…om att värdera insatserna lika

En inställning som man ofta möter när man pratar jämställdhet i hemmet ser ut ungefär så här:

Vi har lite olika ansvarsområden i familjen, men det beror ju på att vi gillar och är bra på olika saker. Vi gör det vi båda mår bäst av och så länge vi är nöjda med det så är det ju bra. Vi värderar alla insatser lika – det är inte viktigare eller bättre att dra in pengar än att ta hand om barn och sköta hemmet. Det är viktigt att respektera varandra!

 Är det någon som tycker att det här inte låter bra?

Alla är ju nöjda, liksom.

Men frågan är vad som händer längre fram, både på strukturell nivå och i den enskilda familjen. Oftast är det nämligen så att den här inställningen innebär att Han jobbar mer och tjänar mer, medan Hon gör mer hemma och jobbar lite mindre, tjänar lite mindre. Det hänger ihop, kvinnors lägre löner, begränsning av arbetstiden och större insatser i hemmet.

Och vet ni vad det hänger ihop med mer?

Kvinnors lägre pensioner och svårigheter att få ihop ekonomin om mannen går bort eller de bryter upp.

Just synsättet att hennes insatser hemma är lika mycket värda som hans på jobbet klingar rätt falskt om man sen inte följer upp det i praktiken.

Visst kan man kapitalistkritiskt vända sig mot synsättet att pengar är ett rimligt sätt att mäta status, framgång, jämlikhet. Att andra värden borde spela minst lika stor roll. Det borde de kanske.

Men säg det till den som jobbat sjuttiofem procent i tjugo år för att få vardagen att gå ihop, som inte gått vidare i karriären för att det skulle vara för påfrestande för familjelivet, som en gång var sugen på att öppna affär men som inte orkade för det var ju så mycket annat, som städat och tvättat och diskat istället för att tjäna pengar.

Säg det till henne (för det är nästan alltid en kvinna) när hennes man dör och inkomsten inte längre räcker, och hon inser att möjligheterna att byta jobb, jobba mer, tjäna bättre, vid det laget är ganska små. Säg det till henne när de skiljer sig vid femtiofem och hon flyttar till en sliten hyrestvåa utan diskmaskin och med fläckiga tapeter för att banken inte beviljar lån för ensamstående med inkomster som hennes. Säg det till henne när hon är sjuttio och sitter där med sin låga pension.

Om man hävdar att man i familjen värderar olika insatser lika högt, då säger jag: upp till bevis.

Det allra minsta man kan förvänta sig då, det är att den som tjänar mer för över pension till den som tjänar mindre. Om den ena tar ut mer föräldraledighet eller går ner i tid så att hen därmed får en lägre inkomst så borde pensionsöverföring vara en självklarhet. Men också om den ena tar ett större ansvar hemma och på så sätt lägger mer kraft på hem och familj på ett sätt som går ut över karriärsmöjligheterna. Eller varför inte bara för en sådan enkel sak som att man inte tjänar lika mycket?

Men vet ni? Jag känner många som säger att det inte är så noga att dela precis lika där hemma, bara de värderar och respekterar varandra lika. Men jag känner ingen som sagt att de därför omfördelar en del av inkomsten från den som jobbar mer till den som tar mer ansvar hemma.

Det är när det börjar kosta pengar som det blir en förändring, konstaterade min pappa när tidningen uteblev för tredje dagen i rad och han vägrade åka och hämta ett friex på Posten utan istället fick Tidningstjänst att skicka hem den till oss med taxi. Och jag gissar att om kostnaderna för kvinnors lägre löner, deltidsarbete och obetalda arbete i hemmet på ett tydligare sätt också drabbade männen, så skulle viljan att arbeta för en förändring i samhället bli större.

Vad tror ni? Det finns säkert andra smarta saker som man också kan göra för att omfördela inkomst mellan partners – tipsa gärna i kommentarsfältet!

Share

10 thoughts on “…om att värdera insatserna lika

  1. Det här är klokare än de flesta coffee table-böcker jag äger!

    Jag tycker att det är väldigt talande just det här lilla att om det nu är lika mycket värt, hur många gör dom här kapitalöverföringarna inför framtiden för att visa det? Jag gör det inte kan jag lite skamset erkänna, även om vi har en privat pensionsförsäkring på min fru och en livförsäkring på mig som betalas i den gemensamma ekonomin. Men det här med att överföra den delar av pensionshögen som ju ständigt växer har vi inte riktigt kollat på.

