…om en affisch från Waikiki

Jag trodde att mina fogar gått till sig och att jag kunde röra mig som vanligt igen.

Så var det visst inte.

Efter morgonens balansakt på leriga stigar så har det gjort ont och liksom klickat i höfterna, och efter att ha satt sig i soffan var det inte helt trivialt att komma upp igen.

Det gör inget.

Istället har jag ätit pepparkakor och gjort research om Oahu, dit vi åker i tio dagar i februari. Jag är inte så lite exalterad över det, kan jag säga. Hela min uppväxt har det suttit en affisch från Waikiki på utedasset i sommarstugan, fäst med häftstift direkt mot träväggen. Och min farfar berättade gång på gång stolt om när de åkte dit och bodde på Sheraton.

Och man får ju förstå att på den tiden var resan från Norrbotten till Hawaii inte något som vem som helst gjorde. Bara att flyga var ganska märkvärdigt. Och att bo på ett fint hotell på andra sidan jorden. En sån sak man berättade om för barnbarnen i decennier framöver. Och tänkte på när man slogs med myggen på dass.

Men det är inte så troligt att vi köper med oss några souveniraffischer.

Det är en annan tid nu. Att flyga är varken fint eller särskilt spännande, bara besvärligt och dåligt för miljön. Resor är idag något vi konsumerar, om inte till vardags så åtminstone med viss regelbundenhet. Vi köper upplevelser, en paus mitt i vardagsstressen, och delar sen solnedgångsbilder och skrytstatusuppdateringar på Facebook som ett slags bevis på hur bra vi har det.

Semestern visas upp som ett par nya skor, men fönstret inom vilket den är intressant har blivit så mycket kortare. En resa är en resa bland många, och även om det kan vara nog så unikt för den som reser så är det inte det för andra. Been there, done that, liksom.

Och de där klassiska souvenirerna – en nyckelring med Frihetsgudinnan, en keps som det står Las Palmas på, kylskåpsmagneter med bilder från Phuket – har på samma sätt gått från att vara symboliska bevis på att man har rest, till att signalera det motsatta. Att man visserligen har semestrat på annan ort, men att man gjorde det som turist snarare än resenär.

Att komma hem med en affisch som visar en hotellstrand i Waikiki visar idag upp en som icke världsvan, snarare än det motsatta. Inget man sätter upp på väggen ens på utedasset i sommarstugan.

Men om jag hittar en så kanske jag köper den ändå. Inte som ett minne av Waikiki, men av min farfar. Kanske kan jag sätta upp den bredvid den gamla, på utedasset.

Share

4 thoughts on “…om en affisch från Waikiki

  1. Hawaii låter underbart!
    Att resa är så berikande, det är synd att upplevelsen mer och mer blir förminskad till en statusuppdatering på Facebook. Jag hoppas dock få någon slags reseberättelse här på din blogg.
    Vi ska till Malaysia i 10 dagar, i mars. Det längtar vi till, fast det ligger så långt bort just nu att vi inte riktigt börjat tänka på det än. Nu är jag rusig av första snön och den annalkande julen, som i år SKA bli utan stress och press (håll tummarna).

    Kram Christine
    http://www.matikvadrat.se

  2. Jag minns det som igår. Och din farfar blev bränd av solen och gick runt och sa till alla att han var en “pink sheet”. Det tyckte han var jätteroligt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>