…om rått kött och snygga omslag

Det går att ana en trend med vrålsnygga kokböcker stylade med rått kött.

Eller snarare – denna trend inom matfotografi är en del av en större trend i samhället. En som betonar naturliga råvaror, matlagning från grunden och rena smaker.

Och det passar förstås som hand i handske med hälsotrender som LCHF och stenålderskost. Men det bygger också på att den typen av klassisk matlagning som framhålls är ett sätt att särskilja sig som person. Genom att vispa sin egen hollandaise, köpa kyckling direkt från bonden och brygga ale i källaren så signalerar man att man är en person med smak, kunskap och samvete.

Dessutom visar man att man besitter något av det lyxigaste man kan ha idag – tid. Att laga sin egen pulled pork är inte särskilt svårt (faktiskt!), men det tar ju några timmar. Förvisso är det inte särskilt arbetsintensivt (man kan till exempel titta på Gossip Girl samtidigt), men det kräver ändå planering.

Fryst pytt på påse kräver inte särskilt mycket planering. Eller tid. Eller kunskap. (Eller smak?)

Samtidigt som det naturliga köttet blivit trendigt är vi på ett mer övergripande plan påtagligt avskärmade från själva råvaran. Visst, det är hippt att göra sin egen korv, men det är knappast något som genomsnittssvensken pysslar med en lördagseftermiddag. Färdigmald köttfärs, styckfrysta laxfiléer och kycklingklubbor i kartong är kanske ett steg närmare det naturliga köket (jämfört med färdiga köttbullar, fiskpinnar eller nuggets), men dessa produkter synliggör inte heller djuret.

Kött är både fint och icke rumsrent på samma gång (och det helt utan att ens blanda in vegetarianism och köttfri måndag-liknande initiativ). Och det är det som gör den nästan makabra matstylingen så kittlande. För den sätter fingret på det där motsägelsefulla som vi upplever när vi tilltalas av den glittriga och tillrättalagda ytan samtidigt som det råa köttet framstår som motbjudande.

Genom att kombinera det glättiga med det råa så väcks associationer som provocerar. Det är fel sak på fel plats, som antropologen Mary Douglas kanske skulle säga. Och därför känns det fel, smutsigt, eller äckligt.

Jag vet inte om den sortens bilder säljer, eller om de mest är avskräckande. Jag vet inte om kokboksläsarna funderar över dem som samtidsskildring, eller om det bara är ett läckert omslag. Men jag kan inte låta bli att känna fascination för de lager som man kan hitta i något så simpelt som några kokboksomslag, om man bara bemödar sig om det.

Share

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>