…om det jämställda paret

Nina klickade bort blogginlägget hon just läst. Det handlade om jämställdhet, om att kvinnor och män inte delade lika på sysslorna hemma. Fyrtiofem minuter mer per dag lade kvinnor ner, stod det. Men det kunde väl aldrig stämma?

De delade minsann alla sysslor lika, hon och Stefan.

Disken. Tvätten. Matlagningen. Städningen.

Eller, inte lika kanske. Men de hjälptes åt i alla fall. Om hon lagade mat så diskade han. Städade hon så tvättade han. Så var det inte alla par som gjorde!

Hon var glad för att han hjälpte till. Inte som Helenas man som kom hem från jobbet och förväntade sig ett dukat bord. Och som, när hon frågade om inte han tänkte diska, svarade att det hade de väl diskmaskinen till. Och så skrattade han åt sin egen fyndighet och gick iväg, till garaget eller teven.

Nej, hemma hos Nina och Stefan hjälptes de åt.

Varje onsdag veckostädade de tillsammans. Nina började direkt när hon kom hem från jobbet för att hinna plocka undan, så när Stefan kom hem hjälptes de åt att torka och dammsuga. På lördagarna tvättade de. Hon vaknade oftast tidigare på morgnarna så hon brukade starta en maskin eller två så var det gjort. Sedan hjälptes de åt att vika kläderna från torktumlaren när Stefan vaknat.

Och när de hade gäster på middag så var det Stefan som stod för matlagningen. Han vispade en grym béarnaise och fick alltid till köttet på grillen. Nina tyckte att det var lyxigt att kunna sitta och prata med gästerna medan hennes man fixade i köket, och det tyckte hennes vänner också. Hon brukade förbereda det mesta på eftermiddagen, skära upp grönsaker, marinera kött, göra efterrätt, duka. Sedan drog hon på sig en klänning och fönade håret, och så fick hon ett glas vitt vin i handen medan han rörde ihop såsen och grillade. Så var det minsann inte alla som hade det!

På vardagarna var det oftast hon som lagade maten, eftersom hon slutade en halvtimme tidigare. Men när Stefan kom hem brukade han duka, om inte barnen hade gjort det. Sedan diskade han medan hon plockade undan och gjorde i ordning barnen för kvällen. Så när klockan var åtta kunde de vara lediga tillsammans. Det var härligt, och hon tyckte synd om de par som inte hade det så!

Förutom på tisdagar och torsdagar förstås, för då tränade han och var tvungen att åka hemifrån klockan sju. Då fick hon ta både disken och barnen, men det var ju bara två kvällar i veckan. Dessutom behövde han den där träningstimmen eftersom han jobbade så hårt. Det var han värd, tyckte hon.

Nina kom ihåg när hon själv växte upp. Hennes mamma gjorde allt hemma. Så skulle hon aldrig ha det, hade hon sagt till sig själv, och där hade de ju lyckats riktigt bra.

Det hade blivit svårare när barnen kom, förstås. Det blev mer att göra och hon anpassade sig kanske lite mer än vad han gjorde. Det kom lite mer naturligt för henne helt enkelt.

Som det där med att plocka och städa. Han såg inte kaffefläcken på golvet, tänkte inte på smulorna på köksbordet. Då fick man ju förstå att han inte höll efter lika mycket som hon gjorde. De hade helt enkelt olika standard för vad som var rent. Det var faktiskt inte rättvist att bara hon skulle bestämma hur de skulle ha det. Det var rimligt att hon gjorde lite mer eftersom hennes krav var högre.

Sen var han ju så glömsk också. Hon kunde hålla saker i huvudet på ett annat sätt. De var helt enkelt olika. Hon visste när hans mamma fyllde år och kunde komma på bra presenter till alla i släkten. Hon tyckte att det var kul att påbörja julklappslistan redan i november och att kolla igenom butikernas extrapriser för att kunna passa på att köpa kycklingfiléer billigt. Hon hade koll på vilken dag det var simning på barnens scheman och när de skulle ha matsäck med sig. Det var ingen stor grej för henne, det satt liksom i ryggmärgen. Kanske var det genetiskt till och med, det där att hålla alla praktiska detaljer i huvudet samtidigt?

