Jag ser könande överallt. Normer, strukturer, maktordningar, förtryck.
Men jag skriver inte så mycket om det.
Dels för att så många gör det bättre än vad jag skulle kunna göra. Jag läser sådana texter hela tiden och de är ofta så bra att jag blir knäsvag och blyg och feg och tänker att så där kan inte jag skriva. Och så låter jag bli.
Men en annan anledning till att jag inte skriver om det är att jag är inskränkt och elitistisk.
Joho.
Jag tänker nämligen att alla andra också ser det problematiska i alla de där vardagssituationerna där män och kvinnor förutsätts vara väsensskilda i fråga om beteende, känslor, ansvar, prioriteringar, kunskap, och så vidare. Jag tänker att alla andra också förstår både hur mycket det begränsar oss allihopa och hur de här ‘småsakerna’ hänger ihop med samhällsproblem som lönediskriminering, ohälsa och våld. Jag tänker att jag inte behöver säga något, för alla tänker säkert samma sak som jag.
Och det gör de förstås inte.
Jag är sociolog och jag borde veta bättre.
Hur vi ser på olika frågor kan påverkas av en massa saker – var vi föddes och i vilken familj, vad våra föräldrar jobbade med, vilka kompisar vi umgicks med när vi var små, om vår samhällslärare på högstadiet uppmuntrade oss att ifrågasätta eller inte, om vi pluggade vidare och i så fall vad vi läste, om vi blivit utsatta för oförrätter, om vi hade en farfar som ringde upp oss varannan vecka och pratade politik. Och så vidare.
Självklart tycker och tänker vi olika. Och det är bra, oftast. Men just därför är det viktigt att vi pratar om det.
Vi måste träna oss att se mönster och samband i samhället. Det är ingenting som man ‘bara kan’ eller ‘bara gör’, på samma sätt som avancerad matematik inte är något man bara kan eller bara gör. Det är lätt att tro att eftersom vi lever i samhället så förstår vi det, och till viss del är det förstås så, men det är också något som blir bättre med träning. (Med det inte sagt att man nödvändigtvis då kommer till samma slutsatser som någon annan.)
Så, jag ska försöka bättra mig. Jag ska skriva lite mer om samhället. Lite mer om normer, om strukturer. Lite mer om sådant som får mig att sucka, himla med ögonen, som gör mig arg eller ledsen. Eller glad – fast det är mer sällan, tyvärr. Om vi pratar kön alltså.
Tills dess så kommer här två tips på korta texter som jag läste igår, som handlar om kön och föräldraskap:
- Lisa Bjärbo berättade om BVC:s könsstereotypa kontaktrutiner – de ringde henne igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen när de inte fick svar, utan att det föll dem in att testa numret de hade till barnets pappa. Hur tänkte de där…?
- Hanna Fahl skrev om hur kvinnor som leder TV (apropå Petra Mede) gång på gång ifrågasätts för att de har små barn – men att det i princip aldrig ställs samma sorts frågor till männen. Som om det bara är kvinnor som blir föräldrar när de föder barn.
Båda de här exemplen sätter fingret på hur vi förväntas vara på ett visst sätt för att vi är män eller kvinnor. Småsaker, kan man tycka – okej, BVC kunde ha ringt pappan istället, och män kanske inte måste förklara sig och försvara sig när de gör karriär, på samma sätt som kvinnor måste, men vad spelar det för roll egentligen? Finns det inte värre exempel?
Jo. Det gör det. Men de hänger ihop med sådana här små vardagsscenarier. Och det är i det lilla som normerna hamras in, hela tiden, så metodiskt att vi inte kan värja oss.
Det är här det börjar.
För mig är det väldigt enkelt. Eller rättare sagt så har jag nog gjort det enkelt. Jag vill bara ha samma lön som männen. Jag vill vara lika värd. Då kan vi förändra! Om BVC skiter i att ringa min man eller en kvinnlig programledare tar illa upp skiter jag i. I min värld är det att fokusera på fel sak. Jag önskar att kvinnor inte var så lättkränkta utan la krutet på det som är viktigt. Jag kan inte föra en debatt grundat på det faktum att kvinnor blir kränkta om de tillfrågas hur de får ihop vardagen med karriären. Jag önskar så att vi kan lämna det där och ta oss an det som är viktigt. Som lika lön. Först då är vi jämställda. Jag vet att våra åsikter inte alls går ihop även om de faktiskt egentligen gör det för jag förstår vad du menar. Jag vill bara hoppa över det som jag tycker är larvigt och egentligen i mitt tycke grundar sig på en osäkerhet hos oss kvinnor. Jag gillar sådana här frågor så bring it on! Kram!
Jag vill också vara lika mycket värd. Och jag önskar så att jag kunde se förbi de där ‘småsakerna’, för då skulle mitt liv bli mycket enklare. (Eller, alltså, ganska ofta gör jag det för jag orkar bara inte. Jag registrerar och så går jag vidare, bara.)
Men som jag ser det så hänger allt ihop, och även om man så klart kan rangordna problem (typ som att våldtäkter är värre än klappar på rumpan, eller att löneskillnader är värre än att kvinnor oftare blir de som tar hand om arbetsuppgifter som inte ger något för karriären, typ att ordna julfest eller göra kaffekokarscheman) så är de inte helt avgränsade från varandra.
Det är liksom samma norm, som får olika uttryck.
Men – just därför tänker jag att det är så bra att man kan fokusera på olika saker. Någon – som du – tycker att löneskillnaderna känns viktigast, andra ser våld mot kvinnor som det största problemet, ytterligare andra kanske fokuserar på mäns och kvinnors möjligheter att få vårdnad om gemensamma barn vid en skilsmässa. Och så vidare. På så sätt så händer det kanske grejer lite här och var, samtidigt, och saker blir så sakteliga bättre, totalt sett.
Håller med dig. Klart att det hänger ihop. Jag vill bara hoppa över vissa saker i debatten. Precis som du skriver är det bra att vi fokuserar på olika saker. Vi måste kämpa på bred front!!!! Kram
Läste först här, surfade sen vidare till Aftonbladet och hittade det här…
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16148586.ab
Vad tycker du?
Jag gillar att du först läser här och sen går in på Aftonbladet!
Jag ska kolla och skriva ihop något om det! Kram
Vad tycker du själv?
Å ja skriv gärna mer om det! Du KAN definitivt skriva lika bra som alla andra. Jag har själv läst en del genusteori inom min lärarutbildning, och då mest genuspedagogik, om hur vi vuxna påverkar “våra” barn genom de sätt som vi bemöter dem. Det är så intressant. Och viktigt! Så skriv, snälla, skriv
Det är som du säger att “det är i det lilla”…
Tack, jag ska försöka!
Kom gärna med input eftersom, det är roligt att höra vad andra tycker också!
Absolut!
Är så glad att jag hittat hit! Det är alltid lika inspirerande att läsa välskrivna texter om dessa viktiga ämnen. Keep up the good work!
En sådan där “liten” sak som stör mig, är att min sambo är den som får ta emot alla samtal från elbolag som vill försöka få oss att byta leverantör. Trots att det är jag som står både på hyreskontraktet och på elavtalet. Det borde inte vara så svårt att upptäcka. Dessutom får de ju samma svar varenda gång, nämligen att de ska vända sig till mig istället. Men inte då.
Störande! (Inte att du hittat hit och gillar, så klart, eh, men det förstod du nog.)