    Sen finns det ju en annan del också som man inte riktigt kommer åt med att bara föra över pengar inför framtiden. Det är ju som du skriver den tid som många kvinnor inte har kunnat använda för att gå vidare i karriären och skapa en egen inkomst som kan matcha det gemensamma levernet. Väldigt många separerar helt enkelt, det är den bistra sanningen. Vem har då råd att bo kvar i huset där barnen har sina rum? Vem har fortfarande råd att sponsra det liv som barnen och familjen har vant sig vid och vem måste börja om mer eller mindre från noll? Då hjälper ju inga pensionsförsäkringar i världen.

    Jag tror så här. Grunden till kvinnors frigörelse har hela tiden varit och fortsätter att vara egen försörjning och ju mer båda parter har möjlighet att bidra lika mycket till ekonomin i familjen desto bättre. På samma sätt så tror jag att nyckeln till mäns frigörelse ligger i större krav och högre förväntningar från familjelivet. När vi alla pappor utan att det ska vara något konstigt kan säga “Nej, jag kan inte jobba över, åka på konferens, ta ett extra pass…för mina barn behöver mig. Nej, dom är inte sjuka eller döende men dom behöver middag och en kram”. Kapitalöverföringar i all ära men bästa sättet att visa att hemarbete och barn är lika viktigt som det alltid så viktiga jobbet är att faktiskt i bland prioritera barn och partner framför jobbet även i praktiken.

    • Så är det absolut! Det vi ska sikta på är ju att ekonomisk omfördelning inte alls ska behövas, tycker jag. Men om man nu lever på ett sätt där det faktiskt är på sin plats, då tror jag att en starkare norm kring sådana överföringar skulle kunna få upp folks ögon kring sin egen ojämställdhet. Som det ser ut nu säger folk att de är ‘ganska jämställda’, men de har inte tänkt på det så mycket, inte funderat på hur det faktiskt ser ut.

      Sen är det här med pensionen egentligen en pyttegrej. Symboliskt viktig, men det hjälper inte så mycket. Det man kan överföra är premiepensionsavsättningen under ett år, vilket är två procent (om jag minns rätt) av årsinkomsten. Det är inte så himla mycket.

      Jag har försökt komma på vad mer man skulle kunna göra i samma stil, men har lite dålig koll på det där. Att ha livförsäkring på dig och pensionsförsäkring på frun låter som en smart grej om du tjänar mer, den skriver jag upp på listan över saker att kolla på när vi flyttar tillbaka till Sverige!

  2. Jag håller på och funderar på detta och formulerar just nu ett eget inlägg på temat… Men jag försöker få in aspekten “vi som inte lever i en heterosexuell relation”, för det krockar lite i mitt huvud när jag hela tiden läser jämställdhetsdiskussioner som enbart handlar om heterorelationer. Det är förklarligt att det blir så, men jag vill ändå försöka vidga det hela lite.

    Tycker att alla dina inlägg på temat varit mycket kloka och tänkvärda, och jag önskar att jag kunde komma med något lika klokt tillbaka NU, men jag avvaktar tills jag tänkt lite mer…

  3. Visst kan det vara så. Men tänk så många män som faktiskt VILL vara hemma med sina barn men eftersom de oftast tragiskt nog tjänar mer än kvinnan drar de det kortare strået och känner sej av ekonomiska skäl tvugna att arbeta sej igenom större delen av barnens småbarnsår. Från ett mansperspektiv är inte det heller särskilt jämnställt. Hur man än vänder och vrider sej så har man ändan bak.

    Illa. Det måste till en förändring det håller jag med om!

    • Jag tycker att föräldraledighet är tråkigt och slitigt och de flesta dagar skulle jag helst slippa, men jag skulle aldrig vilja vara utan den erfarenheten ändå. Och det gör mig ledsen att så många män aldrig testar på, eller är hemma en månad eller två bara. Det är klart att ekonomin är viktig (ytterligare en anledning till att det är viktigt att jobba för kvinnors lika löner och lika möjligheter att göra karriär), men jag tror att normerna och förväntningarna på män och kvinnor är det som är den största faktorn där. Vi uppfostrar inte våra pojkar till att vilja sådana saker, och vi förmedlar inte förväntningar från oss själva och samhället om att det är hans ansvar. Så att även när pappan känner att han nog skulle vilja, så är det inte tillräckligt starkt för att de ska ordna livet så att inkomstbortfallet inte blir så kännbart, så att han faktiskt kan vara hemma, och så vidare. Men lagar och regler kan man komma åt. Kultur, normer och värderingar är mycket svårare.

  4. Problematiskt det där. Bra skrivet, som vanligt – vilket är varför jag skickat vidare Liebster blog award till dig :) (säkert inte första gången för dig). Kolla in hos mig för motiveringen och/eller besvara frågorna som följer med om du vill.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>