Jag skulle i och för sig vara ganska exalterad över den här högen även om jag bodde i Sverige. Men nu när jag inte bor i Sverige, och får besök från Sverige, och det besöket har med sig en sån här hög, då är jag fullt kapabel att prestera glädjetjut som kan väcka barn.

Men det var det värt.

Jag är väldigt förtjust i inredningstidningar. Så där oekonomiskt förtjust.

Och det kanske inte kan klassas som litteratur precis. Och det kanske uppmuntrar till konsumtion och ytlighet och slit-och-släng. Och det går säkert åt en massa träd för att producera och transportera.

Men jag blir ändå så där lugn i själen. Ju mer jag bläddrar, desto lugnare blir jag. De som inte blir lugna i själen av vackra hem i blanka tidningar brukar säga saker som att det är alldeles för perfekt och så där välstädat har väl ingen hemma och ingen har ju ändå råd med stolar för två och fem styck.

Och jag inser att man kan bli stressad av allt det där idealiserade som ganska få kan uppnå. För i det beskrivande så finns det också något föreskrivande, där man inte bara bjuds in att ta del av ett vackrare liv utan också uppmuntras att försöka efterlikna det. Och om man då inte kan, eller inte vill, så kan det kännas jobbigt. Förstås.

Och det är möjligtvis jag som är konstig, men jag känner det inte alls så. Jag blir bara glad.

Kanske är det för att jag ser att det finns ett vackrare liv. Kanske är det för att det är skönt att vilja ha, eftersom det ändå ger en någonstans att sträva när man inte vet vart man är på väg i livet. Kanske är det för att det ligger en trygghet i att faktiskt tilltalas av de fastställda idealen.

Eller kanske är det bara så rasande snyggt att man blir stum tillräckligt länge för att känna efter och inse att man ändå har det himla bra.