…om att vara kritisk

I helgen läste jag Maria Svelands ‘Hatet’. Och det slog mig hur jag under hela läsningen liksom letade efter något att kritisera. Felaktigheter, missförstånd, alltför grunda analyser. Något att ta spjärn emot.

Inte så att jag vill kritisera Sveland eller hennes analys, egentligen. Det är inte det. Jag håller med om det mesta på en övergripande nivå (även om det så klart finns saker som jag hakar upp mig på också).

Nej , jag tror att det handlar om en medial kultur där det är fint att vara kritisk.

Att berömma kan vem som helst göra. Även om man inte alls förstått så kan man säga bra, heja. Frågar någon vad det var som var så bra så kommer man som regel undan med standardfraser. Hon skriver bra och övertygande, hon tar upp bra exempel, jag känner igen mig i det hon säger. Men för att ta ställning på ett mer kritiskt sätt så avkrävs man ofta en mer gedigen underbyggnad. Man förutsätts ha reflekterat noga, innan man öppnar munnen. Vad var det som var fel, mer exakt? Vet du inte, så var då tyst.

Och det gör det till något lite ‘finare’ att vara kritisk, eftersom man därmed gör anspråk på den där genomtänktheten, alldeles oavsett om den sedan finns där eller inte.

Att bara berömma kan ge intrycket att man inte riktigt gjort sitt jobb.

Inom akademin är det definitivt så. Presenterar jag en text på ett seminarium utan att gå därifrån med en lång lista på ‘problem’ i det jag har skrivit så blir jag besviken och tänker att de som var där inte har brytt sig tillräckligt för att läsa noggrant. Det innebär att man, även när man gillar något, gärna anstränger sig för att ‘hitta’ problem att diskutera. För författarens skull, men också för sin egen. Det ska synas att man brytt sig, att man ansträngt sig.

Men utöver ‘kritikkulturen’ som finns i medier och inom akademin så gnager tanken i mig att det kanske också handlar om något annat.

Att de antifeministiska strömningar som Sveland beskriver och som tycks ha satt sig i samhällsdebatten under de senaste åren i sig påbjuder att den explicita feminismen ska kritiseras, gärna också av ‘de egna’. Jag tänker på mobbningssituationer där folk runtomkring de uttalade förövarna och offren gärna dras med i någon mån och då får bekräftelse. Och jag tänker att feministmotståndarnas gillande inför de kritiska inslagen i recensioner som skrivits om ‘Hatet’ kan fungera som en sådan bekräftelse.

Det skulle innebära att min känsla av att vilja vara lite kritisk när jag skriver om Svelands bok också har att göra med att man liksom ‘ska’ vara lite extra kritisk mot feminister som Sveland, nuförtiden, och att den känslan har att göra med en allt starkare antifeministisk diskurs i samhället.

Men jag hoppas, hoppas att det inte alls är så, förstås.

Share

5 thoughts on “…om att vara kritisk

  1. Vad tyckte du mer om boken? Jag läste ju den i vintras och planerade diverse texter utifrån den, men så kom jag till sista kapitlet och kunde inte läsa vidare – jag blev så illa till mods, äcklad, av det som handlade om Breivik osv. Så nu ligger boken på mikron och kommer nog inte läsas ut…

    Jag är definitivt sådan att jag vill ge kritik. Det ingår ju i mitt jobb också, jag måste alltid se elevens nästa steg. Men ibland sker det förstås att någon har skrivit något helt outstanding och då ligger utmaningen i att specificera VAD i det fantastiska som är så fantastiskt, för det går ju inte bara att skriva “BRAAAA!” i kanten. Håller också med dig om att jag tror att det är så att man “ska” vara lite kritisk mot Sveland. När jag tänkte kritiskt under läsningen av Hatet var det också för att kunna bemöta eventuella skeptiker, du vet, alltid redo för debatt på något vis.

    • Vad skönt att höra att det inte är bara jag som uppfattar att man liksom ‘ska’ vara kritisk mot Sveland (samtidigt som det paradoxalt nog gång på gång lyfts fram att ‘ingen vågar vara kritisk’… i samma andetag som något ‘undantag’ hyllas för att ha ‘vågat’). Om jag skulle recensera boken ‘på riktigt’ så skulle jag nog vilja läsa den igen faktiskt, jag läste den ganska extensivt så att säga. Men, jag gillar att den har en tydligt subjektiv röst, att den blandar upplevelser med berättelser om olika händelser. Genom att knyta ihop de olika händelser som kapitlen tar upp så kan man se ett mönster. Däremot finns det en del saker jag inte gillar, kanske framför allt det fokus som finns på enskilda personer. Det finns ett psykologiserande i hela den där diskussionen som även kommer fram i boken – jag har skrivit om problemen med att prata om ‘hat’ tidigare, här: http://fragaugglan.se/om-att-hata-eller-alska-kvinnor/
      http://fragaugglan.se/om-hat/
      En del av kritiken som riktats mot boken handlar om att hon ‘drar alla över en kam’ och att nyanserna mellan typ Billing och Breivik inte kommer fram. Och jag tror att folk läser det så p.g.a. just psykologiserandet och fokuseringen på enskilda personer. Det som är intressant är ju egentligen inte individerna och vad de tänker eller känner, det som är intressant är ju hur uttrycken visar på en obehaglig samhällsutveckling (och eldar på den).

  2. Hmmm jag har nog tänkt att Maria Sveland är en sådan där kvinna som nått lite för mycket mark och nu är det dags att plocka henne i småbitar (alltså inte bokstavligt utan i media). Jag har blivit lite förvånad över att även många feminister verkar tycka att Sveland inte har så mycket att tillföra i debatten. Fanny (Arsinoe) skrev något om att det blivit för mycket fokus på Maria Sveland som person och att det i sig är problematiskt, jag uppfattar det nog som att många ogillar Sveland för att hon är en sådan där typisk medelklassakademikerkärring som dessutom har tagit mycket mediautrymme (fast inte i jämförelse med alla gubbar då förstås).

    Jag tycker det är tråkigt, självklart finns det ingen som alltid har klockrena analyser men jag tycker nog att Maria Sveland har vågat lyfta på många stenar och vridit och vänt på viktiga aktuella feministiska frågor. Typ den “heliga familjen” och nu om de antifeministiska strömmningar som får allt starkare fäste. Fast jag kan inte uttala mig om “Hatet” eftersom jag inte läst den än. Men nu har du och Sanna fått mig att förstå att det är dags ;)

    • Jag har inte följt Sveland tillräckligt för att kunna säga så mycket om det hon skriver mer generellt. Men jag tänker att det oftast blir sådär med framgångsrika kvinnor som syns – det fokuseras på dem som personer och på så sätt subjektiviseras också det som de säger (vilket undergräver budskapet). Kanske är det till och med en förutsättning för framgången att detta sker? Kan kvinnor i medieljuset bara ‘vara och verka’ utan att göra en grej av sin person, eller att andra gör det? (Tycker att du ska läsa boken, för övrigt!)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>