…om Askungensyndromet

 

Ibland brukar det sägas att vi lever i en pratkultur. Det ska pratas om allt. Diskuteras. Debatteras.

Kanske är det så att vi i Sverige, med vår politiska tradition av samförstånd, är särskilt benägna att fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta debattera i förhoppning om att till slut övertyga. Att vi ska komma överens. Och att det ska ske genom att andra ger sig och inser att det man själv har sagt är både rimligare och bättre.

Oftast är det bra. Det är klart att vi ska diskutera hur samhället fungerar. Det är ju en förutsättning för att lista ut hur problem kan angripas, men också vilka problem som vi faktiskt borde försöka lösa allra först.

Men det finns också en risk att fastna i diskussionerna, att inte komma vidare. Om vi aldrig kan komma överens om vilka problem som är viktigast så kanske vi aldrig ens börjar lösa några av de problem som vi diskuterar?

Jag läser en hel del bloggar som handlar om kön, normer och strukturer. Och är det något som är kännetecknande för de bloggarna så är det att de knappt kan skriva ett inlägg utan att det kommer invändningar som antingen på väldigt luddiga grunder ifrågasätter det de säger (eller inte säger), kräver att de ska stå till svars för vad andra påstås ha sagt och tänkt, eller vill leda in diskussionen på helt andra saker.

Med ett hyfsat fiktivt exempel:

A skriver: Idag var det en förälder i lekparken som sa att Lilla Lisa var så söt och fin i sin rosa tröja. Är det inte märkligt att den sortens kommentarer kommer så fort man sätter på en tjej något könsstereotypt?

B svarar: Tjejer och killar är inte likadana biologiskt! Det finns faktiskt något som heter gener!

Som synes: B:s svar handlar om något helt annat än det som A tog upp. A började diskutera hur folks bemötande och könande påverkas av vad barnen har på sig, och B kontrade med en diskussion om biologiska könsskillnader. En intressant diskussion, förvisso, men i sammanhanget ett sidospår.

När B formulerar sin kommentar som ett direkt svar till A:s uttalande, så är det som att hen säger att A hävdar att det inte finns några biologiska könsskillnader (vilket ju A inte sagt varken bu eller bä om). Det är att läsa in saker som inte står där, och sedan använda det för att vända sig mot A i diskussionen, och att leda in diskussionen på ett helt annat spår. B ‘tvingar’ på det här sättet A att diskutera biologi istället för bemötande och barnkläder.

Det är respektlöst. Och det är problematiskt, av flera anledningar.

Det är som när Askungen har bestämt sig för att gå på bal. Då kommer genast hennes styvsystrar och ger henne nya arbetsuppgifter, så att hon inte hinner sy klart sin klänning i tid.

Det är en effektiv strategi och hade hon inte haft mössen och fåglarna till hjälp så hade det fungerat.

Att konstant kräva av feminister (och andra) att de ska diskutera andra frågor än dem som de valt att för tillfället diskutera ’om jag ska kunna ta dig på allvar’, det är att göra som styvsystrarna gjorde mot Askungen.

Det spelar ingen roll om det var det som var avsikten – effekten blir densamma. Fokus, kraft och tid läggs på att upprepa, förklara, bemöta, istället för att gå vidare med det som man själv vill prata om. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, så bidrar sådana kommentarer till att förminska de problem som skribenten tar upp utan att ens bry sig om att bemöta dem.

Men kan man då inte få ifrågasätta eller peka på andra problem som också skulle kunna lyftas?

Absolut.

Men som läsare behöver man kanske inte upprepa sina invändningar varje gång någon skriver ett nytt inlägg (särskilt om det handlar om något helt annat). Och man kanske inte behöver bli förorättad när den som skriver inte släpper det de har för händer för att istället diskutera det som man tar upp. 

Share

8 thoughts on “…om Askungensyndromet

  1. Ja du har en poäng där. Ibland vill folk bara inte ta till sig en åsikt eller synpunkt och diskutera den utifrån det perspektivet. Istället kör de samma motreplik om och om igen.

  2. Vad tydligt du formulerar problemet. Jag ser det som ett bildningsproblem, en klassfråga att människor inte kan fokusera på ett ämne utan att återfalla till sin egen invanda åsikt. En del människor är helt enkelt inte intresserade av att förändras eller fördjupa sina kunskaper genom att se nya infallsvinklar. Och jag tror att det är ganska omöjligt för oss att försöka ändra deras åsikter genom att försöka tvinga folk att förstå. De som inte vill förstå gör det inte ihäller – Kanske en lite dyster inställning, men det är min erfarenhet av problemet. Det jag tror på är en långsiktlig strategi, där man satsar på förbättringar inom skola och barnomsorg. Ger barn och ungdomar de redskap som krävs för en djupare förståelse av hur man kan argumentera.
    Ha det fint!

    • Skolan skulle absolut behöva bli bättre, av många anledningar! Det där med att diskutera olika frågor på ett nyanserat och konstruktivt sätt, det är ju något man behöver skolas in i. Visst hade vi låtsasdebatter i grundskolan och på gymnasiet men det var knappast så att vi fick någon träning eller vägledning i hur vi egentligen bäst skulle debattera. Vi bara pratade på och ofta var det nog ganska osammanhängande är jag rädd. De första åren på universitetet var som en inskolning i seminarieteknik. Och jag tycker fortfarande att det är svårt, det är fortfarande inte något som kommer naturligt, drygt tio år senare… Här finns också klasskillnader. ‘Den bildade medelklassen’ lär sina barn att diskutera på ett helt annat sätt än arbetarklassen. Jag kan ibland bli avundsjuk på vänner som vuxit upp i akademikerhem och fått ett helt annat språk med sig. Men det är ju just därför som vi måste jobba för att förbättra skolan!

  3. Oj! Du är så klok du! Jag håller verkligen med dig i det du säger. Trots att jag nog är en sån där som svävar iväg när jag väl börjar prata om något.

    Det jag gärna skulle vilja se i disskutioner är förslag till lösningar. Inte bara att man ger sig in och prata om en sak bara för att man vill visa vad man tycker. Men det är jag det.

    Kram och trevligt att du kikade in hos mej!

    • Sväva iväg kan väl vara okej ibland (jag tror knappast att du bör ta åt dig av det jag skriver här ovanför), men det beror ju på HUR man gör det. En stor vinst när man diskuterar är ju just att komma in på spännande sidospår, för då föds ofta nya idéer. Men att styra in på sidospår som ett sätt att motsäga den som säger något, det är sällan särskilt schysst. Och närhelst man gör det så ska man vara medveten om att man gör det, och att det flyttar fokus från det man pratar om. För det gör man, oberoende av vad avsikten är. Med andra ord bör man alltid vara lyhörd för hur sådana utsvävningar tas emot.

      Det du säger om att diskutera lösningar är intressant och viktigt. Jag är ofta dålig på det, eftersom jag tycker att själva analysen är så spännande att jag tenderar att fastna där. Jag är analytiker snarare än aktivist, men förhoppningsvis kan diskussionerna väcka insikter som i sin tur kan påverka andra att engagera sig i att arbeta för förändringar. Men det är något som jag har som nyårslöfte i år – att bli bättre på att säga och göra, och inte bara tänka. :)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>