…om maraton för kvinnor

Att göra karriär är som ett maraton, skriver Sheryl Sandberg i Lean in.

På startlinjen står både män och kvinnor, taggade och vältränade. När startskottet går så sätter de alla fart, alla vill de framåt, alla har de mål.

Längs med banan står publiken och hejar på sina favoriter. Kolleger, chefer, vänner, familj och fullkomliga främlingar är där för att stötta.

Kom igen, får männen höra. Du klarar det. Öka! Du är stark! Och de orkar lite till, lite längre. Det är skönt med uppmuntran i värsta uppförsbacken. Du orkar! Starka ben! Ta rygg på killen där framme! Du är grym!

Kvinnorna får också uppmärksamhet, omtanke, kärlek.

Orkar du verkligen? Försök att åtminstone jogga, det är okej att inte hålla femminuterstempo! Var försiktig så att du inte får skavsår! Glöm inte att stanna och dricka! Ja tänk, om man skulle få skavsår? Bäst att ta det lite lugnt, när det är så varmt dessutom. Oj, du måste ha tränat massor, hur fick du ihop det med barnen därhemma? Och vem tar hand om dem under loppet? Kvinnorna försöker ignorera frågorna, inte kan väl någon förvänta sig att de ska stanna och prata mitt under ett maratonlopp? Men hallå, svara då! Bitch. Snygga ben förresten! Men bara så du vet så kan man se bröstvårtorna genom den där tighta tröjan!

Och de drar i kläderna. De spanar efter barnen. De skakar av sig så hårt att de nästan snubblar.

Och sen står funktionärerna vid målgången och delar ut medaljer och säger att det här med kvinnors underrepresentation i bolagsstyrelser, på VD-poster, som höga chefer, det måste väl ändå bero på biologi. Ett felaktigt steg. För lite muskelmassa. Testosteron.

Och förresten har de inget i riktiga tävlingar att göra. Män får minsann inte springa Tjejmilen, och är det något som är diskriminerande så är det väl ändå det?

 Låt mig massera din gluteus maximus så ska du få se hur mycket jag tycker om kvinnor.

Inte har jag något emot er, inte. 

Spring, spring.

Share

4 thoughts on “…om maraton för kvinnor

  1. Åh vad jag känner igen det där. Mest har jag tänkt på det när det gäller idrottsliga prestationer, men såklart det är samma sak i arbetslivet. Det gäller alltså att sätta på skygglapparna och bara mala på framåt.

    Har läst här ett tag men inte kommenterat trots många bra inlägg. Tack för en bra och tänkvärd blogg.

  2. Tyvärr gäller det där för livet som helhet, när jag råkade ut för en trafikolycka 1998 tvingades jag att vänta i 5 månader på en magnetkameraundersökning. När min man några år senare fick problem med ryggen fick han samma undersökning inom en vecka troligtvis pga att han då var en välutbildad man och hade en arbetsgivare som brydde sig. Grejen var den att det fanns inga skador på min mans ryggrad men i min kotpelare(nacke) fanns skador som kanske rent försämrats pga den långa väntetiden. Så visst har männen förmåner i samhället – medans vi kvinnor hela tiden tvingas att vara minst dubbelt så kompetenta utan att få vare sig samma lön eller förmåner.
    Om vi ser bra ut kan det ju inte vara något fel på oss, eller hur?
    Ha det fint! Christina

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>