…om nivåer

Jag vet inte om jag skulle kalla det ‘debatt’ precis, men ett återkommande diskussionsämne på bloggar och lite varstans har den senaste tiden varit frågan om ‘nivå’ när man pratar feminism, kön, jämställdhet och så vidare.

Ungefär så här:

‘Vardagsfeminism’ eller ‘mammafeminism’ ses som ‘låg nivå’, för de pratar om saker som de flesta förstår och kan relatera till. Som färger, barnkläder, sexistisk reklam eller normer kring kroppshår.

Det som klassificeras som ‘hög nivå’ är lite mer oklart och har inte pekats ut lika tydligt.

Ärligt talat vet jag inte riktigt vad som räknas hit – är det om man refererar Butler som nivån är ‘hög’? Om man svänger sig med begrepp som hegemonisk maskulinitet eller heterosexuell matris? Eller är det vissa ämnen som liksom är mer värda än andra? (Intersektionalitet och rasism tycka ha varit poppis den senaste tiden, till exempel.)

Alldeles oavsett vad som klassificeras som vad så kan det finnas anledning att fundera över vad indelningen i sig gör. För visst kan man se indelandet som identitetsarbete, där kritiken mot den ‘andra sidan’ blir ett framhållande av den egna, alldeles oavsett om man har den avsikten eller inte. Det är inte medvetenheten eller den uttryckliga strategin att framställa sig själv som lite bättre som är intressant, för det kan man ägna sig åt utan att tänka på att man gör det. Det är resultatet som är intressant.

Elitism innebär en distinktion från det folkliga, en avgränsning från massan. Inom finkulturen så blir popularitet därför ett varningstecken. De flesta tänker säkert på till exempel litteratur, där bestsellers som Joyce Carol Oates kan skriva hur bra som helst, men med den produktivitet och de försäljningssiffror hon har så blir det ändå lite misstänkt. Vill man visa vilken litterär person man är så lägger man därför kanske hellre fram någon lite mer obskyr bok på soffbordet när man får besök.

Och på samma sätt är det på många andra plan i livet. Samhällsdebatt är inget undantag. Kön, jämställdhet och feminism diskuteras överallt idag. Det finns en otrolig kraft i det. Men i och med populariseringen så uppstår behovet av särskiljande, när nya tyngdpunkter etableras och det radikala blir allt mer mainstream.

All interaktion är en arena för identitetsskapande, och allt vi säger och gör förmedlar en bild av vilka vi är. Att säga den feministiska diskussionen måste höjas en nivå är därför samtidigt att göra anspråk på att själv vara i en sådan position att man kan, får eller bör uttala sig i den sortens generella ordalag. Det är att säga jag kan det här, och det är att säga jag vet vad som är bäst för oss allihop. Det är att säga jag hör hemma på den högre nivån.

Och det är att säga ni gör det inte.

Det är inte så särskilt sympatiskt, tycker jag.

Alldeles oavsett nivå.

…om att göra allt en sista gång

Och de sista skälvande dagarna så var det som om allt koncentrerades till en enda punkt. Det var sommar som bara sommar i södra Kalifornien kan vara och fastän solen lyste precis lika starkt som alla andra dagar så kände de det som att den lyste bara för dem.

Allting gjordes en sista gång.

De återvände till platser där de varit många gånger förut, och de insöp dem och mutade in dem såsom deras. Doften av hav i solnedgången var deras och bruset från motorvägen var deras och bergen och träden och asfalten som brände under fotsulorna var deras.

Platser, känslor och minnen samlades in, märktes upp och sorterades undan.

För att kunna gå därifrån.

För att kunna hitta tillbaka.

…om bra sjukdagar

Det beror säkert till stor del på att snart-är-det-semester-känslan börjat infinna sig, men trots flera dagar med sjuka barn (de har i alla fall vett att turas om), så känner jag varken att det är dags att hitta en bra terapeut eller att jag ger upp och annonserar ut barnen på craigslist.

Allra mest tror jag att det beror på att han börjar vara stor nu, Fabian.

Vi kan liksom umgås på ett annat sätt, och då tar inte de där sjukdagarna lika hårt. Vi lägger pussel och tittar på film, och han säger fina saker som att han är glad att vi är hemma tillsammans och att han vill ligga på min arm.

Idag hade vi städning inbokat så då var vi tvungna att utrymma huset några timmar, vilket var lite dålig tajming förstås. Men det gick bra det med. Vi åkte och åt lunch på en fransk restaurang (och de blev så imponerade att han beställde på ‘franska’, när han, eh, ville ha pommes frites, hrrrm). Sen gick vi och köpte lite nya barnböcker och så tog vi med dem till fiket precis bredvid och läste dem allihop över latte och frasiga kanelbullar.

