…om det mörka samhället

Barnet lade sitt febervarma huvud i hennes knä och tittade upp mot henne. ”Farmor, berätta något! Berätta om när du var liten!”

Och hon berättade.

Hon berättade om hur livet hade varit i det lilla samhälle där hon vuxit upp på 1980-talet, hur det hade varit en trygg plats där det enda hon varit rädd för var den mörka skogen bakom huset, men aldrig, aldrig andra människor. Hon berättade om hur folk gick ihop och organiserade sig mot frågor som de tyckte var viktiga. Mot kärnkraften, mot älvarnas reglering, mot den stat som tömde skogarna och bergen utan att betala för det. De hade sällan lett någonvart, de där protesterna, men de hade protesterat och de hade gjort det utan att vara rädda för vad som skulle hända med dem om de gjorde sina röster hörda.

En gång hade hon följt med sin farmor i ett demonstrationståg där de tände facklor och vandrade från medborgarhuset till kyrkan med plakat som talade om medmänsklighet, solidaritet och fred. Med plakat som sa – låt barnen komma till oss, låt oss hjälpa dem som har det svårare än vad vi har det.

Barnet tittade med stora ögon upp på henne. Hon visste inte vad ett demonstrationståg var för något. Kanske skulle hon aldrig få veta det heller.

De hade protesterat till en början.

Vid det första riksdagsvalet hade de bekymrat skakat på huvudet.

Inför det andra riksdagsvalet hade de ropat ”inga rasister på våra gator”.

Men med tiden blev de som protesterade allt färre, allt tystare.

Journalister som granskade Partiet fick hotbrev, telefonsamtal, och deras hemadresser publicerades på en särskild hemsida där partiföreträdare uppmanade folket att tysta dem – med våldtäkter, med misshandel, med mord. Så småningom blev hoten mer påtagliga. Journalisternas föräldrar fick också ta emot samtal, adresser till barnens skolor spreds. Om ni inte slutar skriva så om oss, så tar vi era barn. Tidningar som granskade partiet utestängdes, släpptes inte in på valvakor och sammankomster, och förvägrades intervjuer.

Folkets stöd växte. Kanske förstod de inte. Kanske brydde de sig inte.

Vid det tredje riksdagsvalet bildade Partiet regering. Då fanns det fortfarande människor som protesterade, medier som granskade, politiker som stred för andra värden, även om de var färre nu.

Men i takt med att Partiets makt ökade, så ökade också deras press på motståndarna. Presstöd drogs in. Lärare som inte ville göra skillnad på elever baserat på var de kom ifrån förlorade sina arbeten. Hoten mot journalister, samhällsdebattörer och företrädare för andra partier verkställdes.

Människor gick inte längre ihop för att protestera. De gick inte längre i demonstrationståg med facklor och plakat. Och i det lilla samhälle där hon vuxit upp var det inte längre den mörka skogen som skrämde barn på väg in i vuxenlivet. Det var det mörka samhället.

Farmodern tittade ner på sitt barnbarn och såg att hon sov djupt.

Kanske var det bäst så.

Share

2 thoughts on “…om det mörka samhället

  1. Men åh Ugglan, du är tillbaka med sådan glasklar skärpa och nattsvart oro och sorg inför vart vårt samhälle är på väg. Jag läser varje rad och känner samma sak, men vi finns, du vet att vi finns <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>