tanke hör ihop.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>