Det är dags att skriva önskelista. Det tror jag att de flesta barn i Sverige gör inför julen.
Okej, jag kanske har fyllt trettio och hunnit skaffa två egna barn, men på julen så gills inte det. Om julen är barnens högtid så vill jag också vara barn. (Fast med vuxenglögg.)
Det där listskrivandet är en del i hur vi socialiseras in i det där begäret efter saker som är så grundläggande för vårt materialistiska samhälle. Genom önskningarna så lär sig barn hur man blir konsument. För det handlar inte bara om att önska i största allmänhet. Ofta är det tvärtom väldigt specifikt – det är medvetna och kräsna konsumenter som fostras.
Man vill inte ha vilken pryl som helst utan märke, färg, material, och så vidare anges i allt större utsträckning på de där listorna. Istället för att önska sig en mobiltelefon så önskar man sig en vit iphone 5 med största minnet och Marc Jacobs-skal. Kanske länkas till och med webbsidan där den kan köpas.
Hjälpsamt vägledande, visst.
Men ju mer detaljerade önskelistorna blir, desto mer liknar de inköpslistor.
Specifikationerna signalerar nämligen att det är noga exakt vad som ligger i paketen, och att det som faller utanför ramen inte heller är önskvärt. Det kan kanske vara okej att ge någon en slumpvis vald tröja, men inte om personen uttryckligen har listat tre tröjor med angivet märke, modell, storlek och färg. Att då komma med en helt annan tröja ger sken av att man medvetet struntar i mottagarens vilja – att man inte bryr sig eller att man tror sig veta bättre än personen själv. Oavsett vilket så blir det fel.
Och jag brukar ju skriva såna där långa och utförliga listor, det ska erkännas. Jag försöker intala mig själv att mängden önskningar är i all välmening – att den potentiella givaren mamma tomten ska få många förslag och att det hela på så sätt ska kännas mindre tvingande. Och att det ska bli mindre besvärligt att julshoppa med en lista i handen.
Men även om man kan resonera kring det hela, förklara, säga jag behöver ju egentligen inga julklappar, så signalerar den där listan något annat, i sig själv.
Men jag skriver aldrig någon önskelista förrän mamma efterlyst den minst tre gånger. Det gör väl ingen skillnad, egentligen, men det känns i alla fall lite bättre.
så sant så sant
Vi köper inte så mkt klappar till varandra i vår familj. Det känns ju lite som att man bara byter pengar med varandra, i ärlighetens namn. Där emot tycker mina bröder om att hitta på kluriga, överraskande saker och det är roligt
Egentligen är det ju det där klurandet som känns finast av allt. När någon verkligen tänkt och funderat, hellre än bara halat fram kontokortet. Jag tycker det är mysigt med presenter, men finns det ingen tanke bakom så känns det rätt poänglöst faktiskt.
Mina syskonbarn har “fått” presenter via UNICEF de senaste åren – i år var det 5-pack av yllefiltar som kommer att delas ut i flyktingläger. Jag firar julen med pappa och -B- och därför får de presenter med en tanke bakom – kanske inte så kluriga men däremot helt personliga och inte bara dyra.
‘Presenter’ som hjälper andra är ju super, tycker att det är jättefint att det liksom blivit en grej de senaste åren. Har alltid blivit jätteglad när någon gjort en donation till något välgörande ändamål som ‘present’ till mig!