…om när ens partner åker bort

A är tillbaka efter att ha åkt en sväng till Sverige förra veckan.

Det har blivit några sådana resor hittills i år. Det är svårt att åka till östkusten eller till Europa en kortare tid än fyra-fem dagar, och det är lite länge att vara själv med barnen.

Det går ju. Ganska bra till och med.

Men det är rätt… utmattande.

Men jag tänker att vi måste hitta bra rutiner för sådana saker. Vi måste båda två kunna åka iväg i jobbet ibland, utan att känna att vi borde stanna hemma för den andras skull, för att den andra inte ska bli ensam med för mycket ansvar. Om vi tycker att det känns dumt att åka iväg så ska det ju vara för att vi inte vill vara borta från familjen, inte för att vi känner att vi inte kan.

Den här gången gick det faktiskt bättre än sist. Jag hade bokat in några barnvaktstimmar på söndag eftermiddag och tisdag kväll, och det gjorde stor skillnad. Kanske är det det som är lösningen, att se till att ha rutiner för att få hjälp, så att man faktiskt bokar in barnvakt istället för att bara tänka att ‘det går säkert bra’.

Hur gör ni om er partner måste åka iväg en vecka? Härdar ni ut eller har ni knep som gör det lättare att vara själv?

Share

17 thoughts on “…om när ens partner åker bort

  1. Det finns ju en knepighet med det där och det är ju att det kan skilja sig väldigt mycket från en gång till en annan. Det kan ju vara en skillnad på någon vecka på hur jobbigt det är just då (ex. en unge som får tänder contra en unge som inte får tänder). Har man väldigt små barn som man är hemma med hela tiden kan det ibland vara riktigt körigt när partnern åker bort medans det kan vara enklare att “härda ut” när alla barn går i skola och förskola. När barnen är väldigt små kan det ju dessutom vara en fantastisk upplevelse för den förälder som inte är hemma på heltid att “hemmaföräldern” åker bort en lite längre tid.

    Sen kan det också bero på balansen i förhållandet. När vår minsta var relativt ny och hennes mamma var hemma på heltid så var det mycket som inte funkade i familjelivet. Påfrestningen med en ny bebis och ett större syskon samtidigt som jag jobbade för mycket och under omständigheter som inte var optimala gjorde att det räckte med en natt borta för att det inte skulle funka. Nu däremot när barnen inte kräver lika mycket, jag har bytt jobb och vardagsrutinerna har satt sig för både föräldrar och storasyskon så kan det nästan bli en win-win situation att den ena åker bort. Det blir egentid för den föräldern och den andra får njuta lite av att ha barnen för sig själv ett tag.

    Mitt tips är att försöka på förhand planera när tiden är lämplig för längre bortvaro om det går. Det kanske är så att det finns andra faktorer som man vet kommer påverka barnens liv (eller föräldrarnas) och som kan göra man behöver två personers energi. Nu är det väl knappast ett problem i Santa Barbara kan man tänka men det är exempelvis mycket jobbigare att släpa två ungar till och från förskolan själv varje dag vid den här tiden på året med lera, slask, grus, blöta vantar och annat jäkelskap än det kommer att vara om någon månad när det räcker att dra på dem en tröja och keps så är man på väg. Så planering och en realistisk syn på vad “den där veckan i maj” faktiskt kan tänkas innehålla, i den mån det är möjligt, är mitt tips.

    Och avslutningsvis ett tips till din man/sambo (utgår från att han läser din blogg). Om det är möjligt så passa på att skicka bort Ugglan på längre eskapader också. Att vara gräsänkling med barnen kan vara väldigt skönt när man slipper den där som faktiskt kan och vet mer än man själv just nu. Att få vara nummer 1 och enda alternativet ett tag. Och dessutom kan man få hem en mer utvilad och gladare partner efter någon vecka. Men som sagt, det är ju bara om det funkar som det är en bra idé. Mina fördomar får mig att tro att det amerikanska yrkeslivet har svårare att hantera “jag tänker vara hemma en vecka” än här. Och har man en 7 månaders så finns det ju också ett annat problem. Saknaden efter dom små lena armarna kan få huvudet att explodera redan första kvällen, oavsett om man är “hemmaföräldern” eller “jobbföräldern” för tillfället.

    • Ja det är klart att det blir stor skillnad när barnen blir lite större! Det har jag inte ens tänkt på men nu när du påpekar det så ser jag mycket fram emot den fasen! :) Slask och blöta vantar… Jag kan inte ens föreställa mig.

