…om julklappar och gåvors symbolvärde

December är en stressig tid, inte bara för att det är mycket som ska hinnas med – det ska trillas köttbullar och kokas knäck och bakas lussekatter och planeras släktvisiter och griljeras skinka och kläs julgranar och gås på julfester och avslutningar så man knappt tycker att man gör annat.

Och så ska det köpas julklappar.

Och det där med julklapparna är nog en sak som stressar de flesta. Inte bara för att det fysiskt ska hinnas med – som med lussebaket – utan för att det involverar en massa tänkande. För det är ju som bekant tanken som räknas. Man ska komma på vad man ska köpa, och det ska helst vara något bra som personen blir glad av, och så ska det vara ‘lagom mycket’.

Som med dagisjulklappen.

Egentligen är det ju galet – gåvor borde förstås vara just det och inte ha något att göra med huruvida man får något tillbaka eller inte, eller hur ‘dyr’ den presenten är.

Men så enkelt är det förstås aldrig.

Gåvor signalerar alltid något, och vad det är beror på situationen, vilka personerna är och vad gåvan består av. En ring, en kniv, eller en värdecheck på mataffären kan säga väldigt olika saker, både om den som ger och om den som får. Vi kommunicerar med gåvor. Och just därför måste man tänka efter vad man ger, så att gåvan säger det som man vill att den ska säga.

Och när det blir fel så känns det ofta lite obehagligt. Det är normerna som känns i magen, kan man säga.

Vi har köpt Voluspaljus till personalen på dagis, och jag håller på att undersöka om vi förväntas ge någon slags ‘Christmas bonus’… Det är lite jobbigt att inte veta de kulturella spelreglerna.

Å andra sidan ursäktas man ju lättare när man ibland gör fel.

Share

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>