…om att anpassa sig

Hon är två år och har precis börjat förskolan. När pojkarna leker på den stora klätterställningen så får hon inte vara med och när hon blir ledsen tröstar en av lärarna och säger att det är lika bra. Pojkarna leker lite hårdare och tänk om du ramlar ner och slår dig. Kom, så ger jag dig fart på gungorna istället!

Hon är sju år och står utanför skolan och väntar på skjuts. En man kör upp till vägkanten och vevar ner rutan. Är du ensam här? Var är dina föräldrar? En tjej som du kan inte stå ensam så här vid vägen. Det kan gå illa, vet du. När hennes mammas bil kör upp bakom honom vinkar han och kör iväg. Vem var det, undrar mamman när flickan kliver in i bilen. Du kan inte prata med främmande män så där, det kan vara någon som inte är snäll. Det kan gå illa, vet du.

Hon är tolv år och på ungdomsgården lyssnar hon på musik och läser tjejtidningar med kompisarna. Där kan man lära sig hur man ska tänka sina bröst större och vilken metod som är bäst för att få bort håret på benen. Och så finns det en stor guide till internetdejting där man kan läsa Så vet du att han inte är den han säger att han är – tolv varningstecken. Och de läser alla tidningarna och gör alla testerna om ifall han är otrogen och ifall de använder för mycket smink och ifall de är för godtrogna och ifall de äter för mycket fett.

Hon är femton år och på rasten mellan fysiken och engelskan så trycker en kille från parallellklassen upp henne mot väggen i korridoren, med händerna runt hennes hals. Tror du att du är snygg, va, du borde inte ha en så tajt tröja på dig för då kan det gå illa, säger han innan han släpper greppet. Hennes klassföreståndare säger att han kanske egentligen är förtjust i henne men inte kan uttrycka det så bra, och han menade nog ingenting egentligen. Det var inte på allvar och du vet ju hur killar är, och kanske om du pratar lite med honom?

Hon är tjugo år och skriver en kommentar på Facebook om hur en stor klädkedja sprider idolbilder på en dömd våldtäktsman, och får tusentals kommentarer om att hon är störd och efterbliven och äcklig och en slyna. Hoppas du blir våldtagen, skriver de. Skjut dig själv dumma kvinna.

Hon är tjugofyra år och tar taxi hem på kvällen, alltid, fastän hon egentligen inte har råd. På MQ provar hon en kjol som hon tycker om men låter bli att köpa den för den är ändå lite för kort och hon kan inte ha den på sig på jobbet utan att Lars på ekonomiavdelningen ska kommentera den i lunchrummet och säga att hon borde tänka på hur hon klär sig om hon ska komma nånvart här i livet.

Hon är trettio år och när hon äter middag med sina mammalediga kompisar så pratar de om hur man ska undvika att bli kidnappad och våldtagen. Jag låser alltid bildörren på nyckeln sekunden som jag satt mig i bilen på parkeringsplatsen utanför mataffären, berättar någon. Jag har hört att trapphuset är mer riskfyllt än hissen i höghus, så jag har slutat gå i trappor, säger en annan.

Och i fikarummet på jobbet, på bloggar som hon läser, forum som hon besöker, så pratas det om att feminismen gått för långt och att kvinnor faktiskt inte begränsas alls utan de kan göra precis vad de vill och om de inte var så mjäkiga utan bara såg till att ta lite mera plats och blev lite bättre på att löneförhandla så skulle det inte vara något problem. Det är klart att det går illa, om man beter sig som en del kvinnor gör.

Och hon, hon tänker att de kanske har rätt.

Share

219 thoughts on “…om att anpassa sig

  1. Uff, som ett slag i magen typ. Jag blir så ledsen, så ledsen. Allt det här du skriver skulle förmodligen passa in på de allra flesta kvinnor och det är så sorgligt! Och ännu mera sorgligt är det att de här strukturerna verkar vara osynliga för både kvinnor och män. För det finns ju inget som hindrar oss att vara precis som vi vill, eller hur?

      • Så länge det finns folk som du som verkligen lyckas beskriva hur det är, så är det faktiskt ett steg åt rätt håll. Men visst är det svårt. Du har gjort ett fantastiskt jobb med den här bloggen!

  2. Så otroligt bra skrivet. Som alltid.
    Det börjar vid tidig ålder… sådana uttryck om att “pojkar är/gör så och flickor är/gör ju så” blir jag inte klok på.

    • Fast endal saker gör pojkar bättre utan tjejers inblandning tex olika boll sporter , 95 % av alla tjejer passar inte in o spelar med ett gäng grabbar.

      • Då får de individerna väl lära sig att spela med andra individer oavsett kön. Och de där 95% antar jag är en siffra du kom på själv för ditt eget arguments skull? Min erfarenhet (som grundar sig på 15 års arbetserfarenhet med barn) säger att alla barn har roligt e. tillsammans oavsett kön så länge man erbjuder en bra miljö som främjar barnens lika värde.

      • Och hur tror du flickor och pojkar ska utvecklas, leka eller spela fotboll på liknande sätt när vi separeras i lek och sport redan i tidig ålder?

      • Hej Andreas! Det där har du fått om bakfoten och det bevisar verkligen det som vi alla vill ha sagt. Du är en produkt av vårt samhälle som är fullt av könsnormer. När jag var i högstadiet spelade jag fotboll som enda tjej i killaget på min skola. Jag var målis. Och vet du vad? Ingen spräckte nollan hos mig. Aldrig. Efter en väldigt tuff match kom till och med vår klassföreståndare fram till mig, en man i 50-årsåldern, och sa att han är imponerad, för det är svårt att hålla huvudet kallt och fokusera på spelet så som jag gör.
        Jag var alltså den enda tjejen som spelade fotboll tillsammans med “grabbarna”. Vi mötte en massa lag och jag var alltid, alltid ensam.
        Det bör även tilläggas att jag spelade tennis och innebandy (mitt lag, med mig som västerback, blev svenska juniormästare en säsong också – det du!)
        Så det du skriver är rent skitsnack. Tjejer är ASBRA på bollsporter för dom kräver koncentration och just det är någonting “vi tjejer” lär oss redan på dagis – medan “ni grabbar” slåss och har er. Det är liksom ingen slump att det går bättre för det svenska damlandslaget i fotboll – men, ack, det är ju ingen som bryr sig om det.. Jag är t.ex. inbiten AIK:are och har tillbringat den finare delen av mitt liv på Norra Stå. Som tur är så har jag aldrig upplevt att någon kollat snett på mig eller tyckt det är konstigt att jag skriker halsen av mig. Vi tjejer – vi kan vi också! Tänk utanför dina samhällsnormer och börja tänka objektivt när du läser det medierna skriver så får du se vad vi menar och vad vi strävar mot :)
        Mvh /den glada feministen som går på AIK-matcher, spelar bollsporter, gillade att slåss i skolan, brukade klippa håret kort och gå i Nike-kläder men klär sig enbart i kjolar och klänningar sedan 6 år tillbaks och har väldigt långt ljust hår. DET GÅR OM MAN BARA SÅ VILL!

  3. Jag hade behövt minst en 40-minuters lektion för att säga samma sak. Men då är jag en arbetsskadad lärare…
    Jag länkar till det här inlägget med största glädje, samtidigt som det känns så sorgligt att vårt samhälle inte har kommit längre 2013. Jag minns 1968 och åren efter det – mycket av vad som händer nu känns som om tiden har vridits tillbaka till en tid före det.

  4. Pingback: …apropå den senaste tidens diskussioner i media « Jaha och nu då?

  5. Mycket, mycket bra skrivet.

    Det är många, inte sällan i övrigt kloka och insiktsfulla människor, som pratar om lönerna som det enda viktiga för jämställdhet. Detta borde vara obligatorisk läsning för alla som inte kan se vikten av att identifiera grundorsakerna till ett problem snarare än att bara behandla symptomen.

  6. Pingback: Fredagsläsning | Arjeplogsbloggen

  7. Polisanmäla övergreppet i korridoren, göra anmälan om sexuella trakasserier mot Lars på jobbet, ta regnumret på bilen medd äckelgubben?
    Anmäl även läraren, och såklart personen som kommenterade på facebook?

    Det finns, och kommet alltid att finnas så många idioter i världen. Men genom att bara vara passiv så kommer ingenting lösas. Men universallösningen från vissa extrema feminister verkar ju vara att attackera, rikta kritik mot och fördöma ALLA män.!

    Om någon är dum mot mig så ser jag till att vederbörande lär sig att sådant beteende får konsekvenser. Hur svårt ska det vara? Visst, var gärna offer, men visa på ett beteende som tyder på en strävan att inte fortsätta vara ett offer.

    Det som beskrivs är en sorglig historia om en svag människa. Svaga människor kommer alltid att ha det svårt. Sorgligt men sant. Så länge det finns människor kommer det som sagt alltid att finnas idioter.

    I övrigt en bra text för att beskriva “vardagliga” oförrätter som drabbar främst flickor/tjejer/kvinnor.

    • Eller så är det Lars, läraren och personen på Facebook som ska ändra sitt beteende snarare än offret. Vi har väl alla ett ansvar för att så sker?

      Eller är det det flickan som ska ta regnumret på bilen och sedan förändras världen?

      • Och när polisen skakar på huvudet åt den femtonåriga tjejen, påpekar att killen säger att inget hände och eftersom det inte finns några vittnen så är det inget de kan göra? När anmälan mot Lars på jobbet kommer in och polisen reagerar på samma sätt, men dessutom så får hon höra från chefen att det är hon som har gjort fel som gjorde en stor grej av det, Lars försökte ju bara komma med ett gott råd, och vänder hela arbetsplatsen mot henne tills hon inte orkar jobba kvar längre och säger upp sig? Polisen får in anmälan om en kommentar på facebook och tittar inte ens på den, då de bedömer utefter anmälan att det är inget värt att lägga tid på. Vad gör man då?

        Du sitter och säger att det som beskrivs är en svag människa, men det du inte ser är att detta är majoriteten av människor som beskrivs. Du säger att om någon beter sig så mot dig så ser du till att den får lära sig att det blir konsekvenser, men när det inte blir konsekvenser inom lagens ramar, vad gör du då? Går du utanför lagen och riskerar att själv bli anmäld och få konsekvenser själv istället, eller accepterar du att det är såhär det är?

        Det som beskrivs här är inte en sorglig historia om en svag människa, det som beskrivs här är en sorglig historia om hur kvinnor i dagens utvecklade samhälle får lära sig att undvika att utsätta sig för männens bristande självkontroll. Det som beskrivs här är hur kvinnor får lära sig att det är deras eget fel om de blir mobbade, nedtryckta, slagna och våldttagna. Idioterna är inte kvinnorna som lyssnar, idioterna är socialisationsagenterna som tvingar kvinnorna att lyssna.

        • Jo, kvinnor har det jobbigt i dagens samhälle, ingen försöker förminska erat lidande.

          Men tror ni på fullaste allvar att män aldrig behöver vara rädda för våld? Att män aldrig drabbas av våld?

          Är ni medvetna om att fler män än kvinnor mördas i Sverige varje år? Att fler män än kvinnor misshandlas grovt i Sverige varje år?

          Så här är det. Livet är tufft, för både kvinnor och män. Vi lever inte i en utopi, vi kommer heller aldrig att göra det. Vi kan drömma om en värld utan våld men en sådan värld har tyvärr aldrig existerat.

          • Du behöver heller inte vara särskilt rädd Jonte. Jag gissar att om du inte är kriminell så är risken att bli mördad lägre för män än för kvinnor i Sverige. Hur många män blir utsatta för oprovocerat våld i jämförelse med kvinnor?

            Hur många män mördas av sin partner varje år i Sverige?

          • “Jo, kvinnor har det jobbigt i dagens samhälle, ingen försöker förminska erat lidande.

            Men tror ni på fullaste allvar att män aldrig behöver vara rädda för våld?”

            Du förminskade just kvinnors lidande. Ja, män blir också utsatta men VARFÖR betyder det att kvinnor inte för prata om deras utsatthet utan att det ska komma en man och skrika “MEN KOLLA VAD SYND DET ÄR OM MIG”? Helt seriöst, om du vill prata om mäns utsatthet – gör det. Men inte här, inte genom att förminska och ogiltigförklara texten. Inte på bekostnad av kvinnors utsatthet.

