En sak som är fantastisk i Sverige är att barnen får mat på förskolan och i skolan. Det är väl inte alltid bra mat, men på det stora hela skulle det kunna se betydligt värre ut.
Här skickar man med barnen lunch hemifrån. Det innebär att man som förälder kan se till att barnet får mat som man själv tycker är bra, och mat som man vet att hen äter, om det nu skulle vara så att man har ett kräset barn (inte är det väl bara vi som har en matvägrare hemma…?). Det ger en känsla av kontroll och ansvar.
Men det lägger också lunchkostnaden på familjerna istället för på skolan. Har man det svårt ekonomiskt så kan det göra det ännu svårare. Klasskillnader i matvanor slår igenom starkare, både när det gäller kostnaden generellt, men också när det gäller vilken sorts mat man äter och hur hälsosam den är.
I Sverige så vittnar familjer med knapp ekonomi om att skolluncherna är extra viktiga för deras barn. Ett ordentligt, lagat mål mat per dag. Gratis.
I Sverige lär man sig också att äta ‘allt’, och jag tror att det är lättare för barnen att prova nya saker när klasskompisarna äter samma sak. Om alla de andra barnen äter köttbullar så är det troligare att även barnet som aldrig velat smaka dem hemma faktiskt testar.
Här är det lätt att snegla i kompisens lunchlåda. Och det är nog inte så kul att se en chokladbit där när man själv har med sig morotsstavar, kan jag gissa. Det kan skapa konflikter alldeles i onödan.
Däremot serverar vårt dagis frukost och mellis. Frukosten är bra – i fredags fick han bacon, mandarin och quesadilla. Knappast ekologiskt, men ändå ganska näringsrikt och betydligt bättre än sockrade flingor, till exempel. (Mandarinen kom i och för sig från deras eget träd, så den var nog helt obesprutad i alla fall.)
Men mellanmålen måste vi nog prata med dem om.
Ofta får de frukt, kex och ost. Det är okej tycker jag.
Men när jag kom och hämtade igår så satt några barn utomhus i en ring och sjöng, och för varje sång fick de en m&m. Godis! Och när Fabian var ledsen när jag lämnade för någon vecka sedan frågade de honom om han ville ha en kaka. Nej tack, sa han som tur var, och det var inte riktigt läge att prata mer om det just då, men det är verkligen inte okej. Någon födelsedag här och där kan de gärna äta cupcakes eller liknande, men att muta ledsna barn med kakor klockan nio på morgonen känns inte som en särskilt vettig strategi.
Därför tycker jag ändå att det för oss just nu är bra att vi kan skicka med Fabian mat som vi själva tycker är bra (i den mån han nu äter den…). Det är lättare än att försöka jobba för att förändra vad dagiset serverar. Vi slipper förhandla med dem om vad han ska äta till lunch. Istället är det upp till oss. Samtidigt så hade en sådan förhandling kring luncherna förstås också gagnat de andra barnen som går där, som också hade kunnat få bättre mat.
Imorgon ska vi i alla fall ta diskussionen om kakorna och godiset. Jag ser inte fram emot det.
lycka till – men du är duktig på att formulera dig och ha vettiga resonemang så jag tror på dig!
Tack Ulrika!
Ja, lycka till. Det är alltid lite jobbigt det där men jag måste nog hålla med dig om att kakor och godis kan man käka hemma. I Sverige är det ju snarare tvärtom. Inget alls. Någon gång. Dessutom slår ju föräldrar bakut om ungarna äter godis innan tre års ålder och fler än en gång i veckan. Jisses. Det kan också vara lite tröttsamt. Lycka till!
Ja, inget godis innan tre är då redan kört för vår del…
Spännande det där med hur saker funkar i ett annat land! Men såklart att det inte känns ok att ens barn blir mutade med kakor. Vågar inte personalen ta en konflikt? Eller varför måste man ta till kakor?
Hoppas verkligen att de lyssnar på dig!
Att ta med egen mat kan i och för sig vara jättebra. Då kan man slippa sönderprocessad mat som knappt innehåller näring och istället få bra mat. Men som du säger, alla kanske inte har råd. Alla kanske inte ens vet vad bra mat är? När barnen blir större finns alltid en risk att de byter sin matlåda mot någon annans som verkar mer spännande…
Det finns för- och nackdelar med nästan allt!
Vad ‘lunch’ är för något ser också olika ut i olika kulturer. Tittar jag på vad de andra barnen får med sig så är det ganska stor skillnad mot vad vi skickar med. Just nu spelar det kanske inte så stor roll, men jag tror att det blir svårt när Fabian blir lite äldre och börjar säga att han vill ha sånt som de andra får.
Otroligt att de vågar servera m&m med tanke på allergirisken. Trodde jordnötter var den största av no nos i alla pedagogiska verksamheter, särskilt i ett land där man riskerar stämning på jättebelopp…
Har jag inte ens tänkt på! I och för sig har vi ju skrivit på papper där vi också angett allergier, så de vet ju att inga av barnen är allergiska mot just det, men ändå.
I New York tillagas lunch på skolan, dom hade dessutom en snack-bar, visserligen fick man betala för sin lunch men ingen hade med sig lunchlåda. I Tyskland förekom inte lunch överhuvudtaget.
Jo, det brukar ju också finnas lunch att köpa när man blir lite äldre. Men även där blir det ju en fråga om familjens ekonomi. Plus vad som faktiskt serveras, vilket ju kan vara både bra och helt bedrövlig mat. Vad serverades till lunch där du pluggade i NY?
Jag har en dotter som är drygt ett år, så jag har inte kommit in i förskolevärlden än.
Men det där med att trösta barnet med kakor känns inte okej i min värld. Man ska ju inte vänja sig vid att tröstäta. /Caroline
Nej verkligen inte! Och det motsatta – att äta godis eller kakor som belöning – känns ju också som en rätt dum taktik (även om jag förstår att det funkar på barnen). Tröst-/belöningsätandet plus ‘tvånget’ att alltid äta upp allt på tallriken även om man är mätt, det är vanor som många verkar ha fått med sig hemifrån och som ställer till det för dem i vuxen ålder.
Det gick bra, förresten! De blev inte alls sura, men sa att de inte alls satt i system att ge barnen kakor och godis, utan att det var undantagsfall vi råkat se. Och är det så, så tänker jag inte bråka om det. Vi har ändå förmedlat vad vi tycker och jag tror att det kan göra att de gör det ännu mindre. De tyckte att det var bra att vi ifrågasatte i alla fall!