      När vår äldsta var 11 månader åkte jag iväg en vecka själv faktiskt, och passade på att sluta amma då också. Det funkade jättebra och så kan jag tänka mig att göra den här gången också. (Kanske läge att göra en Bitterfittan i sommar!) Annars ställer ju amningen till det lite (det går ju att lösa men usch vad jobbigt det är att slabba med pump och grejer).

      Vi jobbar ju båda inom akademin och åtminstone i gruppen där A är så är den är ungefär lika flexibel som i Sverige, vilket innebär att det är rätt lätt att styra om sin tid om man vill. Så det är ju en fördel. A var faktiskt hemma lite mer veckan innan han åkte iväg, och sen nu i veckan efter att han kommit hem också. Han jobbar ju fortfarande så klart, men har kunnat ta lite kortare dagar och det gör ju också att det känns som att man ‘får tillbaka’ lite.

      • Måste lägga in en liten brasklapp bara angående där att det blir enklare längre fram. Varje ålder har ju sin tjusning men även sina bördor så klart. Varför skulle annars ens vänner med äldre barn och tonåringar ha så svårt att hålla sig för skratt när man någon gång säger att man längtar tills de blir tonåringar “och klarar sig själva”. ;-)

  2. Oh ja, det är utmattande! Nu har vi bara ett barn, på18 mån, men jag blir absolut trött när jag är själv med honom i några dagar (det ligger färskt i minnet just nu, då vi precis var själva från tors till tis). Ingen barnvakt. Istället försöker jag att sänka kraven på mig själv. Det är ok att titta TV, värma frysmat och att inte få så mycket uträttat liksom.

    • Det är också ett bra tips! Vi såg till att handla och laga upp lite mat innan han åkte faktiskt, och det var skönt att slippa de momenten lite.

  3. Ja hur gör man? Det var längesedan mitt barn var litet (blir 20 om ett par veckor) men jag valde att blir ensamstående förälder redan när han var två år gammal. Sedan dess har jag varit själv med honom. Det där med varannan vecka eller varannan helg har inte fungerat eftersom pappan mer eller mindre har valt bort det. Så jag har tagit hand om honom ensam i alla år. Jag har aldrig haft en förälder till som stöttat eller som har avlastat. Det har helt enkelt inte fungerat (av orsaker som jag inte tänker gå in på). Som tur är har jag haft min mamma som ställt upp om det behövts. Men jag kan ju inte kunnat eller velat belasta henne jämt och ständigt då även hon haft jobb att sköta. Men för det mesta har det funkat bra ändå.
    Det kan ju såklart vara en stor bidragande faktor att jag endast har ett barn och att det barnet varit väldigt lätt att ha att göra med.
    Därför kan det ibland vara lätt provocerande att höra att andra inte orkar vara själva med sina barn medan partnern är iväg. Men så förstår jag givetvis att alla barn inte är lika och att det finns olika behov att fylla hos olika individer. Och som sagt, jag hade ju bara ett barn. Dock tycker jag att du verkar ha hittat en lösning, barnvakt. Har du någon som du litar på så är väl det jättebra? Finns säkert inga rätt eller fel, huvudsaken är ju att alla är nöjda :)

    Dock tror jag och tycker att det är jätteviktigt att få göra saker på egen hand ibland oavsett om det handlar om en timma eller tre dagar. För min egen del var det sällsynt att få flera dagar “ledigt” i sträck. Men det hände ibland att sonen fick följa med på semester till Öland och det är då man tänker sig att få göra allt det där man vill. Bara för att upptäcka att hjärtat nästan värker sönder av saknad och att alla andra ändå inte hade tid att ses.

    Lycka till i fortsättningen! :)

    • Jag förstår att det kan vara provocerande. Jag är vansinnigt imponerad av alla som tar hand om barn på egen hand, kan jag säga. Det är väl mycket det att kontrasten blir ganska stor mellan att vara två vuxna och sedan ‘plötsligt’ vara själv med barnen, och då ruskas man om lite. Jag upplevde något liknande när min syster åkte, efter att ha bott med oss i två och en halv månad och hjälpt till, precis efter att Harry fötts. Självklart kändes det helt absurt att ens tänka ‘nu är vi bara två som ska rodda med allt, istället för tre’, men skillnaden var ändå märkbar. Det är lätt att man blir bekväm i den vardag som man har, särskilt när den faktiskt är ganska privilegierad, och när den sedan ganska tvärt blir annorlunda (om så bara för en vecka) så blir det lite jobbigt. Det jag inte vill, det är att gå och vara rädd för den där veckan som snart kommer, räkna ner och undra hur det ska gå. Om man kan hitta strategier att komma runt det, både mentalt och i praktiken, då tror jag att man kan vinna mycket.