          • det är ingen som säger att inte män drabbas av orättvisor i samhället- åter: det finns ett reelt ojämställt förhållande baserat på kön i dagens samhälle som folk (läs media, politiker och andra offentliga arenor) har en tendens att sopa under mattan genom att ex. hävda att det finns andra viktigare saker att ta itu med nu kvinnor har kommit så långt i sin kamp för lika vilkor som män. Dessa lika vilkor är dock endast en illussion baserat på statistik som inte gör annat än sätter nummer på saker som går att redovisa- inte visar hur traditioner, normer och omedvetetna beteenden (baserade på klass, miljö, etc) faktiskt äger rum i verkligheten. Åter: det handlar inte kritik mot män som individer- det handlar om kritik mot nuvarande system- och i detta sammanhang handlar det om hur systemet missgynnar kvinnor. Att inte vilja/kunna föra upp detta problem torde enligt mig vara ytterligare ett exempel på ojämställdheten som förekommer: att inte tillåtas tala om det utan att behöva tala om övriga missgynnade samhällsgrupper.

    • Du har rätt – det är en sorglig historia om en på många sätt svag människa, såsom vi ofta definierar svaghet. Du missar dock poängen att svagheten är själva resultatet av alla de händelser som genom livet bidrar till att forma oss allihop.

      De exempel som texten tar upp är inte enskilda händelser. Det är nämligen exempel på saker som upplevs varje dag, snarare än med flera års mellanrum. Det är exempel på sådant som formar människor. Genom vad vi får uppleva i övrigt och vad vi har med oss hemifrån så har vi olika starka resurser att stå emot, vilket gör att en del av oss klarar det bättre än andra.

      Att lägga ansvaret för det just hos de personer som drabbas är orättvist och det hjälper dem inte. Snarare bidrar det till att upprätthålla ordningen eftersom själva skuldbeläggandet ser ut på ett sätt som liknar många av de andra händelserna.

      En viktig sak i sammanhanget är att många händelser som på det här sättet verkar för att begränsa och förminska, likt exemplen i texten, görs av omtanke. Du skriver om en ‘äckelgubbe’, men det han säger kan man också förstå som ett gott råd i en farlig värld. Samma sak gäller det som mamman sedan säger. För de säger nästan samma sak.

      Och det som Flickan får med sig är bland annat att män är farliga och att det är hennes ansvar att akta sig. Hennes ansvar är att begränsa sig. Att göra sig lite mindre synlig, ta lite mindre plats. För hennes egen skull.

      Och för varje gång som något bekräftar det så blir hon lite mindre synlig, tar lite mindre plats. För livet lär henne att det straffar sig att inte göra så. Att det faktiskt kan gå illa.

      Och sedan, när allt det där har hammrats in tillräckligt många gånger och satt sig i hennes kropp, då kommer det någon och säger att hon borde vara mindre passiv och att hon får skylla sig själv för att folk trampar på henne och att hon måste sluta agera som ett offer och hur svårt ska det vara?

      • När vi talar om förminskning…

        En man ville skiljas från sin hustru och som straff för detta skar hon av hans penis.

        En rolig historia enligt dessa kvinnliga programledare

        https://www.youtube.com/watch?v=wP4VeMJp9pE

        BÅDE män och kvinnor förminskas. Livet är jobbigt för alla. Och kom ihåg en sak, jag löper statistiskt sett större risk än du att mördas, misshandlas och dö i förtid.

        • Jag tror du missar poängen. Det går så klart att hitta exempel på tillfällen när kvinnor gjort sig löjliga över män, men det är inte det som det här handlar om. Män och kvinnor förminskas inte i samma utsräckning, sett i ett större sammanhang än enskilda individer.

        • Men jonte, visst utsätts även män för våld och mord men skillnaden är att det INTE är för att ni är män till skillnad från våldet och trakasserier som sker mot kvinnor endast pga deras kön. Där har du skillnaden! Och som sagt, hur många män misshandlas och mördas i nära relationer i sin hem? Om du inte visste så är det flera hundra tusen kvinnor varje år i Sverige som misshandlas av sina män. Händer det lika många män?

          • Glöm inte alla äldre kvinnor som man glömmer bort i våldssammanhang. Männen slutar inte slå sina kvinnor när de blir äldre. Vi behöver lära oss att se signaler. Kanske inte alla som vill bo ihop på äldreboendet, en del vill inte tillbaka hem efter korttidsboendet och de kan/orkar inte anmäla eller berätta efter alla år. Tänk efter om du vet något! Hur kan man hjälpa?

          • Ja det händer, och är vanligare än de flesta tror. Dock rapporteras det sällan eftersom män känner att de inte blir tagna på allvar eftersom de ju ska vara stora och starka. Enligt den här artikeln så är 40% av våldet i hemmet mot mannen, och folk är rädda för att berätta om det. http://www.guardian.co.uk/society/2010/sep/05/men-victims-domestic-violence

            Problemet med allt det här är när en kille kommer och säger “men titta det är svårt för oss också” så bemöts han (som ovan) med “det här handlar om tjejers problem gå och prata om det någon annan stans”. Trodde åtminstonde att feminister låtsades att de var ute efter jämställdhet? Vi är ju alla människor, och det är precis den där typen av kommentar som pekar på vilka det är som drar upp kön som en variabel och är mer intresserade av sin kamp och “klubb” än att lösa gemensamma problem.

          • Jag föreslår att du läser nästa inlägg, …om när någon blir provocerad. För det verkar det som att du blev. Och jag med, av det du säger.

          • Ni har bestämt er för att ni har rätt och ni skulle inte våga tänka utan för massan där man supportar varandra. För det skulle krossa eran världsbild och göra er till en utböling och det är det som är farligt. De flesta av feministerna går på vad som helst bara det är en annan tjej som skrivit det.

            Hur kan ni tro att vi måste sätta prio på att förbättra dom här sakerna du skriver om i artiklen? För att kvinnan ska få ännu mera rörlighet. Ska hon bli någon gudinna där man inte får prata eller titta på henne men hon får sätta på säg vilka kläder som helst som sticker i ögonen på män. Ni snackar om själv kontroll. Fattar ni inte att mäns hjärnor är programmerade för att sätta på tjejer?! Låter kanske hemskt men om den här debatten ska komma någonstans så måste vi sätta våra känslor vid sidan av och kolla på verkligheten.

            Killar går också igenom en massa saker i livet som begränsar dom. Det gör att dom blir ensamma, blir kriminella osv. Tjejer går också igenom saker som dom tolkar som begränsande, precis det du skrivit om. Tänk dig för noga innan du smutskastar män, det har gått långt och om några årtionden så kommer män att ha tröttnat eller dragit sig till kriminaliteten. Då kan man klaga så mycket man vill på samhällets förfall pga killarnas skamfulla reträtt, men killar kommer inte vilja leva i ett samhälle där dom inte får respekt för att vara män, det är det enda män vill.

            Jag förstår att för dig är det kvinnan, kvinnan, kvinnan…men vi har faktiskt en man och barn i samhället också. Lämnar dig med tanken att en kompromiss är mycket värd. Det är inte så att mannen har haft mer frihet i många år utan att ta ett otroligt ansvar i form av jobb, säkerhet, åsidosätta sina känslor och göra jobbet. Men hur mycket frihet har det egentligen varit?

          • Tack för din kommentar, som på ett tydligt sätt illustrerar några av de poänger som görs i texten och som lyfts fram på andra ställen i kommentarsfältet. Några snabba svar:
            - Ja, jag tycker att det vore bra om kvinnor kunde sätta på sig vilka kläder de vill även om det ‘sticker i ögonen på män’. Det är tråkigt att inte du tycker det.
            - Jag smutskastar inte män. Jag förstår inte alls hur du kan dra den slutsatsen.
            - Till skillnad från dig så tror jag inte att ‘det enda män vill’ är att leva i ett samhälle där de ‘får respekt för att vara män’. Alla män som jag känner vill i alla fall helst av allt få respekt som individer.

          • Enligt många nya undersökningar blir män slagna av kvinnor ungefär lika ofta i hemmen. Man ser dock inte lika seriöst på det. Inte så svårt att finna undersökningarna. Problemet är att ni fokuserar på just kvinnor när båda har likadana problem. Fokusera på människor överhuvudtaget i stället. Finns inga behov av att fokusera på enbart kvinnor eller män, när man kan involvera båda.

    • Förstår inte på vilket sätt du drar slutsatsen att hon är svag. Texten beskriver vad folk säger till henne, inte vad hon gör. Kanske struntar hon i mammans råd och fortsätter prata med främmande människor, även om de är män. Blir hon då utsatt för övergrepp då kommer folk tycka att hon borde fått lära sig att inte prata med främmande män.
      Kanske ger hon den hotfulle tonårspojken en knytnäve i magen och sedan faktiskt blir våldtagen, för att han vill visa att man som tjej inte sticker upp mot honom som kille, att “sådant beteende får konsekvenser”? Att polisanmäla läraren är ju ett synnerligen löjligt förslag, vilken rubriksättning skulle du föreslå på det?
      Kanske struntar hon i alla varningar och fortsätter ha de kläder hon har lust med och går hem själv på kvällarna. Blir hon då våldtagen kommer många att tycka att hon borde skylla sig själv, att hon medvetet utsatte sig för risken. Går det till rätten kommer hennes klädval ifrågasättas.
      Faktiskt polisanmäldes hoten på HM men det blev ingen förundersökning ens och hon får nu av omgivningen höra att hon är löjlig som gör en så stor sak av det.
      Läs igen. Det är inte hennes handlingar som beskrivs i texten, det är omgivningens signaler.
      Du skriver att passivitet är fel väg att gå samtidigt som du kritiserar feminister för att att attackera och kritisera. Att du uppfattar kritiken som riktad till “alla män” beror nog mer på att du läst lite slarvigt även där. Dessvärre kan ingen veta vilka män som är snälla och vilka som är farliga förrän efteråt, vilket innebär att alla män måste betraktas som potentiella hot. Jag tror det är väldigt svårt att föreställas dig vilken hotbild kvinnor hela tiden befinner sig i. Så fort du som kvinna är ensam med en eller flera män utsätter du dig för en risk. Oftast händer ingenting men när det händer blir det på något konstigt sätt i många ögon offrets fel.

      • “Dessvärre kan ingen veta vilka män som är snälla och vilka som är farliga förrän efteråt, vilket innebär att alla män måste betraktas som potentiella hot”

        .. och så undrar folk varför jag inte vill kalla mig feminist, “alla män är potentiella våldtäktsmän” är ett citat jag hört tidigare, och kommer därför ALDRIG att kalla mig feminist
        Tänk om män skulle gå runt med samma tankar hela tiden, vi vet inte vilka kvinnor som kommer bita kuken av oss, misshandla oss eller döda oss för att i råkar vara män.

        • Nu blev jag förvånad! Jag tycker inte heller vi borde göra skillnad på könen så jag förutsätter faktiskt att alla män går hem tyst och snabbt om kvällarna för de är rädda att nån springer upp och biter kuken av dem..! men vad vet jag..kanske uppfostran för pojkar ändå ser lite annorlunda ut ialla fall…?

    • Det är inte helt lätt att polisanmäla grejer som händer i skolan när man själv går i låg- och mellanstadiet och de vuxna säter att ja men pojkarna tittar under duschväggen för att dem är intresserade, ni ska ju vara glada och tacksamma över att de vill titta. En av tjejerna i min klass tröttnade på killarnas tittande och tittade till slut tillbaka. Plötsligt skulle kurator, rektorn och gud vet vad dras in för att ta hand om tjejens perversa beteende bla bla bla. En mamma anmälde en lärare som misshandlade elever. Det hände absolut inte ett skit. Läraren jobbade kvar, fick inte ens en varning, denna lärare försökte även våldta en som var lika gammal som mig, då var vi tolv. Hon fick veta att hon fick ju inte ha så utmanande kläder på sig när hon var så välutvecklad osv osv osv.
      Förklara hur skulle vi mer ha gjort utöver att ha talat om detta för de vuxna som förminskade och slog bort problemen? Vi gick i låg- och mellanstadiet. Skulle någon göra sådär mot mitt barn nu kan jag lova dig att det kommer att ta hus i helvete!!!!!!

    • hon blir lite äldre och skriver en bloggpost om en samhällskultur som skuldbelägger kvinnan.

      hon får en kommentar om att hon är svag och borde göra si och så istället.

    • En sak bara… Vad då “äckelgubben”. När jag läser texten uppfattar jag det som om “gubben” är en vanlig omtänksam kille som menar allvar när han varnar henne.

  8. Det är så här det är. Precis så här. Och så hundratusen situationer till.

    Jag har aldrig fattat när folk pratar om strukturer, men nu börjar jag kanske se det.

    Det är inte bara mitt fel.

  9. Pingback: Det här med näthat « Evis

  10. Och nu är jag snart 40 och törs äntligen ha de korta kjolarna men jag tänker fortfarande “vad ska folk tänka” och tänk om jag råkar illa ut. Men så intalar jag mig att dö ska jag ju ändå småningom så jag har dem ändå, och förresten har ju ingen någon nytta av en barnlös kvinna över fyrtio ändå och jag har ändå spelat ut min roll så det är väl skit samma då.

