Det här med att en snowboardåkare sparkats ut ur landslaget efter att bland annat lagt upp sexistiska bilder och ‘skämt’ på sin blogg och på instagram.
Om vi kan se förbi hela jag-tycker-det-är-helt-rätt-nej-fy-man-ska-väl-få-tycka-vad-man-vill-och-får-man-inte-skämta-om nåt-längre?!-debatten (svårt, jag vet, men försök), så tycker jag att det är intressant att se hur han och hans hejaklack försvarar honom.
Minns ni inlägget jag skrev om hat, apropå näthatsdiskussionen?
Där pratade jag bland annat om hur ordet ‘hat’ psykologiserar samhällsproblem, vilket kan försvåra strukturella analyser. Jag skrev också att det öppnade upp för bortförklaringar i stil med så känner jag inte alls, jag hatar inte. Detta eftersom innebörden av ordet ‘hat’ för de flesta är en känsla som finns ‘inuti människor’, och vad du tänker och känner är det bara du själv som har direkt tillgång till. Ingen annan kan trumfa dig där, hur bra argument de än har. Med sådana bortförklaringar riskerar man därför att se förbi hela problemet.
Och tittar vi på diskussionen kring snowboardlandslagsuteslutningen så är det precis det här vi ser.
Till exempel säger snowboardåkaren så här i Expressen:
Jag vill bara väl. Jag har inget emot kvinnor. Jag har fått mycket kommentarer om att jag är kvinnohatare, men det är jag verkligen inte. Jag har ingenting emot kvinnor. Jag älskar kvinnor.
(Efter det där förväntar man sig nästan att fortsättningen skulle vara något i stil med alla borde ha en, eller ju fler desto bättre, eller är det bara jag…?)
Nå. Tittar vi på det som han säger så vänder han sig här mot den känsla som tillskrivits honom, att han skulle ‘hata kvinnor’. Det gör han i själva verket inte alls, säger han.
Och det är inte alls konstigt att han säger så. Snarare är det ett ganska logiskt försvar, precis som jag påpekade i inlägget om hat.
Jag tror knappast heller att han känner ett hat mot kvinnor. Jag tror faktiskt att ganska få gör det på det sätt som det ibland kan låta när man lyssnar på den debatt som förts. Och i de fall där någon faktiskt hatar kvinnor, så kan vi ändå inte säga det med säkerhet. Vi kan bara se till vad personen säger och gör, och utifrån det gissa vad personen känner, men vi kan aldrig veta helt och hållet.
Däremot så är det tydligt att det uttrycks och manifesteras ett hat eller ett förakt mot kvinnor generellt i samhället, och definitivt i de handlingar som ledde till snowboardåkarens avstängning. Jag skulle (med en etnometodologisk term) säga att det görs hat och förakt. Hatet, sett på det här viset, är alltså något i sig, som lever i text, bilder, ord, handlingar – det tar form där och sprider sig, tills det blir något allmängiltigt. Det har inte så mycket att göra med vad någon känner eller inte känner ‘inuti’, det har att göra med att ett agerande i sig är hatiskt, föraktfullt, sexistiskt, och att det förstärker strukturer som sexualiserar kvinnor på ett nedvärderande sätt.
Jag har ju inte dödat någon, sa snowboardåkaren själv i en radiointervju, och det tyckte jag var en intressant jämförelse. Dödar du någon spelar det nämligen inte så stor roll varför, eller om du verkligen ville göra det, effekten är ändå att personen är död.* Och på samma sätt så spelar det egentligen ingen roll om du ‘bara vill ha kul’, ‘bara vill väl’, eller ‘älskar kvinnor’, så länge som du säger och gör saker som är skadliga. Effekterna är vad de är alldeles oavsett hur du känner ‘inuti’.
Och det är därför jag tycker att det är synd att vi pratar om ‘hat’. För det tas ofta – det ser man i debatten – som en diskussion om enskilda personers känslor inför kvinnor.
Och det är faktiskt mycket allvarligare än så.
* Det kan så klart spela roll i en domstol, men det är en annan sak.
Tyvärr hjälper det nog inte att säga “Du upprätthåller och sprider misogyni, Kevin”, eller till någon annan som gör det heller, för de vet inte vad det innebär heller. Vi kanske borde trycka upp en folder så att en slipper förklara om och om igen.
Nej det har du säkert rätt i. Ibland blir man så himla uppgiven. Men en liten folder, det kanske vore nåt?
