Jag gillar banala historier. Snabbt och enkelt. Sådana där som man sugs in i.

Typ Twilight. Jag älskade Twilight. Jag vågar inte läsa om dem, för jag skulle bli okontaktbar i en vecka och det har jag inte tid med. Så mycket tyckte jag om Twilight.

Så det är inte det att jag tycker att böcker måste vara högtstående litterära upplevelser för att de ska vara bra. Nej då.

Men om man tänker mer på hur något sägs än på vad som sägs, då är det inte bra. Det fick jag lära mig när jag i åttan gjorde en veckas prao på Rapport.

Och Femtio nyanser av honom var inte bra. Simple as that.

Nej, det var inte sexscenerna som fick mig att plocka fram skämskudden. Det var språket. Jag kunde knappt skriva ordet ‘femtio’ här ovanför (kommer jag någonsin att kunna göra det igen?), och hör jag i framtiden någon hänvisa till sin inre gudinna som vickar på höfterna så vet jag inte vad jag gör.

Men den tog ju slut fort, i alla fall.