    • Vem behöver bry sig över ditt klädval, låt andra tycka vad de vill. Råkar du illa ut är det inte pga kjolen utan ansvaret ligger alltid hos förövaren. På med kjolen, slappna av och njut!

  11. Det var en väldigt bra och viktig text. Det är väldigt svårt som man att förstå vad som händer kvinnor. Den här texten hjälpte mig.

    Det sorgliga är att de flesta i den här texten är omsorgsfulla och tänker nog själva att de är goda och fina människor som inte har speciellt mycket att lära. Och det är de ju! Det är bara att deras handlande blir så fel.

    Hur ändrar vi på det här? Vi pratar om våldtäktsmän, hedersmördare och näthatare och det är ju bra att vi uppmärksammar de allra värsta formerna för förtryck. Men det känns ju ändå relativt enkelt att åtgärda. De är ju brottslingar.

    Men schyssta Lars på Ekonomi? Han som alltid bryr sig om de nyanställda, drar skojiga skämt på personalfesten och alltid är beredd med ett gott råd.

    Nej, det här kommer att ta tid.

  12. Blev innan jul utsatt för en våldtäkt i hjälplöst tillstånd. Jag var dyngrak, somnade i en säng i en tvåa full med människor fullt påklädd. Ingen hade koll på att killen som så snällt höll mitt hår när jag kräktes ibland även kom i mig. Den morgonen var jobbig.jag har polisänmält. Det händer ingenting. Han är nitton år och jag har försökt ta kontakt för att säga åt honom att deta inte är acceptabelt beteende. Jag är 30år tvåbarnsmor, nyligen skild och orkar inte med att behöva uppfostra samhället. Din beskrivning av livet för kvinnor är korrekt.

    • Så fruktansvärt! Det är väldigt starkt av dig att anmäla, det är modigt. Och det är sorgligt att det inte händer något, och sorgligt att man inte ens blir överraskad när man hör det. Kram.

      • Jag har tagit bort en kommentar av Ingemar här. Jag tänker inte ge något utrymme till någon som säger att man får skylla sig själv om man blir våldtagen. Uppmärksamma mig gärna på andra kommentarer som går över gränsen, ifall jag inte hinner med att moderera riktigt. Tack!

    • Fy fan vad stört. Vad modigt av dig att berätta om det! Ingen ska behöva vara med om någonting liknande oavsett om man är påklädd eller inte. Din berättelse är du tyvärr inte ensam om. Jag tror att det är när vi börjar prata om sånt här som vi hittar vägar för att hantera det. Tack för att du delade med dig!

    • Jag vet precis hur du känner dig . fast jag blev utsatt för ett överfall . gick till praktiken på morgonen och blev förföljd av en man som var mycket äldre än mig(jag är 21). när jag väl trodde att jag hade blivit av med han sprang han upp bakom mig och fösökte få ner mig på marken fast när han tog tag i mig vände jag mig om och han sprang iväg. jag var väldigt chockad och ringde polisen fick prata med en manlig först och det lät på honom som om han inte trodde mig . sen när jag äntligen fick prata med en kvinnlig så var det lite lättare. jag änmälde det och även om jag hade en väldigt bra berskrivning av mannen ( för jag hade sett honom kvällen innan ) så hittade dem honom aldrig. men det är inte det värsta av allt detta . detta hände i april förra året och jag tittar fortfarande bakom mig varje gång jag går ute nu mera plus jag hoppar till och blir stel när någon går upp bakom mig. när sånna händelser händer så blir man inte bara chockad då utan man får men för livet.

  13. Oj, vilken ögonöppnare ditt inlägg var! Jag gör ju allt det där du skriver om utan att ens tänka! Det är ju förjävligt! Vi kvinnor borde få se ut hur fan vi vill utan att behöva vara rädd och anpassa oss!
    Är så himla besviken att nya jämnställdhetsministern talar om lika lön när det finns ett sånt här stort problem som verkligen kan skada svenska kvinnors självkänsla, mod och rent av skada våra kroppar med alla kroppsideal som finns i varenda tidning!

    • Ni får väl se ut hur ni vill på eran fritid, men när det kommer till arbete så finns det ju standarder både för honom och henne. Nu kommer ni säkerligen att säga att det är män som har satt dessa standarder – och det är det säkert. Men att ha dresscodes på jobbet är väl en bra sak? Att folk tar en seriöst är väl en bra sak? En advokat kanske vill ha på sig kortbyxor på jobbet men hur skulle det se ut? Skulle du ta honom seriöst då? Eller en polka färgad kavaj? Tror inte det.

      Annars väldigt bra skriven text Ugglan!

      Då jag är en man så vet jag ju inte hur det är att växa upp som en kvinna, men min familj har alltid varit för jämstäldhet. Kanske inte könsneutralitet då detta är ett så svårt område. Jag menar, vi kommer ju alltid vara män och kvinnor, vi tänker på olika sätt och fungerar fysiskt på olika sätt. Detta går inte ändra på. Det jag skulle vilja veta är vad kvinnor vill ha när det kommer till jämstäldhet. Jag är inte alls politiskt aktiv så har ingen direkt koll på feministernas ståpunkt på detta, någon kanske kan linka till det.

      Jag är i alla fall glad över att jag blev uppfostrad som en “man” och inte i könsneutralitet. Och jag tror inte min syster känner att hon hellre hade velat bli uppfostrad på annat sätt. Jag menar hur uppfostrar ni era barn? Ger ni era barn könsneutrala namn, leksaker och kläder? Får ni era barn att tro att kvinnor och män är lika?

      Samma rättigheter skall båda könen ha, men man får inte glömma bort att vi faktiskt inte är lika på alla sätt, precis som alla människor inte är lika.

      • Men även om det finns en klädkod på jobbet så är det inte “Lars på ekonomiavdelningen”s uppgift att påpeka detta för henne. Dessutom sa inte texten någonting om en klädkod, det handlade om hur hennes medarbetare tog sig friheten att tala om för henne hur hon skulle klä sig enligt dennes tycke och smak.

        • …Varför skulle det INTE vara “Lars på ekonomiavdelningen”. Jag tror inte du hade tyckt det var bättre om hennes chef hade sagt till henne?
          Jag gillar den här texten, den är viktig, men denna mening, tillsammans med den om “äckelgubben” som egentligen INTE är en äckelgubbe utan faktiskt varnar henne och är genuint orolig, förstår jag inte.
          Som sagt, det enda Lars gjorde fel var att inte prata med hennes chef först, så att hon eller han fick ta upp diskusionen om olämplig klädsel, men det betyder ju inte att Lars inte har RÄTT.

          • Är “äckelgubben verkligen omtänksam och varnar? Vi har nyligen haft problem med en man som åker omkring och tar kontakt med barn och talar om för dem att det är farligt att gå hem själv, han kan skjutsa dem. En flicka trodde honom och klev in i bilen. Hädanefter kommer hon aldrig att lita på en man igen……. Händelsen är polisanmäld.

          • Mia, i så fall är Ugglans text luddigt skriven, när jag läser den får jag intrycket att han faktiskt är ärlig när han varnar henne.

          • En av de viktigaste poängerna i texten är just att gränsen mellan ‘omtänksam’ och ‘farlig’, eller ‘hjälpsam’ och ‘kontrollerande’ ofta är så subtil att det kan vara svårt att veta var den dras och när. Vi vet inte om mannen utanför skolan vill hjälpa till eller tvärtom, och det vet inte heller flickan som måste bestämma sig för om hon ska kliva in i bilen eller inte, ifall han skulle erbjuda henne skjuts hem. Men livet lär generellt flickor – kvinnor – att män är potentiellt farliga. Och att kvinnor har ett ansvar för att själv se till att inte försätta sig i situationer där det kan bli ett problem (inte gå ensam på kvällen, inte lifta, inte följa med någon som man inte känner hem på en kopp te efter en utekväll). Det innebär att kvinnor ofta begränsar sig – av självbevarelsedrift – vilket i sin tur får konsekvenser på andra plan.

      • Hej Kurt!
        Funderar på vad som menas med könsneutralt egentligen. Kan tyvärr inte komma på något som är det när jag tittar lite närmre. Tycker tyvärr art det oftast handlar om att styra om alla barn mot en norm där “pojke” har företräde framför “flicka” fortfarande istället för att repertoaren breddas för att barn. Att pojkar är pojkar och flickor är flickor har jag mycket svårt att förstår. Jag tror att de blir pojkar och flickor för att vi gör dem till det. Vi börjar så fort vi vet vilken sort det är. Redan i moderlivet om föräldrarna vet könet på barnet behandlas den nya existensen olika.
        Så vi behöver problematisera ordet könsneutralt också. Är det neutralt eller bara ytterligare ett sätt att sätta normer. För om sanningen ska fram är det väl oftast de saker som ses som typiskt flickiga som ryker först?

        • Och detta kommer jag aldrig att begripa. Att rent biologiskt “inte förstå att pojkar är pojkar och flickor är flickor” är.. ofattbart.

          Kan du förklara för mig hur människan skulle vara det ÄNDA däggdjuret utan biologiska skillnader mellan könen?

          Visst formas vi av uppfostran, men inte mer än 50%. Resten är natur, och utan tvångsbehandlig med hormoner kan du aldrig ALDRIG få pojkar och flickor att bli 100% lika.

          Man kan ge barn en gemensam värdegrund, och behandla dem med samma värdighet och ge dem samma rättigheter och låta dem ta lika stor plats oavsett kön och uppmuntra vilket intresse de än har (vill en kille leka Pippi eller en tjej vara racerförare på rasten ska han eller hon få göra det utan att bli retad. Självklar!). Men att hävda att det inte finns grundläggande biologiska skillnader mellan könen (förutom de uppenbara, alltså) är bara skadligt för barnen och bevisar farlig okunskap.

          • Och ja, jag insåg felstavningen, men det finns ingen rättningsfunktion så vitt jag kan se?

            För att förtydliga lite: Jag menar alltså INTE att kommentaren “killar leker lite hårdare så det är bra att du inte får vara med” är IDIOTISK. Det är den. Jag menar bara att själva meningen Maria skrev ovan är fel, på ett rent vetenskapligt plan.

          • Det finns skillnader mellan könen, vare sig vi vill förneka det eller inte. Dessa skillnader kan vara endokrina, biologiska, fysiologiska, sociologiska, psykologiska osv. Dock finns det inte en enda forskare som kunnat särskilja alla dessa faktorer. Vi är summan av alla dessa faktorer, inte enbart summan av psykologi, eller summan av biologi. Därför blir det helt meningslöst att tala om procentsatser!

            Du talar om vetenskap och hänvisar till skillnader, då antar jag att du är beläst inom alla dessa områden, inte bara det biologiska du pratar om? För det är ju ett faktum att vi är allt annat än ENBART biologiska varelser. Nature vs nurture-debatten har pågått länge och kommer att fortsätta göra det. Det är en komplicerad fråga och ingen har ett svar.
            Den enda gemensamma nämnaren som etablerad forskning inom samtliga områden kunnat se inom ämnet “skillnader mellan könen” är att könen är mer lika än olika.

            Jag tycker att det är viktigt att trycka på att alla är olika, och har olika förutsättningar, och att också berätta detta för våra barn. Det handlar inte om att säga till barnen att det inte finns biologiska skillnader (eller psykologiska etc), det handlar om att säga till barnen att de har rätt att vara den individ de själva önskar, och att de ska behandla alla andra barn utifrån samma premiss.

          • Petter, det låter som om du och jag är helt överens. Jag har lika stora problem med folk som påstår att kön enbart är uppfostran som jag har med folk som tror att det bara är biologiskt. I verkligheten är det ganska exakt 50-50.

          • Hej Stefan! Vilken mening är det du syftar tillbaka på i Marias inlägg? Jag kan inte se något alls där som ställer biologi mot socialisation.

        • Hej igen!
          Upptäcker att jag retat upp dig Stefan, vilket givetvis inte var min mening. Min fråga om vad som är könsneutralt och vilka värden som är normgivande där kvarstår dock.
          Jag har i mitt inlägg inte alls berört dikotomin biologiskt-socialt kön utan känner att det är en annan diskussion. Däremot skulle jag gärna vilja veta vad som menas med pojkar är pojkar och flickor är flickor. Min erfarenhet är att det oftast används för att ursäkta olika beteenden, t.ex. våldsamma lekar eller stökighet gällande pojkar och exkludering och skvaller gällande flickor. Innebär det då att det är olika accepterat beteende för de båda konstruerade grupperna istället för oönskat hos båda? Vilka konsekvenser får synen på könen?

    • Och kvinnor! :) Jag tror att vi allihop behöver påminnas. Vi bidrar alla till att upprätthålla normer och strukturer, även om det sällan sker medvetet. Jag vet att jag gör det, och då skulle jag ändå säga att jag är rätt medveten om problemen och tänker på vad jag säger och gör ur det perspektivet nästan hela tiden. Ändå bidrar jag med, och det tror jag säger något om hur starka mönstren är.