Det var en riktigt bra dag faktiskt.

Sen kom Harry hem.

Det är ju tur att man har någon som kan ta ner en på jorden.

…om dumheter och att ‘bara konstatera fakta’

Man behöver inte klicka runt i kommentarsfält särskilt länge för att stöta på riktigt fascinerande resonemang.

För några dagar sen skrev Isabella Löwengrip om charter och publicerade en några år gammal bild på sig självLite yngre, kommenterade hon själv. Lite smalare, anmärkte genast en läsare. Och så började diskussionen kring om det var en okej kommentar eller inte. Förutom de rätt vanliga men-skaffa-dig-ett-liv-invändningarna så dök ett annat vanligt men märkligt argument upp: det var ju bara ett konstaterande.

Ungefär så här: det är inte taskigt att ‘bara konstatera fakta’ och det ligger ingen värdering i det. Det är inte elakt eller ‘näthat’ eftersom det handlar om att påpeka ett ‘visuellt faktum’, och att uttrycka ‘första tanken som slår en’ utan att mena något negativt med det.

Som samtalsforskare är förstås den här sortens argumentation rätt kul. Dum, men kul.

För det första: det finns inget ‘bara’ i att ‘konstatera fakta’. Vi använder ord för att göra olika saker och de är därför inte värderingsfria. ‘Fakta’ allra minst. Det finns alltid anledning att fråga sig vad folk egentligen gör när de ‘bara ställer en fråga’, ‘bara konstaterar fakta’ eller ‘bara undrar’. Och det analyserar vi hela tiden när vi pratar med varandra, så det är inte rocket science precis. Det är det som gör att när någon ‘konstaterar’ att du har snygga byxor så svarar du inte ‘ja det har jag’, utan du säger ‘tack’, eftersom det inte alls var ett konstaterande utan en komplimang.

För det andra: vad någon ‘faktiskt menar’, eller om någon ‘tänkte något negativt’ med det hen sa är inte relevant. Vi kan inte veta vad folk tänker, bara vad de säger. Och om det som sägs är problematiskt så spelar det i situationen ingen roll vad tanken var. Har du någon gång råkat säga något som gjorde en person ledsen fast du inte menade det så? Den personen blev ledsen alldeles oavsett vad du menade (att man kan försöka reparera det sedan är en annan grej). Det intressanta att ta med sig från såna situationer är vad det var i det du sa som fick den effekten, och om du kan lära dig att uttrycka dig så att det inte blir så igen.

För det tredje: det är fullkomligt absurt att hävda att något som sägs skulle vara mindre problematiskt för att det är ‘sant’ (eller ett ‘faktum’, vilket är att säga ungefär samma sak). Om man köper det argumentet så innebär det att någon som säger ‘du är dum’ bara säger något taskigt om det skulle vara så att du inte råkar vara särskilt dum, annars är det inte taskigt, utan bara ett ‘faktum’. Det innebär att till exempel mobbing skulle värderas baserat på om den är ‘berättigad’ eller inte – om den mobbade är tjock, har fula glasögon, ärvda kläder eller något annat som de mobbade barnen i filmer brukar ha, då är det inte mobbing att säga det, enligt det här sättet att resonera.

Givetvis är de här argumenten helt galna, och just därför är det intressant att de faktiskt används som försvar, och att de tillåts fungera som det utan att ens bemötas (‘skaffa dig ett liv själv’ räknar jag inte som att bemöta ett argument…).

Jag tror att om vi oftare ställde varandra till svars för argument som inte håller, så skulle vi tänka efter lite mer innan vi kastade ur oss dumheter.

Och man behöver inte klicka runt i kommentarsfält särskilt länge för att se att det finns en hel del dumheter där ute.

…om midsommar och mat

Det var tydligen midsommar i helgen.

Det är sådana gånger man blir glad för Facebook. Hur skulle jag ha kommit ihåg midsommar utan alla bilder på folks kransar och grillfester och små grodor och allt det där?

Men vi kom på det lite sent, så vi hann inte riktigt fixa något firande. (Vi missade till exempel det där med att vara lediga på fredagen… borde inte någon påminna en om det?!)

Men ändå – det har varit soligt och somrigt och härligt hela helgen (men det är det ju nästan alltid), och vi har lagat och ätit god mat (men det gör vi ju nästan alltid). Så, precis som midsommar ska vara, tänker jag? Ingen sill och ingen nubbe, men väl caprese, skaldjursrisotto, musslor, pinot gris och mintglass (inte allt på en gång, förstås).

