…om hat

De senaste dagarna har jag sett ordet ’hat’ användas gång på gång på gång.

Det finns en anledning till det. Jag vill självklart inte på något sätt förminska kraften i de förminskande, förtryckande och våldsamma kommentarer, brev och mejl som riktas mot kvinnor.

Men jag kan tycka att det är intressant att dröja vid ordet ’hat’ en liten stund och fundera över vad det egentligen gör i sammanhanget.

Talet om ’hat’ bygger nämligen i första ledet på en psykologisk förklaringsmodell.

Det är en känsla. Något ’inuti’ människor.

Men för att förstå det som Uppdrag Granskning visade i veckan så räcker det inte med psykologi – det räcker inte att prata om människors tankar och känslor. Det som vi ser handlar också om samhället. Om strukturer. Normer. Maktordningar.

Det är det förstås många som också lyft fram i debatten. Ändå har ordet ’hat’ fått stå kvar, med allt det bagage som ordet har.

Och i Uppdrag Gransknings intervjuer med ’näthatare’ så användes varianter av jag menade inte så som en bortförklaring. Några av de personer som uttryckt grova hot om våld har senare på andra håll också kommenterat sitt eget beteende med liknande förklaringar i stil med

det är bara sånt man säger,

jag skulle aldrig göra så på allvar,

jag hatar dom inte men jag blev irriterad på dom.

Även den representant för Facebook som intervjuades i Uppdrag Granskning pratade om att göra en bedömning av huruvida den som skrev kommentarerna menade det hen sa eller inte – med andra ord: om det som uttrycktes var något som också fanns ’inuti’ den som satt bakom tangentbordet.

Det är alltså inte bara så att ordet ’hat’ har en psykologisk grund. Det psykologiska perspektivet används också för att (bort)förklara vad vi ser.

Det är ganska logiskt egentligen. Om ett problem (åtminstone på en ytligare språklig nivå) formuleras som utgående från en känsla som människor har, så är det ett rimligt och tämligen enkelt försvar att hävda att man inte alls har den känslan.

Att man inte hatar.

Och ingen kan säga emot egentligen, för ingen kan veta bättre än du själv vad som rör sig i ditt huvud eller bor i ditt hjärta. Att hänvisa till vad man känner är därför en retorisk resurs som är både behändig och kraftfull.

Och när det psykologiska ledet på detta sätt utmanas genom förnekandet av känslan så utmanas också fenomenet i sig. Om den som säger en sak inte hatar – kan vi då säga att det vi ser är hat? Och om det inte är det, kanske det inte var så farligt egentligen? Det är i vilket fall inte det ni sa att det var, och hade ni fel om det så kanske ni har fel om hela grejen. Kanske är det till och med så att de som orden riktats mot överreagerar när de läser in ett ‘hat’ som den som skriver inte känner?

Hänger ni med i hur argumentationskedjan kan se ut?

Men –  och det är min poäng – det är förstås lika problematiskt alldeles oavsett vad vi kallar det.

För om vi försöker se bortom den psykologiska modellen där fokus ofrånkomligen hamnar på individens inre så är det ju egentligen effekterna som är intressanta. Vad uttalandena förmedlar (hat, hot) och vad de åstadkommer.

Och det finns där alldeles oavsett vad personen bakom uttalandena ’egentligen menade’.

Det innebär också att förövarnas bortförklaringar i viss mån förlorar sin relevans. De kan förstås fortfarande vara intressanta om vi vill förstå hur personerna rationaliserar sitt beteende. Men de tappar kraften att utmana den definition på problemet som utgår från de drabbade.

Att säga ’jag menade inte så’ kan då inte längre rubba verklighetsbeskrivningen som presenteras och det faktum att det som vi ser uttryckas är djupt problematiskt.

Och det är ju en vinst i sig.

Sedan är det förstås så att det ändå är viktigt att försöka förstå orsaker till det vi ser. Fenomenets problematiska effekter är en sak, men vi är förstås också intresserade av att veta vad det kan tänkas bero på.

(Åtminstone är jag det.)

Och även här finns det en vinst i att prata om problemet i termer som inte psykologiserar. Att prata om ’hat’ gör det nämligen onödigt svårt att diskutera förklaringsmodeller som har med samhället att göra. Genom att använda ord som i första hand syftar tillbaka på förövaren så individualiseras problemet på ett sätt som gör det lättare att ta till förklaringar av typen ‘det här är störda individer’ (jämför ‘ensamma galningar’).