    • Ja, och kvinnor så klart. Det blir så vanligt att man inte ens kan se det som möjligt att ifrågasätta, och så får man läsa en text som lyckas med det så tydligt. Tack!

  14. Kuslig läsning, speciellt för att man känner igen allting. Så fullkomligt “normala” situationer. Helt absurt!

  15. Ge mig råd, tips och fler tips på hur jag ska prata till min son och dotter för att inte föra detta beteende vidare. Jag är helt klart personen i texten!

    • Beror ju på hur gamla de är, men båda behöver såklart veta att man inte ska prata med främlingar när de är yngre och att man ska vara försiktig på klätterställningen, när de blir lite äldre behöver båda få höra att deras åsikt är viktig och att ingen får tvinga dem att göra saker som de inte vill och om grupptryck och så. I diskussionen om skönhetsideal är båda könen viktiga och barn och ungdomar måste få höra att de är precis som de borde, att de är bra(inte bara när de presterar, utan öht) och att de är värdefulla. Ge dina barn verktygen för att hantera vardagen och utvecklas till goda medmänniskor med bra självkänsla :)

    • En viktig sak du kan göra är att ALDRIG någonsin upprepa orden “pojkar/flickor är sådana” eller “pojkar/flickor gör så”. Oavsett sammanhang.

      • Och vi kan alla bidra genom att fråga “vad vill du lära barnen när du säger så?” när vi hör någon slänga sig med såna kommentarer.

    • Jag tror att vi allihop gör saker som reproducerar könade strukturer, åtminstone ibland. Men vi tänker oftast inte på det, och ser det inte. Det är svårt att bryta med vanor, att sluta säga saker som man alltid har sagt, göra saker som man alltid har gjort. Jag märker själv hur jag sedan jag fick barn gör en massa saker som jag tidigare tänkte att jag inte skulle. Jag försöker att förlika mig med det och jobba med en sak i taget. Den senaste veckan har jag funderat på hur jag pratar om ‘dockor’ och ‘gubbar’. Varför säga ‘legogubbar’ när ‘legodockor’ funkar lika bra och dessutom i det lilla kan bidra till att överbrygga skillnadsskapande i hur pojkar och flickor leker? Jag tror inte att varje liten sak i sig gör så stor skillnad, men att det totalt sett händer något när det blir tillräckligt många små saker.

  16. Jag var ung i slutet av 70-talet. Pluggade på universitet, kom m tåget sent på kvällen, gick 7 km genom stan i mörkret till min studentlya. Aldrig en tanke på att det kunde vara farligt. Liftade med okända, reste ensam. Friheten var obegränsad. Utseendefixeringen obefintlig. Aldrig hörde vi talas om anorexi, att ngn skar sig själv, inte heller blev vi kallade för könsord.
    Allt var inte bra men friheten- friheten var inte så beskuren.
    Visst är det strukturerna i samhället som har skruvats till. Alla har vi en del i det. Orden solidaritet och frihet måste återtas!

    • Jag är lite yngre och har svårt att på ett personligt plan jämföra hur det är nu med hur det varit tidigare. Men jag tycker precis som du att det finns mycket som tyder på att det har hänt något som märkbart har gjort strukturerna mer rigida. Mycket går åt rätt håll, förstås, men en himla massa går också åt fel håll. Samtidigt. Och det gör det väldigt svårt att mäta, problematisera och lösa.

  17. Hon är tre år och har precis börjat förskolan. Första dagen efter inskolningen rymmer hon hem eftersom hon inte gillar lärarna. När hon är sex år organiserar hon rymningar. Hon står på en sandbox och talar med den kraft man får när man är van att bli respekterad och fatta egna beslut.

    När hon är elva år promenerar hon längs en väg. Det är juli och dagen är mycket varm. En man kör upp till vägkanten och vevar ner rutan. ”Vet du någonstans man kan bada här?” Hon svarar att det är svårt att beskriva att det ligger på andra sidan skogen, men att hon kan följa med och visa. När de kommer fram till badplatsen är de själva där. ”Vill inte du också bada”, säger mannen. Hon har inga badkläder, men tänker att hon kan bada i trosorna. ”Du byter om här och jag byter om där” säger mannen och går upp en bit i skogen. När de sedan badar, plaskar han omkring en bra bit ifrån henne. När de klär på sig igen sneglar hon upp i skogen för att se vad han gör. Han står med ryggen mot henne och klär på sig. När de är tillbaka vid hans bil igen tackar han henne och kör iväg.

    Hon är femton år och killarna i hennes klass klagar på att de känner sig mobbade av tjejerna. Att de inte vågar prata och ta plats. Att det bara är tjejerna som räknas. Hon förstår inte vad de pratar om. Det är väl upp till var och en att göra det man vill.

    Hon är tjugofyra år och börjar efter studierna på en mansdominerad arbetsplats. Hon gillar att klä sig kvinnligt, med kjolar, höga klackar och rött läppstift. Hon får allt mer spännande arbetsuppgifter och förtroenden. När hon slutar har fler människor än hon vet namnet på varit med och samlat in till avskedspresent. Hon känner sig otroligt glad och tacksam. När hon börjar sitt nästa jobb höjer hon sin lön med 30 procent.

    ”Och i fikarummet på jobbet, på bloggar som hon läser, forum som hon besöker, så pratas det om att feminismen gått för långt och att kvinnor faktiskt inte begränsas alls utan de kan göra precis vad de vill och om de inte var så mjäkiga utan bara såg till att ta lite mera plats och blev lite bättre på att löneförhandla så skulle det inte vara något problem. Det är klart att det går illa, om man beter sig som en del kvinnor gör.”
    Och hon, hon tänker att de kanske har rätt.”

    Ovanstående beskrivning är sanna delar av mitt liv och syftet är att visa att det finns fler sidor av att vara flicka och kvinna.

    • Om ändå detta vore normen. Att ett kön inte dikterar den respekt eller respons man får, men är man inte “STARK kvinna” TM så blir man trampad på rejält. En kvinna måste verkligen hävda sig för att synas, respekteras och FÅ ta plats. Samtdigt måste massvis med andra personlighets drag balanseras som på en knivegg.

      Grattis och bra jobbat! Men för majoriteten av kvinnorna är detta inte sanningen, utan endast en dröm. Handlar inte om att man inte kämpar eller inte är stark.

      • Hej Rebecca! Vad glad jag blev att få ett svar på min kommentar! Fast det intressanta är att jag aldrig fått feedback med epitetet “stark kvinna”. Och i högstadieklassen var det flera av tjejerna som killarna menade dominerade, inte alls bara jag. I gymnasiet var vi 20 tjejer och åtta killar. Även dessa killar upplevde sig åsidosatta i klassen pga tjejerna.
        Jag tycker att Ugglans text är bra skriven, men känner mig alltid som om jag bor i ett annat universum när jag läser texter med sådant innehåll.
        Du skriver att “för majoriteten av kvinnorna är detta inte sanningen”, men vad vet vi egentligen om det? :-)

        • Så bra för dig att du känner det så, och har de erfarenheter som du har! Självfallet finns det också fler än du som inte heller kan identifiera sig med det som texten beskriver, och som många, många andra också beskriver. Men både mina personliga erfarenheter och den samlade forskningen tyder på att det faktiskt är så att kvinnor (och män) generellt möter en vardag som lär dem att vara på ett visst sätt, och att detta får konsekvenser för jämställdheten mellan män och kvinnor även på andra plan (som löner, status i yrkeslivet, hur våldsmönster ser ut, och så vidare).

          • Hej Ugglan! Tack för svaret! Jag håller med om att det finns strukturer, dock inte enbart patriarkala utan ett flertal på olika sätt inom olika områden som bidrar till att påverka oss i olika riktningar. En reflektion jag dock gör är just den stora mängd beskrivningar, artiklar, reportage och forskning som lyfter fram hur svårt och farligt det är att vara kvinna. Och att vi ständigt antas vara kollektiva offer för strukturer medan män istället förmodas ha en egen personlig vilja och kan påverka sitt liv i den riktning de så önskar.

            Hur påverkar detta ständiga budskap oss kvinnor? När jag läser en del av kommentarerna i detta forum slås jag också att det är mycket igenkännande och medhåll (vilket jag givetvis respekterar, alla har rätt till sina egna upplevelser). Det är ett viktigt område att problematisera, men jag ser sällan några lösningsförslag (nu inkluderar jag även andra trådar som berör ämnet), istället läggs lösningen ofta utanför oss själva. Det är samhället, eller männen som behöver ändra på sig. Och jag håller med om detta: Lösningen är mycket komplex och kräver förändringar på flera områden, vilket vi ska fortsätta att verka för. Men som bl a Helena här nedan uttrycker det; det enda som vi omedelbart kan förändra är oss själva.

            Jag tror själv att min ”hemlighet” handlar om att jag är fullständigt omedveten om kön i min vardag, både mitt eget och andras. Jag har dock läst en hel del om ämnet (genus/jämställdhet/feminism) men har aldrig riktigt kunnat applicera detta på min vardag. Istället ser jag bara individer. För någonstans är ändå skillnaderna större mellan oss individer än mellan könen.
            Så, jag upprepar min undran: Vad skulle hända om vi började uppfatta oss själva och alla andra som självständiga individer med egen vilja istället för kollektiva grupper som hålls i järngrepp av strukturer?

      • Jag och vissa kvinnor med mig som talar högt och tar plats blir antingen älskade eller hatade för att vi inte passar in, antingen står du för det eller också är du av en annan sort som inte gillar att höras och det måste vara ok det med. Att förändra andra går inte, det går bara att förändra sig själv och då ska det vara för att du själv vill. Som man ropar får man svar vilket gör det relativt enkelt om man vill påverka positivt, då krävs det ett positivt arbetsklimatet där alla känner sig sedda oavsett åsikter.

    • Jo, Rebecca, men bara det faktum att du berättar om detta visar att det inte är normen. Vore det så hade du inte behövt tänka på det utan allt hade varit en självklarhet. Efter en 30-årig chefskarriär har jag också klarat mig bra men inte utan trakasserier. En äldre kvinna har så mycket mer pondus.

    • Fin text Rebecka! Jag kan också minnas en barndom där det inte var så stort fokus på vilket kön man hade… Minns att jag iaf som tjej inte var begränsad att vare sig leka med killarna, klättra högt osv. Gick också i en klass som hade merparten tjejer i högstadiet… sådant kanske spär på tjejers säkerhet, vad vet jag? Vi hade jävligt kul ihop i min klass ska jag säga, killarna kände sig inte kuvade. Tror faktiskt att killarna “tilläts” vara mer sig själva också…

      • Det här är till Rebecka A (det går inte att svara i fler nivåer, så lägger svaret här istället än längst ner i förhoppning om att det är bättre att hålla ihop diskussionen hyfsat):

        Rebecka A undrade: Vad skulle hända om vi började uppfatta oss själva och alla andra som självständiga individer med egen vilja istället för kollektiva grupper som hålls i järngrepp av strukturer?

        Det här är en viktig fråga, och en klassisk teoretisk diskussion: aktör vs struktur. Såsom jag ser det så är det klart att individer inte är determinerade av strukturerna. I så fall hade det ju inte heller funnits särskilt mycket variation.

        Det finns alltså ett handlingsutrymme. Men jag tror att det är viktigt att komma ihåg att det handlingsutrymmet i sin tur påverkas av en rad saker. Andra strukturer, erfarenheter under uppväxten, genetiska förutsättningar, och så vidare. Det innebär att möjligheten att styra över sitt liv som vit, smart medelklasstjej som vuxit upp i en trygg familj, uppmuntrats i skolan, haft en mamma som gjort karriär, föräldrar som delat på ansvaret hemma, och haft vuxna och jämnåriga runtomkring som oftast uppmuntrat henne i det hon vill och stärkt hennes självkänsla, som regel ser ganska annorlunda ut än för tjejen som upplevt motsatsen.

        Att ‘bara se individen’ riskerar därför att slå ganska hårt, och orättvist. Att, som en del gör, säga saker i stil med ‘jag fattar inte varför inte alla tjejer bara tar för sig mer’ blir därför ett implicit skuldbeläggande riktat mot personer som ofta haft det mycket svårare än vad man själv har haft.

        Visst kan det i vissa fall vara kontraproduktivt att på ett individuellt plan bara betona strukturer, eftersom det skulle kunna skapa en känsla hos en del att ‘det är ingen idé’, att man inte kan påverka själv alls (och på så sätt riskera att bli självuppfyllande). Men när man analyserar och diskuterar samhället på ett mer övergripande plan, som vi gör här, så tror jag att det är väldigt viktigt att höja blicken över den individuella nivån.