Och han jobbade så mycket. Han hade stort ansvar, koordinerade personal och tog svåra beslut hela dagarna. Och så tjänade han ju flera tusen mer än vad hon gjorde. Då var det inte orimligt att det var hon som strök skjortorna. På så sätt så bidrog hon ju också till hans lön! Det kändes bra att få bidra på det sättet, det gjorde dem mer jämlika tyckte hon.

Dessutom gjorde han så många andra saker, sådant måste väl också räknas? Han bytte däck på bilen vår och höst och det var han som hade satt upp de nya listerna i vardagsrummet i januari. Ja, han gjorde faktiskt nästan allt som hon bad honom om!

Han gjorde det han var bra på och hon gjorde det hon var bra på. Och det var ju så det skulle vara.

Hon kunde inte förstå folk som gnällde på hur de hade det hemma. Var de inte nöjda var det väl bara att gå? De fick faktiskt skylla sig själva som inte såg till att ordna det bättre för sig.

Hon tyckte synd om dem, faktiskt.

Share

20 thoughts on “…om det jämställda paret

  1. Intressant det där med vad som är jämlikt. T.ex. diskussionen om att dela föräldraledigheten precis lika. Det tyckte jag av princip tidigare. Mina två äldsta barn har jag varit hemma med samt tagit om hand när de var sjuka. Efter ett antal år så kom så en efterlängtad sladdis i ett nytt förhållande. Pojken hade kolik. Jag mådde väldigt dåligt de första månaderna. Helt plötsligt så kändes det som om jag som kvinna reducerades till en “mjölkkossa”. När min uppgift med amningen var avklarad så var det bara att lämna över till pappan. De underbara dagarna med kontakt med ett lite äldre barn som ger gensvar skulle alltså endast komma pappan till godo. I varje fall om man som vi har mycket allergier och därför valde att amma länge. Nu delade inte vi på det sättet, men om vi skulle ha delat dagarna precis lika så hade det blivit konsekvensen. En nyttig ögonöppnare för mig som baserat på min erfarenhet av två tidigare “lätta” barn hade en helt annan bild.

    Tack för dina tankeväckande blogginlägg :)

    • Jo, det är svårt det där. Det är ju inte samma sak att vara hemma med en nyfödd som att vara hemma med en ettåring, helt klart. Man måste hitta en modell som funkar bra för en själv, både praktiskt och ekonomiskt. Det som är viktigast tror jag är att vi faktiskt tänker efter, så att det inte ‘bara blir’ helt oreflekterat. Hur man väljer i början kan få stora effekter senare, så det gäller att vara medveten om varför man väljer som man gör och vad konsekvenserna kan bli. Sen är det tråkigt (på en generell nivå) att så många väljer att följa de traditionella mönstren, men det är inte alls konstigt att det blir så.

      • Håller verkligen med dig där. Det är viktigt att fundera kring dessa frågor. Speciellt kring VAB och vardagsbestyren. Vem tröstar när den lilla är ledsen, vem planerar för middag, lagar den diskar etc.
        Vad köper man för leksaker. Vilka utmaningar/lekar presenterar man för sin lilla? Är det skillnad på flicka och pojke? Genom att hålla dialogen vid liv i familjen kring detta så är man ett steg på vägen. Kan nämna att i vår familj så är det jag som jobbat flest VAB dagar. Maken lagar middagen för det mesta. Jag tar tvätten etc etc. Vi är hyfsat jämlika och vill vara helt jämlika, men hamnar då och då i argumentation kring det hela ändå.