Hoppas ni har haft en fin midsommar!

…om saker (och allt är Amazons fel)

Det är lite mycket med flytten nu. Men för varje sak som vi stryker på listan så känns det lite bättre. Snart är det bara hejdåkalas och vinprovningar kvar!

Nu på morgonen vinkade vi hej då till bilen och våra saker som hämtades för att köras till LA, där de ska lastas på en båt och skeppas till Göteborg.

Vi har packat i flera dagar och bilen blev knökfull med kartonger. Det är svårt att tro att vi för bara två år sedan flyttade hit bara med resväskorna vi kunde ta på planet. Vad hände egentligen? Hur kunde vi samla på oss så galet mycket saker?

Jag skyller på Amazon, jag.

…om maraton för kvinnor

Att göra karriär är som ett maraton, skriver Sheryl Sandberg i Lean in.

På startlinjen står både män och kvinnor, taggade och vältränade. När startskottet går så sätter de alla fart, alla vill de framåt, alla har de mål.

Längs med banan står publiken och hejar på sina favoriter. Kolleger, chefer, vänner, familj och fullkomliga främlingar är där för att stötta.

Kom igen, får männen höra. Du klarar det. Öka! Du är stark! Och de orkar lite till, lite längre. Det är skönt med uppmuntran i värsta uppförsbacken. Du orkar! Starka ben! Ta rygg på killen där framme! Du är grym!

Kvinnorna får också uppmärksamhet, omtanke, kärlek.

Orkar du verkligen? Försök att åtminstone jogga, det är okej att inte hålla femminuterstempo! Var försiktig så att du inte får skavsår! Glöm inte att stanna och dricka! Ja tänk, om man skulle få skavsår? Bäst att ta det lite lugnt, när det är så varmt dessutom. Oj, du måste ha tränat massor, hur fick du ihop det med barnen därhemma? Och vem tar hand om dem under loppet? Kvinnorna försöker ignorera frågorna, inte kan väl någon förvänta sig att de ska stanna och prata mitt under ett maratonlopp? Men hallå, svara då! Bitch. Snygga ben förresten! Men bara så du vet så kan man se bröstvårtorna genom den där tighta tröjan!

Och de drar i kläderna. De spanar efter barnen. De skakar av sig så hårt att de nästan snubblar.

Och sen står funktionärerna vid målgången och delar ut medaljer och säger att det här med kvinnors underrepresentation i bolagsstyrelser, på VD-poster, som höga chefer, det måste väl ändå bero på biologi. Ett felaktigt steg. För lite muskelmassa. Testosteron.

Och förresten har de inget i riktiga tävlingar att göra. Män får minsann inte springa Tjejmilen, och är det något som är diskriminerande så är det väl ändå det?

 Låt mig massera din gluteus maximus så ska du få se hur mycket jag tycker om kvinnor.

Inte har jag något emot er, inte. 

Spring, spring.

…om att leka

Idag var vi i lekparken en stund. Barnen där var i konstant rörelse – de sprang, de klättrade, de balanserade och de kröp. Och de tyckte att det var roligt.

Jag hann tänka tanken att det nog är bra träning att leka i klätterställningen och att det borde finnas en för vuxna också. Sedan insåg jag att a) vuxna också kan klättra där om de bara vill b) vuxna vill inte.

Små barn rör på sig konstant. Springer mellan rummen inomhus. Hoppar jämfota över övergångsställen. Klättrar mycket högre än vad deras föräldrar känner sig bekväma med.

Och de gör det för att det är kul. Inte för att bli starka, smidiga, smala eller något annat.

Jag tilltalas av det som brukar kallas ‘primal’. En viktig del av den ‘livsstilen’ är att återinföra ‘lek’ i vardagen. Vi rör oss inte för att ha kul längre och det behöver vi göra. Kasta frisbee på stranden, paddla, spela fotboll med barnen på kvällen.

Jag tilltalas av idén.

Själva utförandet, not so much.

Jag vill helt enkelt inte leka.

Och jag undrar om det räknas som ‘lek’ om man inte tycker om det?

…om män, kvinnor och föräldraledighet

Vi har pratat om det här förut, men det är viktigt så det skadar knappast att ta upp det igen. Faktum är att det nog är en av de allra viktigaste jämställdhetsfrågorna idag. Vi har kommit så långt, förändrat så mycket. Och ändå – ÄNDÅ – tar män ut ungefär 20% av föräldraledigheten och kvinnor ungefär 80% (på aggregerad nivå då). Det är ett symptom på att vi inte är där än, men det är också ett problem i sig, för det får återverkningar på så många områden.