    • Härligt Rebecca A!

      Du lever precis tvärtom mot vad feminismen försöker övertala oss om.
      Visst, feministerna har rätt i att en liten promille män (liksom kvinnor) är våldsamma idioter. Problemet är att feminismen försöker, och uppenbarligen lyckats övertala kvinnorna att gå och vara rädda för de 99% män som är schyssta!

      Precis som du själv skriver, på 70 och 80 talet var inte detta ett problem, och är det egentligen inte nu heller, utan det är en inbillad rädsla planterad av feministerna. Världen är inte värre nu än vad den var då!

      Detta handlar i grund och botten inte om män/kvinnor, utan det är den gamla klassiska kampen om individen/kollektivet som fått en ny skepnad.

      Till er kvinnor har jag en sak att säga, låt inte feminismens propaganda skrämma er till att gå runt och stryka längs väggarna, rädda att råka på en promille av elaka män. Observera att övriga män mer än gärna hjälper er om ni råkar stöta på en idiot… Gör vad ni vill som individer istället, med ett eget ansvar för era egna liv, precis som Rebecca A ovan!

      Till er män kan jag säga en annan sak, låt inte feminismens propaganda skrämma er från att vara män! Låt inte feministerna göra er till mähän som stryker längs väggarna bara för att ni har “fel” kön. Ni kan inte ta ansvar för vad några få idioter tar sig till bara för de råkar ha samma kön som ni. Tvärtom, ta ert ansvar som individer istället, och hjälp andra människor i trångmål.

      Det finns inga strukturer, annat än de vi själva skapar som individer. Det är först när fler individer som har ett likartat beteende studeras som grupp man kan se “strukturer”.

      Vill ni ändra de “strukturer” som finns måste ni börja inifrån, med ert eget beteende. Först när ni själva, som individer, beter er mer som Rebecka A ovan, uppstår den struktur som ni eftersöker.

      Det är först när ni själva beter er enligt det önskemål ni har som “norm” som denna norm uppstår!

      Feminismen blir en självuppfyllande profetia om ni köper deras skitsnack, och börjar bete er som de propagerar och hävdar att ni gör…..

  18. Sjukt bra skrivet, även om det är både tragiskt och hemskt att det fortfarande är de här mönstrena vi återupprepar. Sen är det väldigt spännande att det verkar stört omöjligt att uttrycka saker om kvinnors förhållande eller situation eller den skevhet som finns i samhället utan att nån kommer och skriker om “men tänk på männen då” I min fantasi är det kopplat till skuld och skamkänslor av att vara man i det samhälle vi har, och att det blir ett automatiskt försvar, “Men det är ju synd om mig med”. Därmed inte sagt att livet är smärtfritt för män heller.

  19. Här får du ett par till:

    Hon är sjutton år och har nyss börjat gymnasiet. Hennes pappa frågar “skall du verkligen KLAMPA fram sådär? Du går ju som en karl!”
    Hon börjar tänka på att sträcka på ryggen, ta kortare steg och försöka gå mera “feminint”. Några år senare sitter gångstilen i ryggmärgen.

    Hon är nitton år och har praktik på ett badhus. Hon har en vaktmästare som handledare och ställer intresserat frågor om allt och suger åt sig som en svamp. De enda arbetsuppgifter hon får göra under två månaders tid är att ta vattenprover och moppa golvet. När någon föreslår att hon skall köra traktorn tar hon det som ett oseriöst förslag och skrattar bort det.
    Hon får godkänt.
    Hennes manliga klasskamrat har samma handledare på samma praktik perioden efteråt. Han får göra saker hela tiden och kör även traktorn.
    Han får högsta betyg.

  20. Väldigt tufft att läsa. Svårt att inse att det är vardag för många människor att bli förminskade, förmanade och trakasserade i dagens samhälle.

    Vi får försöka hjälpas åt. Även om alla inte vågar stå upp mot mobbare, översittare, kollegor eller kompisar går det att verka i det tysta. Ett steg i taget. Visa våra medmänniskor respekt oavsett förutsättningar. Vara goda förebilder för våra barn. Uppmärksamma andra värden; såsom snällhet, omtänksamhet, kreativitet; lika högt som fysisk styrka, hög intelligens och karriärsmässiga ambitioner.

    Bra skrivet. Ge aldrig upp!

  21. Bra skrivet och många kloka reflektioner från olika läsare.
    Det känns bra att läsa så många positiva kommentarer från helt normala och schyssta män. Jämställdhet är ingen kvinnofråga, det är en överlevnadsfråga för hela planeten.

  22. Ja! För allt! Jag har lyckats smita undan det mesta av det där, inte för att folk inte har försökt, men för att jag inte är särskilt uppmärksam på vad de säger eller lägger sådant på minnet. Jag skiter i vad folk säger och tar plats “som en man”, men där möter man mottsånd. En hel del.

    I jämförelse med andra tejer pratar jag mycket, högt, och självsäkert om mina åsikter, men i jämförelse med killar är det knappt något alls. Jag driver blogg om politiska åsikter, debatterar, lär mig själv och andra. Folk i min närhet säger till mig att sluta, det är jobbigt, det är för mycket, “tänk om någon tar illa upp”… för hot får man ju, om man är kvinna och talar högt om sina åsikter, även om det bara är en liten skrutten blogg på nätet med 500-600 läsare.

    Är lyckligt lottad att jag sluppit det hela tjafset med att man inte kan leka med killar, att tjejer inte ska leka våldsamt och så vidare. Jag lekte krig med pojkarna, fäktades med pinnar, och lekte Sagan om Ringen, sen gick jag och lekte med dockor nästa rast. Ingen sa till mig att jag inte fick det. Jag bråkade med killar som tjejer, fick en del slag som tack för det.

    Jag har klarat mig jvla bra från allting. Men jag skulle ALDRIG gå en mörk väg hem ensam från bussen, och måste jag då går jag med hjärtat i halsgroppen och ögon som stirrar sig in i buskar och hörn. En kvinna som kopplar av är en kvinna som säger “ja”, ni vet. Ser inte mig själv som ett “offer” och tror inte någon kvinna gör det. Däremot har jag fått lära mig att jag ständigt ska vara beredd på att bli ett offer… “gör inte så” “gå inte där” “klä dig inte så” “säg inte sådant där”.

  23. Oerhört bra skrivet! För sånt där får man höra oavsett hur man själv tagit för sig i livet. Det finns överallt. Skillnaden i hur man behandlar folk beroende på vilket kön de råkar ha drabbar ALLA och det är fruktansvärt.

  24. WOW. Det här är jävligt bra skrivet! Hittade din blogga via en delad länk på FB. Jag har en blogg också, hoppas det är okej om jag skulle kommentera det här inlägget du skrivit (och länka) i min blogg?
    Ville fråga innan :)
    hälsningar
    Elenor

  25. Sorgligt som 17, instämmer!
    Är å andra sidan oxå så ledsen är att folk säger feminism (som innebär lika villkor oavsett kön) suger, att feminist är ett skällsord, att de tror feminism är nåt som det INTE är (manshatare)
    För feminism är faktiskt vägen som kan ändra sånt här! Lika (villkor) oavsett kön.
    Ja då får vi ju lixom skylla oss själva! Om vi inte ens kan stå upp för att kvinnor o män ska ha samma villkor, rättigheter o skyldigheter.
    Fortsätt så här då istället…

  26. Det är tyvärr en alltför sann text.
    Sedan kan aldrig vi bli jämlika, jämställda ja, men inte jämlika
    Men, det är inte det viktiga.
    Målet måste ju vara att vi alla ska vara lika mycket värda?
    Oavsett vad, kön, ras och så vidare.

    Jag reagerade över en mening i alla inlägg här.
    Att män och kvinnor inte förminskas i samma utsträckning.
    Det gör de. Det är bara olika områden.
    Prova vara kille och inte vilja spela fotboll, eller gilla tjejkläder.
    Prova vara kille och inte vilja vara agressiv… osv.

    Ja, det finns säkert de som tycker det handlar om att lyfta upp mannen högre, men, jag tycker det handlar om samma förminskande av individen som det texten handlar om och ja, det är inget problem attsvara på den texten från den killens synvinkel, och det vet alla som ser människor.

    Fortfarande så är det en tvångsstyrning av individer oavsett kön, avsedd att passa in i en anonym och lydig massa…
    Där makthavavarna (Nej, inte staten) har tillgodo på ett folk som gör som de är tillsagda.

    För mig handlar inte allt detta om feminism, bara om humanism kontra makt…

    Att män och kvinnor

    • Absolut är det så att män och kvinnor begränsas av de könsnormer som finns (kanske liks mycket, det är svårt att veta). Och eftersom den manliga normen är idealet, så är det paradoxalt nog svårare för män än för kvinnor att bryta mot sin könsnorm. Det är ok med pojkflickor som spelar fotboll och klättrar, det är svårare för småkillar som vill klä sig i rosa och leka med dockor.

    • Hej Mikke! Det är klart att det finns en parallell berättelse för män. (Det finns samtidigt också andra strukturer som påverkar både män och kvinnor, som har med t.ex. klass, ålder, etnicitet och annat att göra.) Jag har dock alltid varit mer intresserad av ‘att’ och ‘hur’ än av ‘hur mycket’. Ändå undrar jag om vi menar samma sak med ‘förminskande’ när du säger att män förminskas lika mycket som kvinnor gör? För ska vi titta på de brev som UG tog upp, och som väckte diskussionen här, så ser budskapet till kvinnor fundamentalt annorlunda ut än budskapet till män. Såsom jag använder begreppet ‘förminska’ så är det helt klart mer förminskande att istället för att diskutera vad någon gjort istället angripa dennes person och kropp.

  27. Jag tycker att det är intressant att snälla, fina, gulliga killar som inte trakasserar, slår eller våldtar tjejer när dom stigit av tunnelbanan ensamma mitt i natten, INTE FÖRSTÅR att jag ibland tar av mig klackarna och springer hem om jag inte har råd med taxi. Och när jag berättar detta så är reaktionen alltid densamma, “Men OJ, är du SÅ rädd? Hemskt att det ska vara så bara för att du är tjej.” Men det är som att det bara inte faller dom in, att sanningen kan se ut så.

    Själv skyller jag det mesta av det på min älskade mamma som har lärt mig att jag ska vara rädd för att åka tunnelbana själv, rädd för taxichauffören så att jag måste ringa och boka taxin så att det finns registrerat vem som körde mig, rädd för att ha kort kjol fastän jag är jättefin i det, rädd för att nätdejta för man vet aldrig vem som finns på nätet. Skyller på pappa för att han lärt mig att jag alltid måste hålla tummen i ölflaskan så att jag inte blir drogad, akta mig för fula gubbar och att bästa sättet att försvara sig är ett hammarslag mot näsan eller en tumme i ögat. Dom å andra sidan ångrar ingenting och säger att dom hade sagt och gjort vad som helst för att hålla mig oskadd, och det har dom ju lyckats med so far.

    Och då undrar jag, med vem börjar man att förändra världen?

    • Samma killar för övrigt som inte tror på att man inte kan gå Götgatan upp en lördag kväll, ensam med en kort kjol utan att få en drös skamliga förslag och diverse trakasserier.

    • Ja det är verkligen en bra fråga..
      “med vem börjar man att förändra världen?”

      Och det är ju sorgligt nog _världen_ det gäller.
      I mina funderingar kring att bli volontär t.ex. konstaterar jag att “helst vill jag åka någonstans där jag kan gå ensam utan att vara orolig, där folk runtom reagerar och hjälper mig ifall någon beter sig illa”. Men jag kommer aldrig riktigt säkert på var det skulle vara.. Inte är jag så rädd här och nu i Sverige i dagsljus, men när folk skingras fram mot natten och gatorna blir tomma, då skyndar jag på stegen ordentligt. För nog måste jag erkänna att det finns få saker som skrämmer mig så mycket som tanken på att jag skulle kunna bli utsatt för övergrepp. Jag är inte så jäkla stark, springer inte så fort och på något hemskt sätt så förstår jag hur den där skammen känns. Det har hänt två gånger att män tafsat på mig och det som hänt först är att jag stelnar som i chock trots att jag bara vill säga ifrån. Det skäms jag över. Att nära vänner blivit utsatta för sexuella övergrepp gör inte saken bättre.

      Det känns skit att behöva vara rädd.
      Jag har också blivit inskolad i att vänta mig det värsta. På ett sätt är jag tacksam, samtidigt som det gör mig arg. Hur fan ska man tackla detta? Tycker det var skönt att du tog upp ämnet.

    • Fast just det där att du fick lära dig att försvara dig med ett hammarslag eller tumme i ögat är ju ändå lite könsrollsbrytande och möjliggör aktiv handling och inte bara rädsla.