  2. Jag tror att vi är så vana vid det där som kvinnor att det kommer av bara farten. Vi ska ha koll, vi har det övergripande ansvaret. Och det är ju inte så konstigt att vi lätt tar kommandot när det är vi som ifrågasätts när barnen inte har rätt kläder med sig till dagis, eller när mannen kommer till jobbet i skrynklig skjorta. Själv får jag jobba med mig själv varje dag för att inte falla in i den rollen (och vissa dagar lyckas jag verkligen inte ens nästan). Men jag märker en skillnad, för i tidigare förhållanden har jag haft ett grymt kontrollbehov. Det börjar faktiskt släppa. Sedan underlättar ju det faktum att sambon vuxit upp med mycket ansvar och är van vid att inte få saker serverade.

    • Precis! Det är svårt att släppa kontrollen, dels för att kvinnor genom livet generellt har kämpat ganska hårt för att lära sig det där, men också för att kvinnor ofta disciplineras på ett annat sätt än män när saker inte är ordnade. Gränsen för när man blir en ‘dålig förälder’ eller en ‘dålig partner’ går inte riktigt på samma ställe för män och för kvinnor. Jag tror att det är viktigt att jobba med sina egna känslor inför det där, om man ska kunna få någon förändring. Men det är svårt!

  3. Bra skrivet, och en så typisk historia! Tror många känner igen sig…

    Jämställdhetsdiskussionen handlar ju alltid om heteropar, och det är såklart allra tydligast där, då vi kan jämföra mellan de två “allra käraste” kategorierna män och kvinnor. Jag tar liksom bara för givet att jag och min fru lever jämställt – och så länge vi båda är nöjda är det väl upp till oss? På samma sätt tänker heteroparen antar jag, men där gör ju de där slentrianmässiga ojämlikheterna skillnad på ett större plan… om ni fattar? (skriver med fel tummen och ser på tv samtidigt plus ger min fru huvudmassage, vi kvinnor kan ju göra många saker på en gång och så vet ni… hrrm)

    • Jag tycker att det skulle vara jätteintressant att diskutera jämställdhet hemma utanför heteronormen! Jag kan alldeles för lite om hur det ser ut.

      Det är för övrigt svårt att skriva om sådana här saker utan att heterosexualiteten tas för given, tycker jag. Jag känner att jag är lite dålig på att lyfta fram att jag pratar om heterorelationer specifikt, och det bidrar ju till deras normalisering, vilket blir problematiskt. (För att inte tala om att tvåsamheten tas för given…) Samtidigt känner jag att det blir så himla tradigt att hela tiden påpeka att ‘nu pratar vi om heterosexuella par här’ och att det fattar väl alla ändå. Vilket är dumt, för det tänker ju alla inte alls på. (Just i den här texten är det inget direkt problem, men jag har tänkt på det i relation till andra texter som jag skrivit.)

  4. Jag läser din blogg med förtjusning :) på “min” förskola jobbar vi med genusfrågor och har gjort i många år…i motvind känns det som för samma frågor tuggas om och om igen. Dina inlägg är klockrena diskussionsunderlag för våra verksamhetsutvecklingsgruppdiskussioner. (Långt fint ord) Tar med mig denna till nästa träff :) Med vänlig hälsning, annkin

  5. Irriterande att det är så, men det är nog ganska sant – nästan i alla förhållanden gör kvinnan lite mer, mest för att hon “borde” och det förväntas av henne. Avskyr när min make säger att han ska “hjälpa till” då låter det verkligen som att det inte är han som är huvudansvarig ;)

    … men skjortorna stryker han i alla fall själv, hahaha, det vägrar jag! – mitt sätt att markera antar jag ;) och det är hans uppgift att städa :)

    • Vi stryker båda så lite vi bara kan. När vi ändå gör det så är det oftast min man som offrar sig. Men ibland sätter vi på en film, plockar fram strykbrädan och så stryker vi vartannat plagg medan vi kollar på filmen, den modellen gillar jag!

  6. Pingback: Det är lätt att tänka och handla genusmedvetet när barnet är litet – men sen då? | mina Sanna ord

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>