Min man och jag har ju inte delat lika, inte p.g.a. lön utan snarare karriär och utlandsflytt (jag – en kvinna – har varit hemma nästan hela tiden). Jag kan hitta massor av förklaringar till varför vi gjort så, varför det är rimligt osv. Men inte inbillar jag mig att det inte har med kön att göra, för det är klart att det har.

Våra val påverkar också strukturerna i samhället på så sätt att de förstärker förväntningarna om att kvinnor ska vara hemma med barn och män ska göra karriär (vi bekräftar ju den normen). Det är inget som jag är stolt över (och inte min man heller, för den delen). Våra val är bara en droppe i ett stort vattenglas, men finns ändå där, i glaset, och tillsammans med alla andra de där dropparna så bidrar vi till att kvinnor får sämre karriärmöjligheter, lägre lön, osv.

Jag fattar inte varför folk blir sura när man påpekar det? Face it, liksom.

Sen är det klart att om man tittar på specifika heterofamiljer så kan det vara så att det är väldigt svårt att dela någorlunda lika, av olika anledningar.

Oftast nämns ekonomin, och att familjen inte har råd. Och det är förstås sant, ibland. Men knappast i alla de fall där det används som ursäkt. ‘Det går inte ekonomiskt’ har blivit en sån där grej man säger. Och det är inte så konstigt, det funkar nämligen jättebra på ett retoriskt plan. Det för bort ansvaret från individen och lägger det utanför familjen – på arbetsmarknaden eller kanske till och med på politisk nivå (och är det några som är tacksamma att skylla på så är det väl politiker).

Dessutom – och det kanske är den allra viktigaste anledningen till att ‘det går inte ekonomiskt’ funkar så bra som ursäkt – så är det väldigt svårt att ifrågasätta. Det ses nämligen som fult att fråga om inkomst, så det gör man helst inte. Att då ifrågasätta om det där med att inte ha råd verkligen stämmer, det blir en väldigt känslig grej.

Men jag tror att vi måste ifrågasätta.

Trevligt och inte alltför konfrontativt, men ändå ställa frågan. Hur stor skillnad gjorde det? Och hur kom de fram till det?

Min gissning är att väldigt, väldigt många inte ens räknat, åtminstone inte på ett sätt som faktiskt inkluderar alla aspekter både på inkomstsidan och utgiftssidan.

Och om frågan ställs lite då och då, alldeles oavsett hur trevligt och jag-är-bara-nyfiken-aktigt det görs, då kommer den där ursäkten att det inte går ekonomiskt att börja fungera allt sämre på en retorisk nivå. Det kommer inte längre att vara en ‘sån där sak alla säger’.

Och så småningom så kanske fler faktiskt räknar på det. Och ser att det inte alls nödvändigtvis är så stor skillnad som de tror.

Och då kanske de börjar välja annorlunda.

För lite mer läsning: Johan på Stökboet skrev bra om det här ämnet häromdagen, liksom Sanna. Och jag har tidigare skrivit om det bland annat här och här.

…om att göra kärlek

Idag gifter sig två av mina finfina vänner och jag är inte där. Jag hade så gärna velat, men det gick inte.

Det är för långt, för mycket, för mig.

Och det gör mig ledsen.

Dels blir jag ledsen för att tillställningar av alla de slag är en bra möjlighet att ses, särskilt när man bor långt från varann. Och jag hade velat ses. Men jag är också ledsen för att jag hade velat vara med just på bröllopet. Det handlar inte bara om att träffas, det är mer än så.

Jag är väl egentligen ganska äktenskapskritisk, det ska villigt erkännas.

Men äktenskap, och bröllop, har stort symbolvärde i vårt samhälle, och oavsett vad man tycker om det i grunden så innebär det att äktenskap (och bröllop) är en av de allra starkaste symbolhandlingarna för att göra kärlek på.

Och det är himla fint att göra kärlek. Alltid.

När vi lovar i nöd och lust så handlar det inte bara, kanske inte ens främst, om att vi binder oss till varandra juridiskt. Jag tror att det idag också, eller kanske ibland till och med ännu hellre, handlar om att anspela på den etablerade bilden av äktenskap som det ultimata kärleksbeviset, och genom handlingen därmed visa hur man känner.

Och då skadar det förstås inte med vittnen (gäster, kallas vi väl oftast), eftersom de med sin närvaro befäster och bekräftar handlingen. Oooandet och aaaaandet och de rörda tårarna (jo, jag gråter på bröllop) signalerar att vi ser, vi förstår vad ni gör, vad ni känner.

Och så gör man kärlek tillsammans, allihop.

Jag hade velat vara ett av de vittnena, och fått göra kärlek med er, Malinda och Catrine.