  28. En paradox: de som drabbas av våld i offentlig miljö till den allra största delen männen. Men det är kvinnorna som är rädda för att röra sig ute på kvällarna. Men, om hon drabbas av våld, då är det när hon kommit hem, av någon som är närstående.

    I övrigt tycker jag det var en vidrig text som bara kan leda till att kvinnor blir paranoida och odlar sin rädsla. (“Undvika att bli kidnappad”…? Men människa hur tänker du?)

    • Det är en del av problemet. Kvällstidningarna mfl. skrämmer upp kvinnor MER än nödvändigt för att tjäna pengar. Jag har inte länkarna här, men men det är i en storstad i Sverige DUBBELT så stor chans att en man som går ensam på natten blir MÖRDAD (av andra män, i och för sig) än att en kvinna som gör samma sak blir våldtagen.

      Jag vet inte om män behöver bli mer rädda eller om kvinnors rädsla för främlingar borde vara mindre, men det är uppenbart att den morderna “nyhetsjournalistiken” medvetet skrämmer upp folk för att tjäna pengar, vilket är VIDRIGT:

  29. Blir just nu trakasserad av en manlig kollega. Har fått chefen (som är kvinna om det skulle spela någon roll) engagerad med resultatet att mannen och jag ska tillbringa så mycket tid tillsammans som möjligt för att allt ska “normaliseras”. Dessutom har jag fått kommentaren att han blev ju förälskad, det kan ju ses som en komplimang. Ja, det är ju inte olagligt svarade jag, men när mitt nej inte respekteras är det fel. Chefen: Ja, jo, det är det ju, men du måste ju vilja gå vidare. Nu måste ni hjälpas åt. Det började för tre månader sedan och nu står jag inte ut längre. Chefen har blivit ett större problem än mannen.
    Sofia

    • …Herre gud vilken korkad chef. Jag har hört det förut, men då var det ännu värre för att det var barn… en lärare som tvingade mobbare och mobboffer att spendera alla raster ihop.

      Vad gäller mannen i fråga… *skakar på huvudet*… vet inte om jag ska tycka synd om honom för att han inte begriper ett nej eller om jag bara ska bli arg…

      • Hej Stefan!
        Det hjälper varken att tycka synd om honom eller att bli arg, tyvärr. det ÄR synd om honom faktiskt, eftersom han inte är frisk. Problemet är att chefen legitimerar hans handlande genom att lägga locket på och låtsas att inget har hänt trots omfattande dokumentation. Mannen får nu en ny psykiatrisk behandling, är mycket instabil och strävar hela tiden efter att vi ska tillbringa tid ihop. Chefen har ju ett rehabansvar så genom att berätta för mig hur mycket ångest mannen har försöker hon få mig att ta ansvar för mannens hälsa också. Situationen är helt sjuk, detta gör hon trots att företagshälsovården säger att att är av yttersta vikt att distans skapas mellan mig och mannen och att den här typen är sjuklig besatthet och manipulativt beteende behöver brytas. Nu kommer mitt fack att driva frågan, så det finns en väg ut ur det här helvetet. Så tråkigt att det ska behöva gå så långt bara.

    • Jag tror att många har alldeles för stor tilltro till någon slags terapeutisk lösning i sådana här fall! Jag tror att vi ofta skulle vinna på att bryta och gå vidare istället. Ut med de(t/m) som skaver, och så börja om. En mer konfrontativ inställning förstärker dessutom poängen att mobbaren/den som trakasserar är den som gör fel, genom att denne får ta konsekvenserna, snarare än offret.

      • Jag håller med dig. Det finns också i de här sammanhangen alldeles för många amatörpsykologer och hemsnickrade lösningar utan någon som helst förankring vare sig i vetenskap eller beprövad erfarenhet (i arbetslivet precis som i skolan). De insatta åtgärderna gör i mitt fall lika stor skada som det de är tänkta att motverka. Det är så hemskt.

  30. Jag känner igen de där snälla förmaningarna man fick när man växte upp, och nu har jag själv en dotter och två söner. Jag tänker ofta på att vara lika och rättvis när jag uppfostrar mina barn, som fortfarande är små. Den här artikeln har på ett väldigt bra sätt gett mig mer kött på benen, genom att påtala alla de små vardagliga situationer som påverkar så mycket, och jag vill ge mina barn samma råd oavsett kön. Tyvärr kommer de förmodligen inte utsättas för likadana problem, pga av deras kön. Det är svårt men oerhört viktigt att jag och min man jobbar hårt med att alla våra barn ska vara självständiga, starka och ha medlidande med andra. Jag hoppas vi klarar vårt jobb bra!

  31. Heja Ugglan! Så fantastiskt skrivet. Tyvärr en träffande beskrivning av den kontext som kvinnor lever och befinner sig i. Det är i det här samhället som en föreställning om att feminismen “gått för långt” sprider sig. Tur att fler och fler också börjar se behovet av motstånd och förändring.

  32. Otroligt läsvärt inlägg. Igenkänningsfaktorn är tyvärr alldeles för hög.
    Feminismen kan aldrig, aldrig gå för långt.

  33. Så fantastiskt bra! Det borde göras till en kortfilm, som ett bildspel, bara för att spridas och nå fler.

    Jag skulle också vilja läsa en version som handlar om hur pojkar och män har det, i precis samma form… Har inte talangen för att skriva det själv, tyvärr. Men man skulle kunna se hur pojkar också formas att tänka och bete sig på ett givet sätt, vilka förväntningar samhället har, hur grupptrycket kan få en att bete sig märkligt… eller inte bara grupptrycket utan uppfattningen av det som är accepterat eller inte, vad man kan komma undan med… Och så skulle det visas på ett sätt alla förstår att kraven på pojkar och män inte kommer från kvinnor eller kvinnornas beteende, utan från patriarkatet, med en oacceptabel syn på kvinnor och kvinnlighet som konsekvens.

    • Oj, film! *Rodnar* Och apropå det du säger om en berättelse om männen så kanske det kommer! (Det ska bli skönt när ni går och lägger er i Sverige så jag hinner skriva i lugn och ro.) (Skojar bara.) Och – det är en viktig poäng i att det inte främst handlar om ‘grupptryck’ – det sitter djupare än så.

      • Ja! Jag ser framför mig en kortfilm, precis i dessa sekvenser och som binder ihop början och slut som en röd tråd.

        Åh teaterpadgogen i mig vill sätta igång som regisör nu genast.

        Så fantastiskt jävla träffande och bra Ugglan.
        Roligt med all positiv respons du fått!!

        Kramar
        Sofie

  34. Otrolig bra text! Visar verkligen hur jobbigt det måste vara som tjej på flera sätt.

    En tankeställare är bara vilket kön förskolläraren som sade att hon inte skulle klättra med killarna.
    Vilket kön har dom som skriver tjejetidningarna?
    Vilket kön har läraren som sade att killen som tryckte upp henne mot väggen som 15 åring bara var kär i henne?

    Gör bara den här debatten för enkelspårig. Få inte det bara att det enbart är män som är orsaken för hur tjejer/kvinnor har det i uppväxten.

    • det är ingen som säger att det bara är män som upprätthåller patriarkatet, det gör kvinnor med och det vet vi feminister om. det är alltså inte ett manshat feminism handlar om utan en vilja att förändra en struktur som begränsar människors liv. I denna struktur så är dock kvinnor som grupp förfördelade. det är viktigt att tala om just grupper och strukturer tycker jag, för även om vi personligen upplever det på ett individuellt plan, så är det strukturerna som ligger bakom.

      tack för en bra text Ugglan!

    • Jag har medvetet låtit bli att skriva ut om de personer som du tar upp är män eller kvinnor. Just därför att det inte är det som är det viktigaste, åtminstone ser inte jag det så. För vi bidrar allihop.

  35. Pingback: Stökboet

  36. Irrelevant kommentar egentligen men Tupac är INTE en dömd våldtäktsman. Han dömdes för sexuella övergrepp av första graden i ett fall där han förnekade och tjejen sa att det hände.

    • Du har rätt – det är irrelevant här. Och vet du vad som också är irrelevant? Att han inte erkände och istället hade en annan version av vad som hänt än vad offret hade. (Det brukar väl brottslingar ganska ofta ha?) Det är som du kanske vet väldigt vanligt att offret misstänkliggörs när det pratas om sexuella övergrepp, och det är därför inte på något sätt oskyldigt att nämna deras olika versioner det på det sätt som du gör här. Gränsdragningen mellan sexuella övergrepp och våldtäkt är dessutom inte på något sätt självklar, och det är inte nödvändigtvis en så särskilt förmildrande omständighet att brottsbeteckningen som Tupac dömdes för var en annan.

  37. Pingback: 50 nyanser av grått | Sagor från livbåten

  38. Sorgligt men sant. Jobbar pedagogiskt med barn och mött kommentarer som “genus är bara en modefluga”. Vi har tyvärr långt kvar, människor som fostrats upp i könsmaktsmönster och helt okritiskt fostrar andra i samma anda är illa. Jag tog till exempel upp frågan med färgvalet på barnens lappar på bb, själklart utan förklaring. (rosa/blå) Jag undrade bara varför man inte bara kunde ha vita, barnen får ju ändå personnummer. Ev namn och kön kan ju föräldrarna skriva om dom själva vill, men icke. Det måste se ut som det alltid gjort……grrrr

  39. Man får klä sig hur man vill men man ska inte anta att ens bekanta är människor som följer lagen.

    Eller ska vi alla kontrollera att alla vi är hos inte finns i polisregistret, leta igenom deras hem efter knark eller smuggelgods, för vi måste alla ta reda på om människan som sitter bredvid oss kan vara en potentiell brottsling så att vi inte automatiskt blir medansvariga?

    Det känns som att du har en rätt förvriden människosyn och framförallt, dålig koll på lagen.

  40. Jättebra text, och ovanligt många bra, konstruktiva och vänliga kommentarer. Jag har gått från att tycka att feminismen var en icke-fråga (som egensinnig, störig tonåring hade jag inte samma problem som andra tjejer hade och som ung mamma kände jag mig sviken av feministerna) till att tycka att det är en av de viktigaste frågorna som finns. Jag _tror_ att vi kvinnor måste vara inställda på att lösa problemet själva genom att våga ta mer plats, och genom att stötta varandra i att ta mer plats. Självklart borde det vara förtryckarnas ansvar att sluta förtrycka, men det går inte att vänta på. Men jag vet inte, just nu lär jag mig dagligen att se nya aspekter.

    • Jag är full av förundran över att kommentarsfältet hittills är så schysst! (Heja er!) Jag hade inte förväntat mig det, efter att sett på så många ställen hur det kan se ut. Låt oss fortsätta upplysa varandra!

  41. Men herregud, feminister börjar föröka sig enormt verkar det som. Otroligt subjektiv bild av allt som nämns, självklart har bloggaren en poäng men låt oss då inte glömma att samma tryck att passa in, anpassa sig efter mängden även finns hos killar. Dockor är inget för pojkar, färgen rosa skall man inte tycka om, du skall vara si och så, du skall icke säga det ena och de andra, du ska ha på dig det och det. Att generalisera männen och slänga upp alla på “skyldighets bänken” är så fel som det kan bli men också så accepterat i dagens samhälle. Att säga emot som kille tyder tydligen på kvinnohat etc.

    Det enda som är orättvist när de kommer till dagens samhälle angående jämställdhet är lönen. Det är det ENDA!!! Det där med att tjejer blir dömda som horor, vilka är de som kallar dem horor? Ibland önskar jag att jag var kille för att slippa allt skitsnack mellan tjejer. Ordet hora lämnar kvinnornas munnar oftare än männens, i alla fall i mina egna erfarenheter och andras. Näthatet som lyfts fram nyligen mot kvinnor sker lika ofta mot män, så är samhället idag, tyvärr… LÖSNINGEN är inte att skylla på männen! Skäms ibland över mitt egna kön när så många kvinnor visar brist på kunskap genom att göra männen till ett problem som vi själva har hjälpt till att skapa.
    /Elsa

  42. Han är tre år och går på dagis. Alla barnen springer runt och leker och han råkar springa genom rabatten, dagisfröken rycker till honom i armen och säger åt honom skarpt att man inte får springa i rabatterna, typiskt killar, han börjar gråta, dagisfröken säger åt honom att sluta gråta och att han skall lyssna på vad hon säger.

    Han är sju år och går ensam hem, mamma och pappa tycker att han är kille och stor nog nu så det skall han klara av. Han är rädd. Det kan ju komma fula gubbar och kidnappa honom. Men mamma och pappa säger att han inte skall vara orolig, han är kille.

    Han är tolv år och på ungdomsgården sitter han ensam, han tycker inte om att spela innebandy eller fotboll. Han ritar, de andra tycker att han är töntig. Dom kallar honom det “tönten”. Han som inte kan spela innebandy ordentligt.

