…om män, kvinnor och föräldraledighet

Vi har pratat om det här förut, men det är viktigt så det skadar knappast att ta upp det igen. Faktum är att det nog är en av de allra viktigaste jämställdhetsfrågorna idag. Vi har kommit så långt, förändrat så mycket. Och ändå – ÄNDÅ – tar män ut ungefär 20% av föräldraledigheten och kvinnor ungefär 80% (på aggregerad nivå då). Det är ett symptom på att vi inte är där än, men det är också ett problem i sig, för det får återverkningar på så många områden.

Min man och jag har ju inte delat lika, inte p.g.a. lön utan snarare karriär och utlandsflytt (jag – en kvinna – har varit hemma nästan hela tiden). Jag kan hitta massor av förklaringar till varför vi gjort så, varför det är rimligt osv. Men inte inbillar jag mig att det inte har med kön att göra, för det är klart att det har.

Våra val påverkar också strukturerna i samhället på så sätt att de förstärker förväntningarna om att kvinnor ska vara hemma med barn och män ska göra karriär (vi bekräftar ju den normen). Det är inget som jag är stolt över (och inte min man heller, för den delen). Våra val är bara en droppe i ett stort vattenglas, men finns ändå där, i glaset, och tillsammans med alla andra de där dropparna så bidrar vi till att kvinnor får sämre karriärmöjligheter, lägre lön, osv.

Jag fattar inte varför folk blir sura när man påpekar det? Face it, liksom.

Sen är det klart att om man tittar på specifika heterofamiljer så kan det vara så att det är väldigt svårt att dela någorlunda lika, av olika anledningar.

Oftast nämns ekonomin, och att familjen inte har råd. Och det är förstås sant, ibland. Men knappast i alla de fall där det används som ursäkt. ‘Det går inte ekonomiskt’ har blivit en sån där grej man säger. Och det är inte så konstigt, det funkar nämligen jättebra på ett retoriskt plan. Det för bort ansvaret från individen och lägger det utanför familjen – på arbetsmarknaden eller kanske till och med på politisk nivå (och är det några som är tacksamma att skylla på så är det väl politiker).

Dessutom – och det kanske är den allra viktigaste anledningen till att ‘det går inte ekonomiskt’ funkar så bra som ursäkt – så är det väldigt svårt att ifrågasätta. Det ses nämligen som fult att fråga om inkomst, så det gör man helst inte. Att då ifrågasätta om det där med att inte ha råd verkligen stämmer, det blir en väldigt känslig grej.

Men jag tror att vi måste ifrågasätta.

Trevligt och inte alltför konfrontativt, men ändå ställa frågan. Hur stor skillnad gjorde det? Och hur kom de fram till det?

Min gissning är att väldigt, väldigt många inte ens räknat, åtminstone inte på ett sätt som faktiskt inkluderar alla aspekter både på inkomstsidan och utgiftssidan.

Och om frågan ställs lite då och då, alldeles oavsett hur trevligt och jag-är-bara-nyfiken-aktigt det görs, då kommer den där ursäkten att det inte går ekonomiskt att börja fungera allt sämre på en retorisk nivå. Det kommer inte längre att vara en ‘sån där sak alla säger’.

Och så småningom så kanske fler faktiskt räknar på det. Och ser att det inte alls nödvändigtvis är så stor skillnad som de tror.

Och då kanske de börjar välja annorlunda.

För lite mer läsning: Johan på Stökboet skrev bra om det här ämnet häromdagen, liksom Sanna. Och jag har tidigare skrivit om det bland annat här och här.

Share

4 thoughts on “…om män, kvinnor och föräldraledighet

  1. Ännu en anledning gav mig en av mina heterovänner idag: Hon skulle inte ens under dödshot eller miljoners miljoner låta sin man vara föräldraledig – hon har burit barnet, därför hennes rätt att vara hemma. Och jag tror inte hon är ensam. Mammor som VILL vara hemma och pappor som tänker att joo men varför inte?

    • Jo. Jag kan inte förstå det. Men jag kan ändå tycka att det är bättre att erkänna att man känner och vill så, än att skylla på annat. Då kan man ju jobba med rätt saker, liksom.

  2. Jag håller med om att det är en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna för det handlar om så mycket mer än föräldraledigheten i sig (synen på män och kvinnor på arbetsmarknaden och hemma. Synen på föräldraskap i samhället och barnens syn på föräldrar där hemma…and son on ;) )

    Jag tycker också att det är en stor vinst i att faktiskt dels ifrågasätta de retoriska greppen som används, men också som du säger att våga se att, jo våra val har nog faktiskt också påverkats av normerna, istället för att slå ifrån sig det till varje pris. Himla bra skrivet!

    • Precis! Men det är klart att det kan vara jobbigt (och svårt) att se såna mönster i sitt eget liv… Sen är det ju ofta mer komplext än normer kring själva föräldraledigheten. Som det här med yrkesval. Där ligger den största biten för oss tror jag. Vi är iofs båda akademiker, men A sysslar med naturvetenskap och jag med samhällsvetenskap, och våra val följer så klart våra intressen, men är samtidigt könade. Ingen slump, alltså. Och villkoren skiljer sig, både i fråga om vad som krävs, och möjligheterna att få jobb. Inte heller någon slump. Och det i sin tur har påverkat våra val. Krånglig kedja, men det finns helt klart viktiga strukturella aspekter som haft inverkan på hur vi valt på många plan i livet, inte bara i fråga om föräldraledighet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>