…om föräldraledighet

Då och då, och senast nu inför S-kongressen, så lyfts frågan om mäns och kvinnors fördelning i nyttjandet av föräldraförsäkringen.

Don’t get me wrong, jag har absolut inget emot att man pratar om det. Det är en viktig fråga så klart, och absolut ett sätt att jobba för att skapa ett jämställt arbetsliv, och familjeliv.

Men jag tycker att det är mycket mer relevant att prata om fördelningen av föräldraledigheten.

Eh, va? Är det inte det vi gör då?

Nej.

De siffror som lyfts fram gång på gång visar hur mycket föräldrapenning som tas ut, dvs. hur många dagar som föräldrar använder – hur mycket pengar man får, kan man lite förenklat säga. Och det är inte riktigt samma sak som föräldraledighet. Inte alls, faktiskt.

Man kan nämligen vara föräldraledig utan någon ersättning.

Plockar man ut mindre än sju dagar i veckan när man är hemma på heltid så är det precis vad man är. Det är som att jobba deltid, ungefär. Det ger mindre i plånboken och det som syns i statistiken är att du har varit hemma i – säg – fem dagar, inte sju.

Och – surprise, surprise – mammor är hemma betydligt mer obetald tid än vad pappor är.

Faktum är att i den senaste mätningen så var pappors uttag starkt korrelerat med deras ledighetstid. Med andra ord tog papporna ut föräldrapenning för de flesta dagar som de var hemma.

Det gjorde inte mammorna, långt ifrån. För dem var korrelationen mellan ledighetstiden och antalet föräldradagar låg.

Visst är det bra om männen stimuleras att ta ut fler föräldradagar. Om sambandet fortfarande ser ut som det gjorde för tio år sedan, så innebär ytterligare en uttagen föräldradag förmodligen att pappan är hemma en dag till och det är bra. Men innebär det också att mamman är hemma en dag kortare, att de delar mer jämnt på tiden, för att de delar mer jämnt på dagarna? Det behöver det alltså inte alls göra. Om inte sambandet mellan föräldraledighet och föräldradagar förändrats fundamentalt så kan det till och med innebära att mamman är hemma ungefär lika länge som förut men med lite mindre betalt.

Ett sådant mönster har samma effekter på de egna karriärsmöjligheterna och på kvinnors arbetsmarknad i stort, men kvinnan får dessutom ännu mindre inkomst och pension under själva föräldraledigheten.

Och så kallar vi det ’mera jämställt’.

Share

8 thoughts on “…om föräldraledighet

  1. Vad smart du är! Så har jag aldrig tänkt. Jag är också en av dem som “gått i fällan” men bara för att jag hellre var hemma med mitt barn än satte honom på dagis för tidigt. Allvarligt nu, du ska inte bli politiker?
    :)

    • Såg det. Jag gillar ju tanken på en jämnt tredelad föräldraförsäkring. Men jag tror att det är viktigt att vara medveten om att det inte löser problemet att kvinnor är hemma längre obetald tid än vad männen är. Kanske är det till och med så att den tendensen skulle förvärras på kort sikt. Den diskussionen tror jag att vi behöver föra. Att omreglera föräldraförsäkringen är en ganska enkel jämställdhetsreform, men vi ska inte inbilla oss att det löser grundproblemet.

  2. Det här är en väldigt viktigt tanke som är värd att ha med sig när vi diskuterar föräldraförsäkringen. Ett problem som jag tycker ofta uppstår när man diskuterar de här frågorna, särskilt med vissa kategorier människor (dom där som påstår att det är den heliga “valfriheten” som står på spel), är att en del verkar tro att alla som nämner en delning av föräldraförsäkringen ser det som den enda jämställdhetsreform som någonsin behöver göras. Alexanderhugget som kommer att lösa allt!

    Men det här är ju bara en del. Och som du säger så tror jag att den faktiska föräldraledigheten är ytterligare en knut att lösa och det gäller ju att inte förändringar i försäkringen gör att den knuten blir ännu svårare att lösa än den är idag. En av grunderna till att föräldraförsäkringen har fungerat som ett jämställdhetsinstrument är ju att den bygger på kontakten med arbetsmarknaden för både kvinnor och män. Själv är jag mer inne på en delning rakt av i mitten i stället för tredelning (med stora möjligheter att anpassa delningen när det går att påvisa behov utifrån familjekonstellationen). Men samtidigt kan jag känna att tänk om det här leder till att alla de här männen med sina fantastiskt viktiga jobb och företag i stället för att själva ta ansvar för sina barn bestämmer sig för att då är det bättre att mamman helt slutar jobba och på amerikanskt manér går hemma utan ersättning. Argumentationen sker ofta utifrån ekonomiska argument men jag tror inte att man ska underskatta möjligheten att det finns en hel del människor som absolut inte kan tänka sig att papporna ska vara hemma och ta hand om sina barn medans mammorna jobbar, kosta vad det kosta vill. Risken finns ju att en reform då försämrar jämställdheten i stället för att förbättra den.

