…om det lokala, det tillfälligt permanenta, och framtiden

Lokaltidning. Det känns nästan lite gammaldags, och vuxet i det som den står för.

Om man börjar prenumerera på lokaltidningen är man bofast. Den dagen man finner nöje i att läsa om det senaste kommunfullmäktigesammanträdet, om broar som eventuellt kommer att byggas om tio år, eller om vad förskolebarnen i grannkommunen får för lunch, då har man alldeles tydligt passerat en gräns.

Jag är där nu.

Jag har bott i Uppsala ganska länge, men jag har aldrig tidigare känt en längtan efter att läsa UNT. Det första året kunde jag inte riktigt släppa Piteå-Tidningen (över det nu), och sedan var det bara DN som gällde (jag läste statskunskap och hade man inte läst DN Debatt på morgonen var man lite lost, kan man säga).

Men något har hänt.

Jag tror att det är för att det är första gången som jag känner att nu ska vi stanna här. Inte för alltid kanske, det vet man ju aldrig, men tillräckligt länge.

Och så tror jag att det är barnen. Min enda kontakt med kommunen har tidigare varit några lånade böcker om trädgårdsdesign på stadsbiblioteket och en grön buss som tutade åt mig när jag cyklade på vägen istället för på trottoaren (det är visserligen åtta år sedan men jag är fortfarande arg över det, man får ju för guds skull inte cykla på trottoaren!). Men nu är det förskola och skola, och det är skolmat och skolskjuts och framtid.

I lokaltidningen kan man läsa om vad som har hänt. Men jag tror att det som lockar snarare är att läsa om vad som kommer att hända.

Det, och så sudokun på sidan 15.

Share

One thought on “…om det lokala, det tillfälligt permanenta, och framtiden

Leave a Reply to Matilda Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>