Och med en individualisering av problemet så missar man inte bara poängen med hur könsmaktsordningen verkar – den ordning som indelar oss i män och kvinnor och placerar män som grupp på en hierarkiskt högre nivå än kvinnor som grupp. Man förminskar också den betydelse som de strukturerna har för både det specifika problemet och för kvinnors och mäns liv i övrigt.

Med dessa potentiella effekter av ordet ‘hat’ så blir det alltså svårare att förstå vari problemet bottnar. Det blir också svårare att veta hur man bäst kan angripa det. Och det riskerar faktiskt att på ett subtilt sätt bidra till upprätthållandet av de strukturer som möjliggör det, hur paradoxalt det än kan låta.

Share

7 thoughts on “…om hat

  1. Precis! Jag har efterlyst just detta i debatten. Folk verkar tro att det bara handlar om hat. Och mot just kvinnor som hörs och syns. Så fel. Könsmaktordningen är så dominant och genomgående i detta. Precis som i övriga samhället.
    Om du vill svara på ett gäng frågor så finns de att hämta inne hos mig. Bara om du vill. Kram!

    • Ordet ‘hat’ har skavt i mina öron sedan hela den här diskussionen började. Det ser ut som hat och känns som hat, så ur det perspektivet är det förstås hat som görs. Men när man använder det ordet så får man ju med en massa andra underliggande saker, och det tror jag i just det här fallet inte är så bra. Ord spelar roll! Men vad kan man säga istället?

      PS. Ska kolla! :)

  2. Ja, det här är en komplicerad problematik. Ska vi diskutera eller inte och hur ska vi diskutera? Ibland känns det som att kvinnorna alltid drar det kortaste strået i debatten, samtidigt vill jag tro på att förändring är på gång. Det kommer att ändras men kanske är det svårt att se förändringarna när man är mitt uppe i dem. Sen där med ordens innebörd, Samma ord kan ju ha så olika innebörd för olika människor.
    Men en god början torde väl vara att vi börjar beskriva hur jämlikhet skulle kunna se ut och vad det innebär och sedan upprepa den sanningen tills den blir ett faktum….Bara en liten idé…att genom positiva skildringar sprida positiva ringar på vattenytan….vad tror du om det?

    Kram

    • Jag tror absolut på att diskutera, berätta! Både negativt och positivt. Vad ord betyder förändras ju också (och ibland snabbt) och de kan till exempel flyttas över till andra sammanhang (som i exemplet här). Men en del av originalbetydelsen kommer att finnas kvar, ofta under en lång tid, och det kan vara bra att tänka på hur det bagaget ser ut. Så tänker jag i alla fall. :)

  3. Visst är det “kvinnohat” det borde heta, som Fanny också skrev. Och väldigt sant att ordet “hat” förminskar. Samtidigt tycker jag ändå att det är skönt att för en gång skull slippa de där jobbiga orden “misogyni”, “kvinnohat”, “kvinnoförnedring” och “kvinnofientlighet”. Jag har alltid tyckt att de låter som om kvinnorna är problemet. Och ordet “förnedring” låter ju som om nån har lyckats dessutom, när det ju handlar om att försöka förnedra. “Näthat” riktar ju fokus mot förövarens aktivitet i brist på annat, även om “sexualiserad grov nätmobbing mot kvinnor” väl skulle passa bättre. Men det finns säkert bättre ordval.

    • Det är helt klart svårt att hitta helt rätt! I slutändan spelar det kanske inte heller jättestor roll, men en del begrepp biter sig fast och är de inte helt hundra så kan det göra det svårare att prata om problemet, långt senare när många kanske hunnit glömma vad det var man började prata om och hur diskussionen gick då. Jag tyckte till exempel att Edda Mangas text om hedersvåldsbegreppet på Feministiskt Perspektiv var intressant ur den aspekten: http://feministisktperspektiv.se/2013/02/08/hedersvald-politiskt-begrepp/

  4. Ett väldigt bra inlägg! Jag håller helt med om slutsatsen att problemformuleringarna gör att vi inte kan diskutera detta på ett vettigt sätt. “Jag har ju inte gjort detta” är oftast så långt jag kommer i debatten innan den låser sig. Då känner oftast båda parter som att den andra varken lyssnat eller förstått.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>