…om dagis och kärleken

Jag tycker om Fabians dagis av en massa anledningar. Att de har ett äppelträd där de plockar äpplen till barnen hela hösten. Att de serverar quesadillas, korv och bönor till frukost. Och att de lär honom att prata både spanska och engelska.

Men när jag lämnar på morgonen så tycker jag allra, allra mest om att personalen har lärt honom att säga I love you mommy! när jag går.

Och de har frågat fem gånger om vi ville reservera en plats till Harry, men det ville vi ju inte. För han är så liten och Såna Som Vi är minsann hemma med barnen tills de är ett och ett halvt. Förutom att Vi råkade vara Jag, eftersom vi bor där vi bor, och det visade sig att Såna Som Jag inte alls är hemma med barnen tills de är ett och ett halvt. Minsann.

Och så var det för sent, för det är ett litet dagis och de kan bara ha två barn under 18 månader. Och det hade de ju redan.

Men sedan två-tre omständigheter senare så fick vi idag en plats i alla fall. Det var nästan lite för lägligt att en förälder skulle få ett nytt jobb och säga upp sin plats just nu. Som magi, fastän jag inte kan bestämma mig för om det var den goda eller den onda sorten. Men det kanske visar sig?

Nu blir det dagis i alla fall, och han är inte ens sex månader.

Och han känns plötsligt så stor. Dagisbarn. Som äter lunch och mellis med andra barn och sitter i ring och sjunger Itsy bitsy spider och gör små pyssel av toarullar och piprensare och torkade makaroner som målas gröna.

Och så känns han plötsligt så liten. Så väldigt, väldigt liten. Han kan ju inte sitta i någon ring. Han kan inte sitta alls. Och inte sjunga. Och dagispyssel är ju bara att glömma. Möjligtvis kommer han att försöka äta upp de andra barnens pyssel och då blir de kanske arga på honom och det vill jag inte att de ska bli.

Och jag blir alldeles kall och måste andas djupt och tänka på hur mycket jag tycker om det där stället där han ska få vara. Hur bra personalen är förutom att de ger barnen kakor, och hur fint det är att de äldre barnen i familjen leker med dem som om de vore småsyskon när de kommer hem från skolan.

Och att han också kommer att få lära sig att säga I love you mommy, när jag går.

Share

10 thoughts on “…om dagis och kärleken

  1. Åh vilket fint dagis det låter som! Vad fint att de får lära sig två världsspråk redan från början. Pratar ni spanska någonting hemma också?

  2. Värsta turen ju! Jag älskar vår förskola också. otroligt mycket. Och varje morgon vill jag smyga med de nybakta bullarna som doftar i lokalerna. Och så vill jag hoppa upp i pedagogernas knä och lyssna på saga. Det är skönt när man vet att barnen har det bra. Kram!

    • Jo. Det är faktiskt en fördel här i USA, eftersom det finns så mycket att välja på. Gillar man det inte är det bara att byta till något annat. Man behöver inte stå i dagiskö i två år först.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>