Att inte säga något när någon tryckt upp tröjor som är märkta med ‘boy’ och ‘girl’, även om man tycker att den sortens explicita indelande är problematiskt, det tror jag framför allt har att göra med att man inte vill vara jobbig. Man vill inte ‘förstöra stämningen’ genom att ‘klaga’.
Det är inte alls konstigt att känna så. Forskning om hur feminister bemöts i olika sammanhang har till exempel visat på hur de gärna avfärdas som ‘bråkiga’. Det är ett sätt att lägga fokus på personen snarare än argumentet – att säga du gnäller bara för att du är en gnällig person, du bråkar bara för att du är en bråkig person. Det misstänkliggör det som sägs – om det bara sägs för att man vill gnälla, bråka, provocera, och så vidare – då ligger det säkert inte ens något i det?
Man behöver inte möta den inställningen så särskilt många gånger för att man ska bli lite tystare, svälja protesterna istället (fast kanske blir det tvärtom för en del?).
Och dessutom – det är jobbigt, obekvämt, tröttsamt att tänka kritiskt. I stunden är det ofta skönare att trampa på den normativa stigen som vi om och om igen leds in på. Det är den som kräver minst ansträngning, i de flesta fall.
Normerna sitter i kroppen, och det känns i magen när man frångår dem.
Det innebär dels att det kan finnas ett motstånd hos andra om man försöker göra dem uppmärksamma på att deras invanda trampande kanske inte är så bra – eftersom det krävs en ansträngning, ibland ett obehag, från deras sida för att tänka om eller ändra sitt handlande.
Men det innebär också att normen att man, särskilt som kvinna, ska vara snäll och trevlig, bidra med socialt smörjmedel och så vidare, gör sig gällande återigen. Att säga ifrån är också att frångå en norm. Så – det är inte bara att det som du säger kan skapa obehag, det är också det faktum att du överhuvudtaget säger något som bidrar till det.
Jag tror att vi måste träna oss på att skapa obehag. Vi måste våga vara jobbiga, lite oftare.
Att försöka få någon att ändra en invant beteende kan vara ett evigt väggdunkande med huvudet som redskap. Inte minst när gäller det en själv. = )
Man ska givetvis inte vara rädd för att vara obekväm men även komma i håg att det viktiga är att vinna kriget, inte varje enskilt slag.
Jo, jag tycker att det är helt okej att låta en del saker passera. Man måste inte diskutera eller anmärka på allt. Men jag skulle nog må bättre i själen om jag gjorde det lite oftare, eftersom det handlar om något som jag faktiskt tycker är viktigt. Inte så att jag stressar upp mig över det, men jag tror att det kan vara viktigt att jobba på.
Håller med till 100%. Det är så himla jobbigt att vara jobbig, men tyvärr ett måste om man vill att något ska förändras.
Precis! Man kan inte bara tycka i tystnad…
d blir lättare å lättare å ¨vara jobbig¨ ju längre man varit det – I know – självklart väljer jag mina ¨strider¨- å jag trycker inte upp mina åsikter i ansiktet på folk om dom inte bett om det – men i diskussioner säger jag vad jag tycker – diplomati är inte min starka sida men jag jobbar på den oxå
Ja det är ju den andra sidan av myntet – att vara lite lagom diplomatisk…
Jag håller med! Det är skitjobbigt och det tar så mycket energi, varför jag många ggr avstår (eller också ångrar att jag drog upp det).
Delar detta inlägg på Facebook!
Skönt att höra att det finns fler som känner så!
I didn’t know that.
naturally like your web-site however you need to test the
spelling on quite a few of your posts. Several of them are rife with spelling problems and
I in finding it very bothersome to inform the reality
however I’ll definitely come again again.
natural alternatives to tamoxifen
kamagra estados unidos Its methodology makes its result no negative impact on employment more convincing