Strand. Fredag. Burgare. Sandleksaker. Sol. Is. Karaokemaskin. Fotboll. Cola. Joggare. Grill. Vänner. Nachos. Barn. Hav. Födelsedagskalas. Hundar. Brownies. Band. Glasstrut.
Och jag tänker att livet är så härligt här, att det är så fint att folk åker till stranden efter jobbet och tar med partytält och högtalare och stolar och mat, mat, mat. Att de pyntar med ballonger, och tar med instrument och spelar och sjunger så att hela stranden hör. Att alla grillar är tända och det luktar kol och eld och kött.
Och sedan ser jag familjen som går runt och tittar i soptunnorna efter pantburkar. De har tre barn. De pratar inte med någon. Snart har de en hel sopsäck full. Men de dröjer sig kvar, ser sig omkring.
För soptunnorna fylls på allt eftersom vi andra konsumerar allt det vi burit med oss i stora kylbagar från våra stora bilar.
Och för en del är det värt att vänta på.
Fan vad livet är orättvist. Det är inte okej att dra runt på tre barn och behöva leta tomburkar. Ett samhälle är sjukt då. I Sverige har vi samma problem även om det inte är så utbrett som fattigdomen i USA: Men det gör förbannat ont i hjärtat att se. Kram
Eller hur. Sen såg de inte ut att vara hemlösa eller så, men ändå. Man spenderar inte fredagkvällar med att plocka burkar för att det är så himla kul.
Du skriver så bra och fångar in ögonblicket så precis med dina ord. Livet är orättvist, ibland blir man påmind och ibland gör det ont!
Åh tack för dina fina ord! Tårarna bränner när jag ser sådant här.
Alltså, barnen. Eh. För att förtydliga. Jag började inte nästan gråta av din kommentar, alltså…
Så jävla orättvist livet är ibland. Usch.
Ho hooo! Vart har ugglan tagit vägen?
Till skogs?
Ouch.
Saknar dina inlägg! Kanske fullt upp med flytt och annat?
Jo… En liten andningspaus blev det. Jag kommer tillbaka!