…om att göra kärlek

Idag gifter sig två av mina finfina vänner och jag är inte där. Jag hade så gärna velat, men det gick inte.

Det är för långt, för mycket, för mig.

Och det gör mig ledsen.

Dels blir jag ledsen för att tillställningar av alla de slag är en bra möjlighet att ses, särskilt när man bor långt från varann. Och jag hade velat ses. Men jag är också ledsen för att jag hade velat vara med just på bröllopet. Det handlar inte bara om att träffas, det är mer än så.

Jag är väl egentligen ganska äktenskapskritisk, det ska villigt erkännas.

Men äktenskap, och bröllop, har stort symbolvärde i vårt samhälle, och oavsett vad man tycker om det i grunden så innebär det att äktenskap (och bröllop) är en av de allra starkaste symbolhandlingarna för att göra kärlek på.

Och det är himla fint att göra kärlek. Alltid.

När vi lovar i nöd och lust så handlar det inte bara, kanske inte ens främst, om att vi binder oss till varandra juridiskt. Jag tror att det idag också, eller kanske ibland till och med ännu hellre, handlar om att anspela på den etablerade bilden av äktenskap som det ultimata kärleksbeviset, och genom handlingen därmed visa hur man känner.

Och då skadar det förstås inte med vittnen (gäster, kallas vi väl oftast), eftersom de med sin närvaro befäster och bekräftar handlingen. Oooandet och aaaaandet och de rörda tårarna (jo, jag gråter på bröllop) signalerar att vi ser, vi förstår vad ni gör, vad ni känner.

Och så gör man kärlek tillsammans, allihop.

Jag hade velat vara ett av de vittnena, och fått göra kärlek med er, Malinda och Catrine.

Share

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>