Någonstans i de där flödena så finns vi, allihop.

Instagram, Twitter, Facebook, blogg – jag vet vilka som är på semester, vilka som vabbar och vilka som tycker saker som jag också tycker. Jag ser till och med vad mina vänner lyssnar på för musik på Spotify, just nu. Och kanske är det för att vi har så många kanaler nu – att vi blir liksom utspridda (like butter spread over too much bread, som Bilbo sa) – kanske är det det som gör att vi nu mera tydligt begränsar sättet som vi syns på.

Mina vänner Jag statusuppdaterar alltmer sällan på Facebook, och jag har funderat över vad det beror på. De Jag finns fortfarande där, kommenterar på andras inlägg, gillar, länkar, konsumerar information. Men statusuppdateringarna har blivit färre, tycker jag. Och om det inte beror på att man inte längre använder Facebook – för det gör man ju – vad beror det då på? Och vad är det som det signalerar? Att man lever ett så ointressant liv att det knappast är lönt att dela med sig av, eller tvärtom – att man har så mycket kul för sig att de där vardagsuppdateringarna är ‘för futtiga/tidsödande för mig’?

Jag tror att det oftare är det senare. Det behöver så klart inte vara medvetet, utstuderat, men det betyder inte att det inte finns där. Katta Kvack skriver om hur andras kommentarer riskerar att begränsa oss, hur det suckas högt över bilder på barn (det är såååå himla tråkigt nu när alla kompisar fått barn, det är ju allt man ser), träningsuppdateringar (ta det lugnt nån gång!), festbilder, semestrar, semlor eller vad som helst. Är det inte tråkigt så är det skrytigt och budskapet blir att det som är vardag inte duger. Vem är du att pracka på mig ditt liv? Tror du att du är något, va?

Det är ‘fint’ att hålla saker för sig själv. Om kungafamiljen hade Facebookkonton, vad skulle stå i de uppdateringarna? Knappast att de druckit kaffe på morgonen, att de är sjuka, eller att det snart är dags att lägga sig, gääääsp. Sannolikt skulle det stå mycket, mycket lite. Och kanske är det så att det är ett sådant informationsminimerande ideal som vi, generellt, håller på att anpassa oss efter i de sociala medierna.

Att inte berätta vad vi gör har blivit ett sätt att berätta om oss själva, hur paradoxalt det än kan låta.