      • Ja så är det ju! Och det kan ibland vara så enkelt att man struntar i att oroa sig och bara ser hur det går helt enkelt. Sedan kanske man får tumma lite på vissa saker som t ex städning eller något annat som man kanske inte hinner eller orkar i samma utsträckning den veckan man är själv. Man har ju inte superpower-krafter, i alla fall inte jag!
        I mitt fall fanns det inte så mycket att välja på, jag hade ju valt situationen själv och var nöjd med det beslutet. Jag var hellre ensam med mitt barn än att vara två och ändå känna sig ensam. Man lär sig leva på sitt eget lilla vis och såklart att man vänjer sig vid hur man har det oavsett om man är en eller två föräldrar. Det behöver inte vara så värst imponerande att vara ensam med ett barn, åtminstone har jag aldrig sett mig själv på det viset. Det som har varit jobbigast är den ekonomiska biten. Några semesterresor eller dyra kläder/prylar har det aldrig varit tal om. Men vi har hittat budgetlösningar så som att tälta i kompisars trädgård eller att göra utflykter till spännande platser i närheten. Huvudsaken är inte VAD vi gör utan ATT vi gör något! :)

        • Men för att spinna vidare lite på den ekonomiska biten då, så är ju det en annan viktig aspekt som ofta skiljer sig (rätt ordentligt) mellan ensamstående och föräldrar som lever i en parrelation. Bor man lite för långt från familj och släkt för att det ska funka att få avlastning där så kan man alltid hitta en barnvakt som hjälper till. Men det kostar ju ändå en del, och som ensamstående kan det vara svårt att prioritera det, klart man hellre köper vinterskor och betalar spelavgiften till innebandylaget liksom… Och ändå är det kanske de som är ensamstående som behöver hjälpen allra mest. När jag bokar in barnvakt den veckan min man åker bort så är det ju egentligen en lyxgrej. Visst, jag tycker att jag ‘behöver’ det, men det gör jag ju inte egentligen…

          • Om du känner att du “behöver det” och dessutom har råd, vem har rätt att ha åsikt om det? Bara för att någon är ensamstående och inte kan ha den möjligheten så ska ju inte du behöva känna skuld över att du faktiskt kan göra så. Jag har alltid haft det knapert ekonomiskt men jag har aldrig missunnat vänner och bekanta som har kunnat ta med sina barn utomlands eller de som kunnat köpa märkeskläder. Var och en får ju leva efter sin ekonomi. Att gnälla över att man har det sämre ställt gynnar inte någon. Fortsätt att unna dig barnvakt för sjutton! Mår du bra av det så gör dina barn det också! :)

  4. Ingen av oss har varit borta särskilt mycket sedan vårt barn föddes för 19 månader sedan. Jag var borta med honom fyra dagar en gång har jag för mig, och i julas åkte min fru i förväg ner till min släkt medan jag var tvungen att jobba två dagar till. Jag har så vansinnigt svårt att lämna mitt barn… Det beror väl på att han är så liten och att jag har en enorm rädsla för att han ska glömma bort mig. En korkad tanke kanske, men så är det. Samtidigt som jag har ett enormt behov av egen tid – så de där två sidorna av mig går inte riktigt ihop (hmm, bloggstoff? Haha).

    Men hur gör vi… Ingen av oss vill vara borta från vårt barn eller varandra, och eftersom vi inte har några jobb vi reser i så är det inget problem som behöver hanteras på det viset. Dock kanske vi båda borde bli lite duktigare på att ändå dra iväg någon gång ibland, bara för en kväll och göra något annat – för inte ens det gör vi.

    Ibland tänker jag att jag aldrig skulle överleva ensamstående, särskilt om min fru jobbat kväll flera kvällar i rad och jag har tagit hand om hela kvällscirkusen här ensam… men samtidigt: då anpassar man ju sig efter det, då sitter man inte hemma och irriterar sig på att vi EGENTLIGEN är två som ska ta hand om den här vilda bebin. Eller, jag vet inte.