    Han är femton år och på rasten mellan fysiken blir han inträngd i ett hörn av tjejerna i klassen, dom säger att han är äcklig och ful. Ingen kommer vilja vara med dig för att du är så ful. Gå o ta livet av dig.

    Han är tjugo år och skriver en kommentar på Facebook om hur jobbigt allt är och att han inte vill leva. Han blir ignorerad av de flesta och en del säger åt honom att han skall göra något åt det,ta livet av dig.

    Han är tjugofyra år och åker kommunalt hem på kvällen, några ser honom och säger tönt, han svarar emot och blir nedslagen och sparkad på, ingen ingriper. Han är en man nu men inte stark nog som en “riktig” man utan försöker bara skydda sig. Han åker gråtande hem och plåstrar om sig själv.

    Han är trettio år och har precis förlorat umgänget med sina barn, han har inte vart en dålig pappa, tvärtom, barnen älskar honom. Men rätten gick på hans ex-fru´s berättelse. Hon ljög.

    Och i fikarummet på jobbet, på bloggar som han läser, så pratar man om att kvinnornas position i samhället måste stärkas.
    Och han, han tänker att dom har rätt. Han håller med. Han är feminist, han vill att vi skall bli jämlika.

    • Jag kan inte se någonstans i Ugglas text att pojkar inte har några normer att leva upp till. Hon skriver en berättelse som, det har visat sig här i forumet att, många kan känna igen sig i. Varför inte titta på den istället för att kontra med en annan berättelse. Det handlar väl inte om vem som har det svårast utan om hur vi människor kan fara illa på olika sätt. Vi har också olika möjligheter att göra något åt det. Jag tycker att det är mycket mer intressant att titta på vad som kan göras än att börja jämföra blessyrer som “spik i foten”. Om vi tittar på problematiken i båda berättelserna handlar de ju faktiskt om samma sak. Hur förväntningar på människor, utifrån i det här fallet kön, styr och begränsar deras liv. Där rigida normer och förgivettaganden skapar handlingsmönster och bemötanden som sargar och stänger in människor. Det har de gemensamt. Jag tycker att det är fruktlöst med diskussionerna “Men de då? Men han då?” som skapar motsättningar och endast kan läsas som att “lite får de väl stå ut med, tänk på hur dåligt killarna mår också. Varför gnäller de, det är lika dåligt för alla” och så hamnar diskussionen till om att inte kunna erkänna att andra har det svårt för att man själv måste ha det svårast. Är det en tävling någon ens vill vinna? Det blir en avledningsmanöver för att flytta fokus i diskussionen.

      • Vi kan göra om texten en gång till, så blandar vi inte in det som egentligen är oväsentligt i sammanhanget. kön.. Du har förstått vad jag menar , det spelar ingen roll vilket kön den har som blir utsatt för hatet.

        Hen är tre år och går på dagis. Alla barnen springer runt och leker och Hen råkar springa genom rabatten, dagisfröken rycker till hen i armen och säger åt hen skarpt att man inte får springa i rabatterna, typiskt dig, Hen börjar gråta, dagisfröken säger åt hen att sluta gråta och att Hen skall lyssna på vad denne säger.

        Hen är sju år och går ensam hem, föräldrarna tycker att Hen är stor nog nu så det skall Hen klara av. Hen är rädd. Det kan ju komma fula människor och kidnappa henom. Men föräldrarna säger att Hen inte skall vara orolig.

        Hen är tolv år och på ungdomsgården sitter Hen ensam, Hen tycker inte om att spela innebandy eller fotboll. Hen ritar, de andra tycker att Hen är töntig. Dom kallar henom det “tönten”. Hen som inte kan spela innebandy ordentligt.

        Hen är femton år och på rasten mellan fysiken blir Hen inträngd i ett hörn av av andra i klassen, dom säger att Hen är äcklig och ful. Ingen kommer vilja vara med dig för att du är så ful. Gå o ta livet av dig.

        Hen är tjugo år och skriver en kommentar på Facebook om hur jobbigt allt är och att Hen inte vill leva. Hen blir ignorerad av de flesta och en del säger åt honom att Hen skall göra något åt det,ta livet av dig.

        Hen är tjugofyra år och åker kommunalt hem på kvällen, några ser henom och säger tönt, Hen svarar emot och blir nedslagen och sparkad på, ingen ingriper. Hen är stor nu men inte stark nog, utan försöker bara skydda sig. Hen åker gråtande hem och plåstrar om sig själv.

        Hen är trettio år och har precis förlorat umgänget med sina barn, Hen har inte vart en dålig förälder, tvärtom, barnen älskar henom. Men rätten gick på Hens sambos berättelse. Denne ljög.

        Och i fikarummet på jobbet, på bloggar som Hen läser, så pratar man om att kvinnornas position i samhället måste stärkas.
        Och Hen, Hen tänker att dom har rätt. Hen håller med. Hen är feminist, Hen vill att vi skall bli jämlika.

  43. Jättebra skrivet. Däremot tycker jag att det saknas hur man redan när barnen är små ser på deras kön och hur man pratar om dessa, tror det kan vara en stor stor del av diskussionen också.

    Barn på dagis som kommer nakna.

    Pojkar – “Hurra Hurra, på med kalsongerna nu så du inte fryser”
    Flickor – “Nemen sådär kan vi inte springa runt, klä på dig nått”

    Dessa exempel var givetvis i ultrabästafall.

    Sen också i hemmiljö där flickor lär sig att man “Kan bli smutsig om man håller på att pillar”

    Alltså, sexualiten är en enormt stor grej. Jag tror det påverkar, eller kan man säga vet(?), JÄTTEMYCKET om hur man upplever sig själv som person.

  44. vi har så stort ansvar vi alla att förändra det vi kan och börja med oss själva, jag kommer på mig själv med att tänka och säga fel, försöker vara medveten … försöker hela tiden tänka före … men visst händer det att jag gör fel! Tack för en jättebra blogg! Mycket som får mig att tänka till och som hjälper mig att först å främst förändra mig själv :) och genom det andra! TACK!

  45. Han är två år och har precis börjat förskolan. När han vill delta med tjejerna i dockleken får han inte vara med, inte heller ha på sig sin kjol som killkompisarna skrattar åt. Han börjar gråta och springer till en lärare. Läraren föreslår “gå ut och spela fotboll med de andra killarna istället, eller varför inte klättra i lekparken?” Denna kille faller ner på marken, skrapar upp knät och börjar återigen gråta. Förskoleläraren sitter lugnt kvar på sin stol och säger “gick det bra? Upp med dig och börja lek igen, du är ju en “tuffkille” kör på bara.” Sekunden senare faller en tjej ner på backen, läraren rusar fram för att plocka upp henne i famnen och frågar “nemän du, gick det bra? Ska jag blåsa på det? Kom, så går vi in och sätter på ett plåster!”

    Han är sju år och vill åka till skolan med en kjol men pappa nekar honom och frågar, “är det inte lite tjejigt att ha kjol? Ska du inte ha på dig din suuupeeer coola spiderman t-shirt istället?” Han väljer spiderman t-shirten och åker till skolan. Där vill han dansa, klä ut sig till tjej och måla hästar men både pojkar och tjejer skrattar åt honom. Han springer till läraren för att få hjälp. Läraren säger åt honom följande: “kan du inte leka med pokemon kort istället då, eller gå ut och spela fotboll istället? Kanske innebandy?” Pojken lyder läraren och går ut och sportar istället för att måla hästar, dansa eller klä sig till tjej.

    Han är femton år och går på högstadiet. Han har ännu inte kommit in i puberteten och får ständigt höra hur liten och klen han är Han får stryk av tjejerna i armbrytning och blir retad av båda könen för detta. Han har heller inget könshår vilket killarna nämner undertiden dem duschar efter en idrottslektion. Fotboll som han tidigare var så duktig på har blivit svårare när andra killar blivit mycket längre, starkare och snabbare än han. Han halkar inte bara efter i utvecklingen utan också i självförtroendet. Han får ständigt höra hur en “drömkille” ska vara. De ska vara längre än tjejerna annars ser det dumt ut, de ska vara någorlunda starka, inte tjocka, snygg frisyr etc. Detta får killen att bry sig mer om sitt utseende än tidigare.

    Han är tjugo år och skriver ett inlägg på “fragaugglan.se” om hur jämställdheten är överdriven, generalisera män och slänga upp allihopa på “ansvarsbänken” är otroligt felaktigt. Kvinnor som blir dömda som horor blir dömda lika mycket av kvinnor som män, om inte mer av kvinnor. Näthatet är lika stort mot killar som tjejer. Det ända felaktiga är löneskillnaden avslutar han med. Han blir då kallad för kvinnohatare för att ha försvarat sitt egna kön i den dagliga samhällsdebatten angående jämställdhet som pågår….

    Han är tjugofyra år och blir nekad till att ha på sig kläder som är “tjejiga” av chefen. Arbetskamraterna beundrar knappast hans mod utan istället trycker ner honom. Han får ständigt höra ordet “bög” på diverse gator och även hans bror skäms en aning när han blir sedd med honom. Föräldrarna, kompisarna och omgivningen försöker få honom till att bli en i mängden. En person som inte sticker ut utan beter sig som de andra männen. Han ska absolut inte gråta påstår kompisarna. Tårar visar tecken på svaghet, män ska ju vara starka och ståtliga, känslodramatik är inget för dem. En klapp på axeln ska tydligen räcka för att en MAN ska kunna släppa allt och gå vidare…

  46. Detta är EN berättelse av EN person – ni tänker kollektivism. Mina döttrar kommer aldrig uppleva detta, det kommer jag se till som förälder. För det är ju högst subjektivt hur man upplever sin omvärld. Om man nu upplever detta så har man väl bara en sak att göra; att se till att sina egna döttrar inte får uppleva samma.

    INGEN av mina kvinnliga bekanta eller kollegor känner igen sig i detta. Dessvärre hörs bara en liten klick och det låter som hela vår värld är så hemsk för kvinnan. Det finns många andra berättelser.

    Rebecka A och alla ni andra kvinnor som inte vill vara en del av denna värld – stå på er och låt er inte dras ner i misären hos några få. Misiery loves company.

    • Det här är inte en berättelse av eller om en person, även om den, inspirerad av Carin Holmbergs avhandling ‘Det kallas kärlek’, är skriven i den formen. Tvärtom. Det här är en berättelse om strukturer. Exemplen är så klart inte heller främst sådant som jag själv upplevt, om nu någon skulle tro det (jag säger inte att du gör det). Men tror man att något inte finns som ett strukturellt problem, baserat på att man i sitt eget liv inte upplevt det, så gör man det alldeles för enkelt för sig.

      Det låter jättebra att du planerar att göra det du kan för att hjälpa dina döttrar att navigera i samhället som det ser ut idag (jag förutsätter att du har samma ambition när det gäller eventuella söner). Som jag skrivit om tidigare och även tog upp i en lång kommentar här ovanför så finns det så klart saker som kan göra oss bättre rustade för både uppväxt och vuxenliv och det/dem som vi möter där. Att prata om att ett problem är strukturellt är inte samma sak som att säga att de strukturerna i alla situationer är tvingande – med andra ord: det finns fortfarande utrymme för variation, för individen att i viss mån påverka och styra över sitt liv. Det är bara det att det blir så väldigt, väldigt mycket svårare.

      Jag tycker att det vore bra om så många som möjligt skulle jobba för att utmana de strukturerna, för att göra det enklare. Men jag tror att man först måste erkänna att det finns ett problem.

  47. Jag håller med att folk behandlar tjejer annorlunda än killar men ska vi prova det här istället: hon är tre år och får inte leka på den stora rutshkanan utom den lilla. Då ställer hon sig nedanför den stora rutshkanan och biter alla barn som kommer förbi tills fröken blir förbannad och säger till hennes föräldrar. Föräldrarna säger släpp henne på stora rutshkanan, om hon slår sig så är det hennes eget fel. Hon slår sig aldrig.
    Hon är sex år, pojkarna är vilda och elaka och vill pussas. Frökrn och mamma säger pojkar är pojkar och man ska vänja sig, då lär hon sig att slå efter dem. Från åldern sex till tolv är pojkarna mer och mer våldsamma och tvingar tjejerna in i hörnen där de tafsar tills tjejen gråter, ingen vuxen bryr sig. Hon lär sig både sparka, slåss och svära. De kallar henne dum i huvudet och fet och okvinnlig men det ger hon blanka fan i. Och så fortsätter det, vi lämnade hemlandet, flyttade til Sverige, sexism fortsatte i olika skepnader. Rasist brev anlände vid 14 års åldern. Visst, för mycket smink och kroppshår men vad jag försöker säga är att visst är det för jävligt men stå upp! Skyll inte allting på alla andra, visst om man radar upp alla instanser där kvinnorna är offer kan man gå igenom livet som ett stort offer men det är upp till var och en att ta kontroll över sitt eget liv och säga till den där Lars att dra åt helvete och tejpa hans uttalande så om han piper till igen går det till polisen för sextrakasseri. Ingen kommer göra jobbet åt en, vi alla måste göra vad vi kan.
    Och för männen som lider av våldet….om man håller på i två tusen år och skapar ett våldsamt samhälle så är det för sent att gråta när de andra barn slåss. Istället för att gnälla kanske de ska göra nåt åt det istället men gud förbjude, det kan vara så att de måste börja uppskatta kvinnliga väderingar som harmoni..

