…om hur vi piskar våldtäktsoffer

Det känns som att vi har pratat om våldtäkter i flera månader nu. Gruppvåldtäkterna i Delhi och Steubenville har engagerat särskilt många, förstås, men även i Sverige har flera våldtäkter uppmärksammats i vinter.

I veckan passerade också en länk i min facebookfeed, där den gjorde en andra vända. Det var en protestlista till de styrande på Maldiverna, med en uppmaning att ändra den dom om hundra piskrapp som en femtonårig flicka tidigare i år fått för att ha haft sex utan att ha varit gift. Till saken hör också att hon under flera år utnyttjats sexuellt av sin pappa, och även fött hans barn.

Det är förstås ett fall som är viktigt att uppmärksamma. Att piska brottsoffer får aldrig vara okej. Men när jag sökte för att se vad som skrivits om det i svenska medier så hamnade jag i en diskussionstråd där de som diskuterade frågan visserligen fördömde det som hänt, men kopplade det till islam, med kommentarer om ‘primitiva kulturer’, ‘intelligensnivå’ och ‘grottmänniskor’. (Jag skulle kunna länka till diskussionen, men väljer att inte göra det för jag vill inte bidra till att driva trafik till rasistiska sajter.)

De som tänker så har uppenbarligen helt missat hur våldtäktsoffer behandlas i Sverige och andra länder i ‘väst’. Våra piskor ser lite annorlunda ut, men de gör likafullt ont och ger ärr för livet.

Bjästa och Steubenville är illustrativa exempel på hur de här strukturerna ser ut – hur våldtäktsoffer skuldbeläggs, mobbas, hånas, fysiskt skadas och hotas till livet.

För några dagar sedan häktades två flickor i Steubenville, Ohio, efter att ha mordhotat – offret. I sociala medier har det ifrågasatts varför inte ‘horan’ fick något straff, sagts att hon är den som är ansvarig för att förstöra pojkarnas familjers liv (fler exempel här och här). Så här har det bland annat sett ut på Twitter:

Jamen hallå, ett fall?! Dessutom hände det där i USA! I Sverige är det inte så där.

Really?

Fallet Steubenville står inte ut för det som hände där. Fallet Steubenville står ut för att skuldbeläggandet och förföljelserna av offret har dokumenterats och spridits av kritiska granskare. Vi har lärt oss att göra screenshots av dumheterna som skrivs på Twitter och Facebook, helt enkelt.

Minns ni Bjästa? Där våldtogs en fjortonårig flicka på en skoltoalett, och kallades sedan för ‘äckligt fjortisluder’ som bara var ute efter uppmärksamhet, en lögnare, psykiskt störd. Till slut orkade hon inte bo kvar i sin hemby, utan flyttade därifrån.

Ett annat fall är det i Jokkmokk för två år sedan. Även där utsattes offren för förföljelser och konfrontation, både ute i samhället och i sociala medier. En Facebookgrupp bildades efter att de fällande domarna kommit. Där bedyrades förövarens oskuld och offrens trovärdighet ifrågasattes. De ljög, var ute efter pengar, och hade frivilligt följt med till stugan där våldtäkten skedde, sas det.

Det finns fler exempel. Faktum är att de är så många att misstron, skuldbeläggandet och förföljelserna tycks vara det normala i våldtäktsfall.

Det är så här våra piskor ser ut. Det här är vårt spöstraff.

När Gudrun Schyman 2002 i ett tal sade att diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster som upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige, så väckte det ilska, indignation. Hat, skulle vi nog ha sagt idag. Schymans parallell har till och med lyfts fram som en anledning till att vänstern backade i valet samma år.

Men vet ni?

Det är samma norm, samma struktur, samma mönster som upprepas.

Här som där.

Share

6 thoughts on “…om hur vi piskar våldtäktsoffer

  1. När jag började läsa det här så var det första jag tänkte att det här är ju precis vad Gudrun menade i det där talet som så många har gjort (och fortfarande gör) sitt yttersta för att missförstå. Och det hade ju du också funderat över märkte man när man läste vidare.

    Jag tror att det här handlar om en kombination av en mängd destruktiva inslag i konstruktionen av manlig sexualitet som “erövrande” och mer eller mindre “okontrollerbar” och synen den stigmatisering av våldtäkt som egentligen påverkar såväl offret som gärningsmannen. Precis som Katarina Wennstam skriver i en av sina böcker, för att det ska vara en våldtäkt så måste det finnas en “våldtäktsman” och denna varelse är så fruktansvärd och mytomspunnen att han aldrig går att sätta samman med den trevliga killen i grannhuset eller de lovande fotbollskillarna med sina fina karriärer som väl aldrig skulle kunna göra något sånt. Det här existerar egentligen i förhållande till all brottslighet (kändisar som talar ut när det åkt fast för något pratar ofta om hur de “behandlades värre än en brottsling” trots att det är just ett brott som de misstänkts och/eller dömts för), men det blir aldrig så kraftigt som när det gäller våldtäkt.

    Jag tycker att det finns få åtgärder som har lyft den här problematiken så bra som #prataomdet. Jag tycker att det är synd (men lite typiskt) att den medvind som den kampanjen skapade har lite av dött ut och vi fortsätter att förfasas och chockas varje gång det visar sig att “våldtäktsmannen” visar sig vara till synes normala killar med lovande fotbollskarriärer.

    Jag rekommenderar att läsa de artiklar som Daniel Swedin har skrivit i Aftonbladet om det här de senaste veckorna. Orkar man plåga sig genom kommentatorsfältet på nätet så är det fyllt av män som skriver (först en massa invektiv om feminister så klart) och sen “Riktiga män våldtar inte!”. Så vilka är det då som våldtar? Fantasimän? Djur?

    • Det är jättespännande med maskulinitetsforskning och, tror jag, helt centralt när det gäller våldtäkt och sexualiserat våld. Det är ett område jag vill läsa mer om! Föreställningar om kvinnors dygd känns också som en viktig pusselbit. Vi inbillar oss gärna att vi lämnat de tankegångarna bakom oss, men det är ju bara titta sig omkring för att se att vi inte alls har det.

      Vad vi lägger för betydelse i ‘våldtäkt’ som brott är också intressant. För någon dag sen halkade jag in på en flashbacktråd där en kille beskrev hur han haft sex med en tjej efter att hon sagt nej flera gånger. Var det våldtäkt, frågade han de andra, och de sa att det var det. Då argumenterade han för att det borde finnas en ‘lättare’ brottsrubricering än våldtäkt, eftersom han tyckte att situationen som han beskrev inte alls var som ‘en riktig våldtäkt’. Och här finns ju också en stor del av problemet. Våldtäkt är stigmatiserat, men är det grundat på en bild av våldtäkt som något väldigt våldsamt, som uttryck för en slags ondska. Och när händelsen inte ser ut som den schablombilden så fattar folk inte att det ändå är våldtäkt. Han kunde liksom inte köpa att tjejen kunde ha varit rädd för honom och därför inte gjort mer motstånd. Han, schyssta killen, liksom?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>