…om en sorts strapats

Det har regnat i två dagar, så när det sprack upp så tänkte jag att lite D-vitaminer vore på sin plats. Barnet på magen, skorna på, och så begav jag mig mot de där dammiga stigarna där jag tycker bäst om att promenera.

Förutom att de inte var så dammiga den här gången.

Jag hade bokstavligen talat svårt att hålla mig upprätt i leran. Dessutom förvandlades skorna snabbt till klumpar av lera, torrt gräs och små kvistar, och de blev så stora och tunga att det blev jobbigt att lyfta på fötterna. Kommer prärievargarna nu så har jag ingen chans, tänkte jag på fullt allvar.

Som om jag skulle ha det annars.

Underligt nog känner jag mig liksom upplyft. En strapats en helt vanlig fredagsförmiddag, vem hade kunnat ana?

Och så fick jag en anledning att köpa nya skor, också. Nu är det fredag!

Share

One thought on “…om en sorts strapats

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>