…om att leva som man lär

Om man tycker något – och det gör man ju – måste man alltid leva i enlighet med det då?

Är det okej att tycka att miljön är viktig och ändå köra bil? Är det okej att tycka att barnen är det finaste man har och ändå låta förskolepersonalen ta hand om dem en stor del av vardagarna? Är det okej att tycka att djurindustrin är vansinnig men ändå äta kött ibland?

Konsekvens brukar ses som ett viktigt drag hos sådana som tycker saker. Politiker, debattörer, bloggare. Miljöpartister förhörs i intervjuer noga om sina vanor. Cyklar de till jobbet? Handlar de ekologiskt? Har de någonsin råkat slänga julklappspapper i tidningsinsamlingen? Man förväntar sig lite mer av dem, eftersom de tagit på sig uppgiften att tala om och för miljön. Enligt samma logik får vänsterpartister och socialdemokrater onda ögat när de köper dyra bostadsrätter, har lyxiga märkesväskor eller gör skatteavdrag som de förvisso har rätt till – men med den inkomsten kunde de väl gott betala i alla fall om de nu tycker att det är så sexigt med skatt?

Jamen, ni vet.

Och när det gäller feminism så blir det här ibland så väldigt tydligt. Om man som feminist lyfter fram och diskuterar könade strukturer och normer så finns det en rad förväntningar på hur man ska vara som person för att ses som konsekvent.

(Nej, jag tänker inte på arg, hatisk eller rabiat…)

Pratar man som kvinna om hur kvinnliga skönhetsideal tar upp kvinnors tid, kraft och pengar samtidigt som de begränsar, så blir frågan om man själv använder mascara, rakar sig under armarna eller går i höga klackar. Problematiserar man mäns och kvinnnors arbetsfördelning i hemmet så undrar någon vem det är som byter däck hemma hos en, och vem som fållar gardiner. Och om man tar upp hur mäns och kvinnors uttag av föräldraledigheten skiljer sig åt på ett problematiskt sätt så får man räkna med att själv redovisa hur man fördelat dagarna, om man råkar ha barn och en partner av annat kön än en själv.

Det finns en logik i kraven på konsekvens. Men det finns också en naivitet inför hur strukturer verkar, hur normer känns i kroppen, hur vi bestraffas och belönas när vi beter oss på det ena eller andra sättet.

Och det räcker inte att göra ‘rätt’ på ett område när det gäller kön och feminism. Det måste vara allt, samtidigt, tycks det. Försöker man prata om det ena så får man räkna med att förklara och försvara sig även på det andra. Okej, så ni delade föräldraledigheten lika? Men du använder ju läppstift när du går ut på krogen! Eller tvärtom.

Och jag blir trött, så himla trött.

Det måste få gå att göra något utan att göra allt, och utan att nedvärdera saker som andra väljer att fokusera på. En del vill och orkar göra mer än andra. Det är bra, fint, att de gör det. Kanske kan fler komma dit en dag. Men det innebär inte att det inte räknas, det som de som gör mindre ändå gör.

Allt räknas, även det lilla.

Och just därför är det bra att uppmuntra varandra att jobba med sin egen vardag. Att tipsa, diskutera, tänka tillsammans.

Man får också vara kritisk. Man får säga har du tänkt på att det alltid är din man som kör när ni åker bil tillsammans, borde ni inte jobba med det? Eller det är alltid din fru som lagar mat när vi är hitbjudna på middag, medan du sitter i bastun, tycker du att det är riktigt rättvist? Kanske bör man till och med säga det, åtminstone ibland.

Men man ska akta sig för att ställa saker mot varann. Hur många föräldradagar är hår under armarna värt, liksom? Och om Han fållar gardinerna, är det då okej att Hon alltid är den som vabbar?

Slutligen – och kanske är det här det allra viktigaste: koppla inte ihop teori och praktik på ett sådant sätt att ett visst agerande i vardagslivet diskvalificerar den personen från att diskutera eller problematisera de normer eller strukturer som det handlar om.

Trovärdigheten i budskapet får inte ifrågasättas bara för att personen själv, av någon anledning som denne faktiskt inte är skyldig att redovisa, inte vill eller förmår att helt leva som hen lär.

Share

16 thoughts on “…om att leva som man lär

  1. Tack!
    Jag är en sådan där inkonsekvent typ, så jag diskvalificerar mig från de flesta diskussioner. Jag äter (mestadels) vilt, rakar mig inte under armarna, ber grannens son byta däcken, källsorterar i den mån kommunen tillåter (ingen kompostering) men köper mango året runt därför att det är huvudingrediensen i min favoritsallad. Dessutom sätter jag slingor i håret, använder bara läderskor – men är mycket sparsam med vatten och el.

  2. jag har tvångstankar ;) ang sopsortering men en trots att många av grannarna i hyreshuset INTE har såna tvångstankar så går jag inte runt och knackar på och undrar varför dom inte sorterat bättre ;) – å däcken har jag slutat byta själv, d finns företag som gör det men JAG KAN byta däck om jag blir tvungen – gardiner? fålla? nä gardiner är överkurs – har bara gardiner i hälften av mina fönster – om jag är kvinna? nå jo, jag är nog det ;) ngt rörig kommentar från en rörig hjärna…

  3. Jag är vegetarian och får ofta frågan varför jag äter det ena men inte det andra, varför jag ör vegetarian och inte vegan osv. Jag svarar helt enkelt att någon stans måste man dra en gräns. Man kan inte göra allt men alla kan göra något. Tack för bra inlägg!

  4. Jag är inte konsekvent för fem öre. Ena dagen vegetarian. Andra dagen käkar jag stora stekar. Hatar hur kvinnor framställs i media och vill förbjuda bantningsksmpanjer men bryr mig alldeles för mycket om mina extrakilon.
    Ett tänkvärt inlägg. Gillar det jättemycket.

    • Tack fina du! Det intresserar mig mycket, relationen mellan vad man tänker kring ett fenomen (som kroppsideal), och vad man känner inför det på ett personligt plan. Häri ligger nog mycket av utmaningarna framöver, tror jag.

  5. Pingback: …om vem som är föräldraledig | fråga ugglan

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>