    • Just det där med att anpassa sig till situationen (för det gör man förstås) är intressant tycker jag. Alltså, jag har ibland lättare att klara på-egen-hand-dagarna än de där vi är två som hjälps åt. Vi har pratat om det ganska mycket hemma, att jag blir så frustrerad på helgerna, eller när A kommer hem från att ha varit borta några dagar. Det bygger förstås på att jag inte gillar att vara föräldraledig något vidare, så att jag längtar efter kvällen eller helgen eller till att han kommer hem från en resa, för att det där egenansvaret bryts då. Fast sedan gör det ju inte det ändå, för även om vi är två så ser ju dagarna ganska lika ut, och läggningen är jobbig ändå. Jag tycker att det är lika tråkigt att hänga i lekparken även om vi är där tillsammans (okej, nästan). Men jag förväntar mig på något vis att det ska vara fundamentalt annorlunda när min man är där, och blir liksom besviken när det sen inte är det. Och då blir jag lite bitchig. Fast det är skönt att ha insett det, för då kan man parera. Jag har också ett väldigt stort behov av egen tid, och mitt bästa är att stiga upp tidigt en lördagmorgon och åka iväg och äta frukost och sitta på ett fik och läsa några timmar. Jag njuter av att leka med barnen så himla mycket mer sen! :)

  5. Jag är mamma till fyra barn (14-20 år), mellan åren 1996-2001 så jobbade min man på annan ort (20 mil bort), vilket innebar att han åkte 4:30 måndag morgon och kom hem vid 19-tiden på fredagkväll. Alltså var jag i princip “ensamstående” i veckorna. Det gäller att ha bra rutiner och sysselsättning, tycker jag. Jag vet att jag är stark, som har klarat detta i dessa år, vilket kan vara skönt att komma ihåg, och det är en nyttig erfarenhet. Men det är inget jag rekommenderar under en så lång period… Det ÄR slitsamt, att ha huvudansvaret ensam på det viset. 20 mil är långt om det händer något. Vi tyckte efter dessa år att situationen var ohållbar (när barn nr 4 kommit) och bröt upp och flyttade de 20 milen, vilket vi inte ångrar en sekund! Möjligen bara att vi inte gjorde det tidigare…
    /Maria

    • Vi har också pratat om veckopendlingsvarianter, ifall vi skulle hitta på att bosätta oss i vårt hus i Arjeplog någon gång i framtiden, men jag tror inte att jag riktigt fattat vad det innebär ska jag erkänna. Skriver härmed upp det på ‘inte’-listan… Bra att ni trivs med flytten! Ibland kan sådana steg tyckas så självklara i efterhand, men hade man inte gått och tvekat länge så att beslutet satt sig i kroppen så hade det kanske inte alls känts så. Det är ju en process! :)

  6. Hejsan, min man for just på läger med andras barn och vi blev ensamma hemma, jag och tre barn (6månader, 3 år, 4.5 år). Den här var oplanerat, han blev vikarie för nån som blev sjuk, så nu har vi förberedd oss dåligt, och jag är asrädd. Nu tycks alla ha somnat men fy hur rädd och trött jag var för ett par timmar sen. Treåringen trotsar och gråter och fyraåringen har humörsvängingar och bebin vill bli ammad bara liggandes i sängen och…

    Vanligtvis, när min man far (1*2 veckors läger långt långt borta, 3*1 veckas läger 16 mil borta, 6-8* veckoslutsläger om året) så planerar vi vårt överlevnande så här:

    mat, vad, när, vad ska handlas, hur ofta kan vi åka till mina föräldrar o äta osv. antingen gör vi bara listan eller så handlar vi allt tillsammans innan han far.
    biblioteken – nya böcker och filmer ska lånas och de gömms undan, tas upp vid behov. Sen planerar jag in nytt besök dit med barnen.

    Friare budget, dvs. mera pengar för att äta tute, lyxa med glass osv.

    Jag kollar med kompisar, vilka är hemma, vem kan vi ringa hit, vem vill ta oss dit för en dag eller halv. Kan nån komma övernatten en natt? Mommo? Fladdrar? Jag vill inte dla på barnen, så ingen av dom far övernatten bort för att avlasta mig, jag sku ändå ha bebin…

    Barnvakt står på listan “öva att boka”, men jag brukar ha dagisdagar till lägerveckor. Utom för tvåveckorsresan, för den är alltid i juli, och dagiset är stängt då.

    Och sen, det skall finnas choko i skåpet. För mig. Och vi bakar mycket.

    • Ja det underlättas ju helt klart när man vet om det i förväg, så man kan planera. Hoppas att det lugnat ner sig lite nu! Godis i skåpet till hemmavarande förälder, det var ju en superbra idé! :)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>