…om att leka

Idag var vi i lekparken en stund. Barnen där var i konstant rörelse – de sprang, de klättrade, de balanserade och de kröp. Och de tyckte att det var roligt.

Jag hann tänka tanken att det nog är bra träning att leka i klätterställningen och att det borde finnas en för vuxna också. Sedan insåg jag att a) vuxna också kan klättra där om de bara vill b) vuxna vill inte.

Små barn rör på sig konstant. Springer mellan rummen inomhus. Hoppar jämfota över övergångsställen. Klättrar mycket högre än vad deras föräldrar känner sig bekväma med.

Och de gör det för att det är kul. Inte för att bli starka, smidiga, smala eller något annat.

Jag tilltalas av det som brukar kallas ‘primal’. En viktig del av den ‘livsstilen’ är att återinföra ‘lek’ i vardagen. Vi rör oss inte för att ha kul längre och det behöver vi göra. Kasta frisbee på stranden, paddla, spela fotboll med barnen på kvällen.

Jag tilltalas av idén.

Själva utförandet, not so much.

Jag vill helt enkelt inte leka.

Och jag undrar om det räknas som ‘lek’ om man inte tycker om det?

Share

10 thoughts on “…om att leka

  1. De här tankarna har jag med haft!
    Det jag kan sakna från barndomen är att klättra i träd. Det är lite som ett äventyr, att få utmana sig i att ta sig högt upp och väl där få njuta av utsikten. Men så ska man ju ner också. På något konstigt sätt har det blivit så mycket svårare med åren. Antagligen för alla extra kilon som smugit sig på men också för att man faktiskt inte övar på sånt längre. Tanken på det är ju lite tråkig faktiskt. Man borde verkligen leka mer men som vuxen är leken inte rolig lika länge som när man var barn.

  2. Fattar inte riktigt? Jag tar alla chanser jag kan att använda barnen som alibi för att få leka. Bygga lego och leka med playmobil igen eller hoppa hoppborg, anything goes. De kommersiella leklanden som växer upp i varje svensk stad numera får alltid vuxenhjärnan att börja koka när man kommer in där, godishyllor, pannkakor och 10 000 kvadratmeter fyllda med klätterställningar och skrikande ungar utan tillsyn. Men det släpper efter ett tag när man inser att man får agera förkläde åt fyraåringen som inte vågar åka rutschkana själv eller bygga kuddtorn som ska raseras.

    • Åh, jag vill ju också känna att barnen är ett bra alibi för att få leka! Jag vill vilja, liksom. Kanske dags att jag går i lekterapi?

  3. Jag tycker att det är helmysigt att få leka, älskar att gunga, klättra på stenar och balansera på räcken och sånt. Men nu är mina barn vuxna så det blir inte så många tillfällen, men när jag kanske någon gång i framtiden får barnbarn då ska jag leka igen.
    För att återkomma till frågan, att leka ska ju vara roligt annars är det ju ingen lek. Samma gäller för barn som inte vill leka, har man inte lust då känns det ju mer som ett tvång än en lek.
    Leken ska vara spontan och komma inifrån och kanske är det så även med träning att den blir som bäst när man verkligen känner för det och vill.
    Ha en fortsatt fin vecka!
    Kram Christina

    • Ja, visst ska det helst vara spontant och lustdrivet! Pussel ser jag i alla fall fram emot att lägga i sommar, räknas det som lek? ;)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>