Tänkvärt! Vi borde alltså börja prata om handlingarna och inte om den förmodade känslan. Som du skriver – om man tillskriver någon en känsla (“Du hatar kvinnor!”) är det enkelt att försvara sig (“Nej, det gör jag inte!”) och sedan kommer man inte längre. Om man däremot diskuterar handlingarna kommer man närmare problemets kärna. Tack för denna klokskap du delar med dig av!
PRECIS! Vad roligt att du gillar tankesättet!
Tack för en välskriven och tänkvärd text.
Svårt att angripa det s.k näthatet om man använder känslor som du skriver. Provar mig på att formulera en kommentar/replik till en person som publicerat bilder på sexiga kvinnor på sin blogg eller FB. “Ditt sätt att publicera/använda sexuellt laddade bilder ger en bild av att kvinnan är ett objekt som kan avnjutas på ett av betraktaren valt sätt. Kvinnor är individer och människor och skall inte konsumeras”.
Det var det bästa jag kom fram till. Inte speciellt bra.
Ewa
Det är väldigt svårt att ‘säga ifrån’ när man tycker att folk går över gränsen. Det blir så lätt infekterat. Men det är bra att du gör det! Jag tror också att det du skrivit fungerar mycket bättre än typ ‘du hatar kvinnor!’ (okej, det var en rätt simpel kontrast, men du förstår hur jag menar hoppas jag). Ett tips (om du vill ha ett sådant) är att försöka uttrycka sig så enkelt som möjligt, på ett sätt som varken är mästrande eller konfliktsökande. Kanske:
“Hej! Jag har sett att du har lagt upp en del sexuellt laddade bilder av kvinnor på din blogg. Jag vill bara uppmärksamma dig på att sådana bilder är problematiska, eftersom de förmedlar synen på kvinnor som objekt och en handelsvara. Även om det inte är så du ser på kvinnor så kan andra som ser bilderna tänka så. Om du inte vill bidra till att sprida en sådan kvinnosyn så kan det därför vara en god idé att ta bort bilderna.”
Vad tycker du om den varianten?
Det här är ju direkt tillämpligt på förfäktarna av det-är-inte-rasistiskt-att-säga-negerboll-tesen! Tydligen är INGEN rasist/sexist/kvinnohatare om man frågar dem. Sedan vet jag inte hur många som säger det enkom för att det är socalt stigmatiserat att vara rasist/sexist/kvinnohatare och att de i själva verket hyser sådana tankar. Men min gissning är ändå att de som är ideologiskt övertygade om att kvinnor eller andra etniciteter är sämre per se, är ganska få. Alltså måste man förklara gång på gång varför en handling kan vara rasistisk eller sexistisk. Tyvärr verkar man behöva vara något slags superpedagog med oändligt tålamod för att ens argumentdroppar ska urholka denna sten…
Precis. Och man kan så klart känna/tänka saker utan att faktiskt inse att man gör det, också, eller förstår varför det är ett problem. Läs gärna också den här texten: http://fragaugglan.se/om-rasism/
Tack för tips! Visst är det så, att man alltid borde fundera på vilken agenda som vinner på att man skämtar eller säger som man skämtar eller säger. I slutändan handlar det ju om hur man vill uppfattas. Det är ju ganska tydligt att ingen vill uppfattas som rasist eller sexist eftersom det är så viktigt att förklara varför det t.ex. inte är rasistiskt att kalla ett bakverk för n-ordet. Det är tydligen viktigt att inte bli missförstådd på den punkten, även om man inte verkar ha sett sambandet mellan det egna beteendet – hur man uppfattas av omvärlden (några få påstår att de inte bryr sig om vad andra tycker men jag tror att det snarare beror på försvarsinställning, typ surt sa räven om respekten från medmänniskorna).
Innan blev jag upprörd över de som tjatar om negerbollar eller orkar bråka om kalle anka, men nu börjar jag mer och mer betrakta dem som sorgliga och lite patetiska figurer. Jag anar en otrolig längtan efter att vara med bland de som räknas, de som är roliga när de skämtar, efter att ens världsbild ska vara relevant. Kanske överpsykologiserar jag men varför annars denna ilska och detta enorma engagemang? Det finns något oerhört akterseglat över de som står kvar och inte riktigt hängt med i att samhället förändrats och att deras världsbild delvis inte längre tycks omfatta den komplexa verkligheten.
Men samtidigt, jag kan kosta på mig att känna så, som priviligierad “helsvensk”. Och även om jag knutit näven i harm alla de gånger jag som kvinna utsatts för sexism, går det nog inte att föreställa sig hur det är att tillhöra en etnicitet som blir offer för rasistiska strukturer.
Pingback: Maria Sveland: ”Hatet – En bok om antifeminism” | bittergubben