…om att säga hej

Hej.

När jag var liten sa man alltid det till varann när man möttes på gatan.

Åtminstone trodde jag det.

Sedan blev jag lite större och de jag mötte slutade svara. De bara gick förbi. Nu växte jag upp på ett litet ställe, så de flesta som man mötte kände man, eller kände åtminstone igen. Då sa man ju hej förstås.

Men till folk man aldrig träffat, bara sådär?

Nej.

Nu har jag börjat vänja mig vid det igen, det där att alltid säga hej, kanske till och med prata en stund. För det gör man där jag bor nu. På vandringsstigarna, när man sätter sig vid bordet bredvid någon annans på kaféet, när man promenerar på gatan, när man handlar på mataffären.

En del säger att det är falskt. Att amerikaner inte är så trevliga egentligen. Att det bara är yta.

Men jag undrar vad det egentligen spelar för roll om den som sitter i kassan inte egentligen bryr sig om vad mitt barn heter eller hur min dag har varit. Det är ganska trevligt i alla fall. Och när jag ställer de där frågorna som fungerar som socialt smörjmedel så bryr jag mig kanske inte egentligen så mycket om ifall hen har jobbat hela dagen eller just gått på kvällsskiftet.

Men vi hjälps åt att göra mötet till en trevlig stund för oss båda.

Att säga jag ser dig.

Och jag tror att det är något som alla vinner på, att se varann. Inte vika undan blicken när man går förbi på trottoaren utan göra precis tvärtom.

Det handlar inte om falsk trevlighet. Det handlar om helt vanligt hyfs.

Share

17 thoughts on “…om att säga hej

  1. Jag håller med. Det handlar inte om falskhet utan om att ta hand om sig själv och andra och må bra i ett socialt möte. Inskränkhet mår ingen bra av.

  2. Jag skriver under på den! Jag bor i en liten småstad och min analys är att vi som bott här större delen av våra liv hejar på folk men nyinflyttade (you know Stockholmsre) har inte den vanan inne.

    Men möter man någon på en väg eller trottoar så är det fint med en bekräftelse på att man noterat varandra, antingen en nick eller ett hej.

    För några pr sedan mötte jag en äldre man i övre 70+ som sa goddag till mig. Jag blev alldeles lycklig.

    Men kan vi prata om det här med folk inom vården som inte tar i handen?

  3. Håller med. Efter att ha bott en tid i USA har jag börjat uppskatta dom små pratstunderna på affären eller bussen. Det finns inget falskt i Amerikanernas trevlighet. Den “falska trevligheten” som vi svenskar ofta hänvisar till bygger på att vi ser dessa möten ur ett svenst kulturellt perspektiv. När två amerikaner möts och småpratar finns inga pretenser att dom ska vara vänner för livet, eller att dom verkligen är väldigt intresserade av den andres barn, karriär etc. Detta är underförstått av alla parter i samtalet. Hur kan det då vara falskt?

  4. Jaaa, så sant. Jag vandrade på en trång och tom promenadstig söder om Uppsala då ett äldre par kom emot mig. Vi såg varandra på långt håll, vi kunde inte undvika att snudda vid varandra när vi möttes. Ändå tittade de bara förvånat och lite förskräckta när jag vänligt sa “Hej.”

  5. Visst är det trevligt att möta varandras blickar, säga hej och promenera vidare. Jag bor i ett mindre samhälle, här säger man oftast hej när man är ute och går. Inom grannområdet blir det ofta några artighetsfraser om väder, vind, musik eller senaste renoveringar. Hur trevligt som helst.
    Men var bor du, jag har inte ens fått grepp om vilket land du bor i?

  6. Jag håller med, det handlar inte om falskhet. Som svensk kan jag dock känna mig obekväm i stuationer i USA när man möts av en överdriven (enligt mig då) entusiasm och jag inte vet hur jag ska besvara den (eftersom att jag då känner mig tillgjord, är ju inte van). Speciellt om jag har en dålig dag.
    I Göteborg på spårvagnar och annat ser knappt folk till varandra och när jag försöker inleda en enkel konversation får jag många gånger ingen reaktion alls. DET är obekvämt om något.

    • Nej, oftast blir väl folk glada. Men det har hänt mig rätt många gånger att jag sagt hej och den andra bara tittat på mig utan att svara. Det tycker jag känns lite jobbigt, och det behövs inte så många såna erfarenheter för att man ska tänka till en extra gång innan man hälsar. Tyvärr. Jag ska träna mig på att strunta i det och hälsa ändå! ;)

  7. Jag hälsar alltid på de jag möter. Jag uppskattar själv ett sådant samhälle där vi ser varandra och försöker göra allt jag kan för att sprida det även till mina barn. Tycker att det är trevligt när andra ser mig och också pratar en stund. Det ger en känsla av tillhörighet. Och som du säger – hyfs.

    • Tillhörighet – precis! Det behöver vi mer av i samhället, tror jag. Vi var helt chockade när vi åkte till Sverige i somras och Fabian som då var nästan två år försökte prata med folk (som han brukar) på tåget från Arlanda till Uppsala. Ingen svarade, ingen log ens. Det är väl en sak att vuxna sällan börjar småprata med varann på tåget (även om sånt kan vara trevligt också) – men att inte ens kosta på sig ett leende till ett barn som säger hej? Jag undrar hur länge det tar att kväva den där självklarheten med vilken barn börjar prata med främmande människor.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>