  48. Lysande väl skrivet! Delar av diskussionen ovan är fascinerande, några inlägg är bara ogenomtänkta. Din bloggtext däremot behöver inte diskuteras, den ska bara absorberas i sin perfekta helhet. Du skriver precis som det är. Klockren slutsats har du också. Bra jobbat alla ni som orkat med att bemöta de ogenomtänkta kommentarerna ovan.

    • Tack! (Jag kommer att bli odräglig snart, efter så många fina kommentarer!) Och – håller med om hejaropet till er som orkar diskutera och bemöta det som är osakligt eller fel. Bra jobbat!

  49. Pingback: Näthat och Nätkärlek Del 3 | Fatou

  50. Så bra skrivet! Tänkvärt!
    Även om jag aldrig varken som barn eller vuxen upplevt mig nedtryckt eller utnyttjad, som kvinna, av män, kommer ändå tankarna på hur fullkomligt Normalt det till exempel var att killarna tafsade på tjejerna när vi gick mellan- och högstadiet. Konstigt. Faktiskt.

  51. Jag läste texten nu imorse och den träffade mitt i prick. Den gjorde mig uppriktigt upprörd och sorgen, jag tycker verkligen synd om henne. Oavsett vad hon gör så gör hon ju fel… att akta sig så pass att livet blir ett fängelse, och sen få skylla sig själv att hon själv byggde gallret.

    Jag blir påmind om min egen uppväxt, där liknande saker hände. ”Du borde vara mer som dom andra så blir du mindre utanför”. Men då blir jag någon annan än mig själv. ”Det är ditt fel att du blir retad, du tar ju åt dig.” Kunde dom inte lämnat mig ifred istället?

    Resultatet av det är att jag efter högstadiet stängde in mina känslor för att skydda mig själv. Än idag har jag mycket svårt att plugga eftersom det bara gör mig mer utanför när jag blir bäst i klassen på något. Det tog mig 10 år att förstå att jag blivit så ensam på grund av att jag stängt alla ute – och det var jag själv som orsakat det, inte en ond omvärld. Jag byggde mitt eget fängelse.

    Jag mår bättre idag men det är en lång väg kvar för mig. Kanske jag har halkat av ämnet en aning men jag känner att jag också råkat ut för det som hon gjorde.

    • ”Du borde vara mer som dom andra så blir du mindre utanför”. Men då blir jag någon annan än mig själv. ”Det är ditt fel att du blir retad, du tar ju åt dig.” Kunde dom inte lämnat mig ifred istället?

      Så fruktansvärda ord. Jag ser att du skriver att det var du själv som byggde ditt eget fängelse men jag kan inte hålla med dig där. Du blev tvingad att bygga det av andra som sedan tvingade dig att gå in i det. Snälla, ta aldrig på dig skulden för vad andra gjorde mot dig. Då straffar du dig själv igen och tar över andras syn på dig att du inte var som de förväntade sig att du skulle vara. Att du inte var likadan som de. Det var deras bristande respekt för den andre som saknades och du råkade helt enkelt vara i närheten av dem.
      Var rädd om dig, gå och prata med någon om detta. Det är inte ditt fel.

  52. Det är ju helt sorgligt verkligen. Man borde inte lära sina döttrar hur man inte blir våldtagen, man borde lära sina söner att inte våldta.

    Till exempel.
    (Och då menar jag förstås inte att alla “söner” blir våldtäktsmän, eller att det bara är män som våldtar kvinnor.)

  53. Snubblade på texten via FB, ville bara säga “riktigt bra skrivet” och, ja… så. Har en dotter på ett år och vet ibland inte om jag skall vara glad att saker ibland går framåt eller ledsen för att de inte kommit längre… båda, antar jag, men mest blir jag bara ledsen, trött och arg.

  54. Den här hyotetiska tjejen blir hon en av dem som skriver artiklar på svt debatt om att det är så hemskt att hon och/eller hennes dotter måste raka könshåret för att bli älskad, för att därefter berätta hur äckligt det är med orakade män?
    Är hon en av dem som söker sig till de där männen som minsann vågar synas och höras genom att trycka ned andra män, och därefter anser sig vara utsatt för sexism när de nedtryckta männen inte vill ha med henne eller henns högljudda pojkvän att göra?

  55. Onödig skräckskildring ! Tror inte det ens är hälften så illa som det beskrivs. Alla blir inte våldtagna, trackaserade eller hånade. Såna här artiklar är meningslösa då de bara angår ett litet litet antal flickor. Däremot gör de stor skada genom att sprida fördomar.
    Och der är faktiskt skillnad mellan män och kvinnor ! Väntar bara på att det ska förnekas också.

    • Karl-Otto, maste tyvärr meddela dig om att det ÄR sahär. Alla flickor jag känner har nagon gang upplevt detta. Bara för att DU inte ser det betyder inte att det inte existerar. Vi flickor VET. Jag själv blev överfallen av en man med pistol 2006. Men förutom dessa extremt valdsamma fall sa har alla flickor nagon gang upplevt nagon form av trakasserier eller diskriminering pa grund av sitt kön. Oavsett om det handlar om att inte fa vara fysisk som en pojke, ha lägre lön, höra sexistiska kommentarer eller bli valdtagen.

    • Hej Karl-Otto! Det var tråkigt att du tyckte det. Det verkar dock finnas ganska många som inte alls ser det som meningslöst att lyfta fram och diskutera hur vi formas genom livet. Men om du tycker att den sortens diskussion saknar mening så behöver du ju inte delta.

  56. Jag tycker att det låter som en självuppfyllande profetia. Om man alltid varnar för och presenterar pojkar och män som potentiella odjur, så blir de säkert det. Det tycker jag låter som det värsta med det här. Uppfostra istället flickor och pojkar till att söka riktig kärlek och låta vara varandra tills de hittar den. Till att bli starka och känna efter vad de verkligen vill själva och sedan lita på att dessa känslor är riktiga. Utöka dialogen. Varna för verkliga risker, förstås, men framför allt: Utöka dialogen!

  57. Så självklart att det borde vara annorlunda 2013, så otroligt hemskt att det ska behöva skrivas, men så glad att du har skrivit det!

  58. Ugglan on February 12, 2013 at 16:01 said:
    Till skillnad från dig så tror jag inte att ‘det enda män vill’ är att leva i ett samhälle där de ‘får respekt för att vara män’. Alla män som jag känner vill i alla fall helst av allt få respekt som individer.

    Anders: Det är i alla fall vad de säger till dig, hur det faktiskt förhåller sig är kanske inte riktigt sanningen. De flesta män jag känner vill få respekt både som individer och som män, och även som sexobjekt. Även kvinnor faktiskt, problemet ligger när man bara ser personer som en av dessa!
    ————————————————————–
    Ugglan on February 10, 2013 at 10:34 said:
    Men livet lär generellt flickor – kvinnor – att män är potentiellt farliga. Och att kvinnor har ett ansvar för att själv se till att inte försätta sig i situationer där det kan bli ett problem (inte gå ensam på kvällen, inte lifta, inte följa med någon som man inte känner hem på en kopp te efter en utekväll

    Det stämmer väl att OKÄNDA är potentiellt farliga, och det lär jag även mina pojkar. Sen är det ju så att män, generellt sätt, är fysiskt starkare och har högre testosteronhalt än kvinnor, och därför behöver kvinnor, oftare än män vara vaksamma för att hamna i situationer där de kan bli fysiskt utnyttjade. Dessutom är ju också normen heterosexualitet och att risken att bli våldtagen är ju därför klart större för en kvinna, än en man, medans män då löper större risk att bli nedslagna, bara för att de är just män.

  59. Nice artikel. En sak dock… 2pac var inte en dömd våldtäktsman, han blev (mycket tvivelaktigt) dömd för sexuellt utnyttjande. Och det är faktiskt skillnad på sexuellt utnyttjande och våldtäkt.

    Du gör en bra poäng men det finns ingen anledning att ljuga om 2pac.

  60. Jag förstår ärligt talat inte hur killar kan komma in här, försöka vända frågan till att det är synd om oss med snopp också, samtidigt som de missar att de försöker vända detta forum till att handla om något helt annat. Vore intressant om du såg ip-adresser, för vissa av de här känns ju som samma person fast med olika “nickname” bara. Bra skriven artikel. Fatta att det inte är synd om oss män.

  61. Så kvinnor vill bli som män, eller vadå? Gör något smartare än vad de där dårarna till män hittar på, istället för att grina över hur det är.

    “I think women rule the world and that no man has ever done anything that a woman either hasn’t allowed him to do or encouraged him to do.”, säger Bob Dylan, och innerst inne tror jag vill alla vet att det är sant.

    • Fra bloggen:

      “Lad os tage et eksempel fra den mindre ekstreme del af voldtægtskultur-spektrummet: Sidste uges Mads og Monopolet. Lørdagens gæster er Hella Joof, Søren Pind og Søren Rasted. Start ved 07:30.

      “Den Beskuede” har inviteret en ven, “Thomas”, til at komme forbi i en uges tid i den lejlighed, hun og en veninde holder ferie i. Den Beskuede opdager, at han over flere dage har filmet både hende og hendes veninde, mens de var i bad. Da hun konfronterer ham med det, siger han “Det var en joke” og “Stoler du ikke på mig?”

      Nu er vennegruppen og Thomas’ forældre begyndt at stille en del spørgsmål til, hvorfor Den Beskuede ikke vil se Thomas. Hun vil ikke tilgive ham, men hun ønsker heller ikke Thomas ondt, og frygter, at hans ry vil ændre sig drastisk, hvis hun fortæller folk årsagen. Fortjener Thomas virkelig, at hans nærmeste skal vide det om ham? Skal folk kende sandheden?

      Søren Pind lægger faktisk ganske fornuftigt ud med at pointere (11:00), at tavshed skaber myter, som ender med at blive vendt imod Den Beskuede. Han ser ikke, hvorfor hun skal beskytte ham.

      Man ved, den er gal, når det er Søren Pind, der er den fornuftige! Søren Rasted er uenig (12:00). Det hjælper ikke Thomas, at det kommer ud, mener han. Man må jo huske på, siger han—og Hella Joof er enig—de er i tyverne! Selvfølgelig er det grænseoverskridende, men Den Beskuede skal tage fat i Thomas og sige, at det her er fucking sidste gang, at han nogensinde har gjort noget lignende. Han kan sgu ikke se, at det skulle medføre andet at fortælle vennerne om det, end at Thomas får det endnu værre med sig selv.

      Fordi, you know, det er Thomas’ følelser, der er vigtige her.”

  62. En mycket välskriven och tänkvärd text, Ugglan, sympatierna för kvinnor och flickor växer ytterligare en liten smula i vårt samhälle. Tyvärr minskar respekten motsvarande grad.
    För ledsamt nog fungerar sympati och respekt som två kommunicerande kärl. Den som hela tiden behöver stöd och hjälp för att klara sig får sympati men knappast respekt. Och den som saknar respekt saknar också makt. Sympati, stöd och hjälplöshet hänger sällan ihop med makt.
    För att vända utvecklingen måste män börja få sympati precis som kvinnor ska ha respekt. Sympati för självmord, alkoholism, arbetsplatsolyckor, kriminalitet, lägre förväntad livslängd, kärlekslösa liv, pms-relaterat våld, barnlöshet, bortkvotering från jobb/utbildningar/statliga bidrag/företagsevent, få nära vänner, uteliggarproblematik etc, etc. Men det kanske är lättare att skriva en kladdig text om hur traumatiskt det är med sminktips.
    Hade du verkligen velat hjälpa flickor och kvinnor hade du beskrivit dem som självständiga, starka och kapabla eller alternativt skrivit en berörande text om pojkars uppväxtförhållanden och planterat bilden i våra huvuden att pojkar och män också kämpar i en hård tillvaro om kärlek, jobb och uppehälle.
    Grattis du har precis hjälpt till att upprätthålla “patriarkatet”!

    • Det faktum att man när man sätter ord på normerna till viss mån alltid bidrar till att de reproduceras är måhända en klassisk och intressant aspekt, men som invändning mot analys och aktivism håller det resonemanget inte överhuvudtaget.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>