    Samtidigt så anser jag att det finns ett absolut värde i att män och pappor tar ut fler dagar och är mer hemma med sina barn, oavsett hur relationen i faktiskt föräldraledighet ser ut. Den som är hemma mer med ersättning kommer också allt annat lika att ta ett större ansvar och s.a.s ha närmare till att vara hemma mer och dela mer på ansvaret även när barnen växer upp och blir större. För att män och kvinnor ska ha samma chans att göra karriär och bygga lön och pension så krävs det ju även en jämn fördelning av föräldraansvaret efter att föräldraledighetstiden är över. Och dom är ganska lätträknade de pappor som begraver sig i jobb barnens första år men sen som genom en blixt bestämmer sig för att gå ner på halvtid och vara hemma när barnen är i 9-årsåldern för att ta emot dem när de kommer från skolan. Bästa sättet att få pappor att vara hemma är att göra dagarna individuella. Det har ju erfarenheten visat med all önskvärd tydlighet att det är det som funkar. Sen är ju frågan hur man genomför det bäst för att få ett så långsiktigt bra resultat som möjligt. En möjlig väg kanske skulle vara att börja med att lägga till två “pappamånader”. En som man tar från den gemensamma potten och en som man lägger på som helt nya dagar. Då får man en del som förhoppningsvis påverkar relationen men man får även en absolut vinst för de familjer där man väljer att dela mer lika på föräldradagarna. Kanske att det skulle kunna motverka effekten där relationen i den riktiga ledigheten förblir oförändrad även när männen tar ut fler föräldrapenningsdagar. Sen kan man om detta ger en positiv effekt fortsätta att framförallt individualisera existerande dagar. Förhoppningsvis finns det någon form av kritisk massa i det här så att när män tar ut kanske 4 månader föräldraledigt i genomsnitt så kommer förändringen till 5 månader och sen till 6 och 7 månader inte påverka relationen mellan uttag av föräldradagar och faktiskt ledighet lika mycket.

    Och vad kan man göra mer då? Tja varför inte skicka alla dessa män som “har eget företag, och det skulle aldrig gåååååå om jag skulle vara hemma och ta hand om barnen” på en liten kurs hos någon av alla de kvinnliga egenföretagare som får barn varje år. Det kan dom säkert få skatteavdrag för till och med.

    • Du säger mycket klokt och jag håller med (fast jag har inte funderat så mycket på tvådelad föräldraförsäkring, än). Jag tänker att det på kort sikt kan bli så att papporna börjar plocka ut lite fler dagar men att mammorna inte minskar sin del riktigt lika mycket, så att de procentuellt sett är hemma lite mer obetalt än idag, men att det med tiden kan ge de effekter som man faktiskt vill ha, att föräldrarna delar mer lika på både tid och ersättning. En annan sak när folk skriker om valfrihet och att familjen ska få bestämma själv, är att man ju faktiskt får bestämma själv om man vill vara föräldraledig. Ingen tvingar någon till något, alla har laglig rätt att vara hemma 1,5 år utan att ta ut en enda föräldradag (med skyddad SGI det första året). Visst är det svårt för de flesta att få ihop sådana val ekonomiskt, men det är ju lite grann en annan sak. Frågan är vad skattepengarna ska bekosta, och vad de ska bidra till att främja för slags mönster.

  3. Du hör till de som påvisar vad forskningen säger, påtalar problemet. Jag hör till dem som försöker hitta sätt att lösa det. Och missförstå mig inte, det ligger ingen värdering i det. Samhället kan och måste ibland gå före, även med “obekväma” ställningstaganden, om man tror att det bidrar till lösningen. Ni är själva en del i “statistiken” och jag har varit det. Det är möjligt att min man skulle varit hemma mer om fler dagar varit bundna till honom. Och det hade nog varit bra. Vad skulle få er att göra på ett annat sätt???

    Vi hade också en diskussion om att föra över pensionspoäng till mig. Från honom. Så kan man också göra. Om man inte nöjer sig med “hur det blir”… I vår familj kommer vi förmodligen att ha jämställdhetsfrågor på bordet varje vecka. Men vi är nog inte alltid representativa.

    Ostrukturerat tänkt, såhär på förmiddagen. Snart röstar s-kongressen om föräldraförsäkringen…!

    • Vi har pratat ganska mycket om vad som skulle ha fått oss att göra, dela, på ett annat sätt. För oss var det inget som ‘bara blev’, vi hade tänkt dela annorlunda först men när vi sedan började titta på de olika alternativen så framstod den väg som vi sedan valde som den bästa. Det som var viktigast var vår arbetsmarknad. Akademin är väldigt osäker och jag förväntar mig inte att få ett fast jobb på rätt lång tid. Samtidigt så är de fem första åren efter disputation jätteviktiga, det är då man meriterar sig för anslag och tjänster som sedan kan generera mer anslag och tjänster… Får man inte snurr då så kan man vara ‘körd’ sen (lite beroende på disciplin och på var man siktar). Därför kände vi att det var vettigt för oss att inte ha de där första åren samtidigt. Eftersom A låg ett år före mig i forskarutbildningen och dessutom hade ett bra jobberbjudande som väntade så var det vettigare att ta honom först. Alternativet hade varit att han varit föräldraledig och skjutit på disputationen. Men då hade vi disputerat nästan samtidigt och det hade varit väldigt svårt för oss att flytta utomlands. En viktig anledning till att vi kunde göra det var ju att jag delvis kunde vara föräldraledig medan vi är här. Att postdoc utomlands ses som meriterande och viktigt inom A:s fält, men mindre inom mitt, var också en faktor förstås. Så, många grejer som spelade in och rätt komplicerat. Vi har excelark för alla de olika alternativen… ;) Det som är ganska tydligt är i alla fall att löner/ersättningsnivån aldrig varit något vi ens diskuterat (fast tidigare tjänade vi ju förstås nästan samma), och att en mer strikt uppdelad föräldraförsäkringsmodell hade åtminstone på ett teoretiskt plan gjort det knepigare för oss att göra som vi gjort. Det kan jag tycka hade varit rimligt, dock. Vi hade gjort likadant ändå, och jag hade varit ledig längre utan ersättning men jag tycker inte att staten hade behövt stå för det då.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>