…om okunskap, lathet och ojämställdhet

Fanny skriver om hur många av oss smiter från sysslor genom att hänvisa till inkompetens, samtidigt som detta följer tydligt könade skiljelinjer. Män som som får något undflyende i blicken när en söm måste fixas och säger sig inte veta hur, kvinnor som förklarar sig vara ”inte så bra på” att borra och plugga och skruva.

Och jag gör det också. Och jag vet om att jag gör det, och jag skäms. Och jag vill inte lära mina barn att kvinnor inte borrar i kakelplattor eller rensar filter till bergvärmepumpen eller klättrar upp på vinden för att det finns jättestora spindelnät där.

Men jag vill inte göra de sakerna, och eftersom jag är kvinna så kommer jag undan med det. Som man så går inte det, för då är man inte tillräckligt mycket man. För genom vad vi gör – och vad vi inte gör – så gör vi kön. Genom att laga sömmen (även om det är i någon annans byxor, kanske alldeles särskilt om det är i någon annans byxor) så gör hon anspråk på rollen som kvinna, och genom att inte göra det så avsäger han sig en sådan roll.

Och grejen är den att detta beteende accepteras så länge som det följer könsgränserna. Så länge det är hon som ”inte kan” sådant som kvinnor inte förväntas kunna, och så länge det är han som ”inte kan” sådant som män inte förväntas kunna. Och när det är tvärtom så bestraffas det. Det höjs på ögonbryn, det kommenteras, och det görs på olika sätt tydligt att det inte är helt okej. Och jag tänker att det kanske är här vi måste börja, med våra egna reaktioner. För visst är det bra om vi själva kan bryta mönstren i handling. Men så länge belöningarna och bestraffningarna finns där så är det inte så lätt som det kan låta.

Vi hävdar okunskap på ett könat sätt just för att vi kan göra det. Men ju mer medvetna vi och vår omgivning blir, desto svårare blir det att låta latheten dra nytta av ojämställdheten. När min man tittar på mig och frågar varför inte jag lika gärna skulle kunna skruva upp brandvarnaren, då krymper handlingsutrymmet för det könade undflyende beteende som jag ägnar mig åt. Samtidigt växer handlingsutrymmet sakta men säkert på ett annat plan, så att vi mer och mer bemöts som människor, snarare än som män och kvinnor. Och det är ju dit vi vill.

PS. Exemplet med de trasiga byxorna ska inte tas alltför bokstavligt. I själva verket skulle ingen av oss laga dem, utan det uppdraget skulle anförtros åt någon av våra mödrar. Lika illa det. Om inte värre.

Share

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>