…om män, kvinnor och föräldraledighet

Vi har pratat om det här förut, men det är viktigt så det skadar knappast att ta upp det igen. Faktum är att det nog är en av de allra viktigaste jämställdhetsfrågorna idag. Vi har kommit så långt, förändrat så mycket. Och ändå – ÄNDÅ – tar män ut ungefär 20% av föräldraledigheten och kvinnor ungefär 80% (på aggregerad nivå då). Det är ett symptom på att vi inte är där än, men det är också ett problem i sig, för det får återverkningar på så många områden.

Min man och jag har ju inte delat lika, inte p.g.a. lön utan snarare karriär och utlandsflytt (jag – en kvinna – har varit hemma nästan hela tiden). Jag kan hitta massor av förklaringar till varför vi gjort så, varför det är rimligt osv. Men inte inbillar jag mig att det inte har med kön att göra, för det är klart att det har.

Våra val påverkar också strukturerna i samhället på så sätt att de förstärker förväntningarna om att kvinnor ska vara hemma med barn och män ska göra karriär (vi bekräftar ju den normen). Det är inget som jag är stolt över (och inte min man heller, för den delen). Våra val är bara en droppe i ett stort vattenglas, men finns ändå där, i glaset, och tillsammans med alla andra de där dropparna så bidrar vi till att kvinnor får sämre karriärmöjligheter, lägre lön, osv.

Jag fattar inte varför folk blir sura när man påpekar det? Face it, liksom.

Sen är det klart att om man tittar på specifika heterofamiljer så kan det vara så att det är väldigt svårt att dela någorlunda lika, av olika anledningar.

Oftast nämns ekonomin, och att familjen inte har råd. Och det är förstås sant, ibland. Men knappast i alla de fall där det används som ursäkt. ‘Det går inte ekonomiskt’ har blivit en sån där grej man säger. Och det är inte så konstigt, det funkar nämligen jättebra på ett retoriskt plan. Det för bort ansvaret från individen och lägger det utanför familjen – på arbetsmarknaden eller kanske till och med på politisk nivå (och är det några som är tacksamma att skylla på så är det väl politiker).

Dessutom – och det kanske är den allra viktigaste anledningen till att ‘det går inte ekonomiskt’ funkar så bra som ursäkt – så är det väldigt svårt att ifrågasätta. Det ses nämligen som fult att fråga om inkomst, så det gör man helst inte. Att då ifrågasätta om det där med att inte ha råd verkligen stämmer, det blir en väldigt känslig grej.

Men jag tror att vi måste ifrågasätta.

Trevligt och inte alltför konfrontativt, men ändå ställa frågan. Hur stor skillnad gjorde det? Och hur kom de fram till det?

Min gissning är att väldigt, väldigt många inte ens räknat, åtminstone inte på ett sätt som faktiskt inkluderar alla aspekter både på inkomstsidan och utgiftssidan.

Och om frågan ställs lite då och då, alldeles oavsett hur trevligt och jag-är-bara-nyfiken-aktigt det görs, då kommer den där ursäkten att det inte går ekonomiskt att börja fungera allt sämre på en retorisk nivå. Det kommer inte längre att vara en ‘sån där sak alla säger’.

Och så småningom så kanske fler faktiskt räknar på det. Och ser att det inte alls nödvändigtvis är så stor skillnad som de tror.

Och då kanske de börjar välja annorlunda.

För lite mer läsning: Johan på Stökboet skrev bra om det här ämnet häromdagen, liksom Sanna. Och jag har tidigare skrivit om det bland annat här och här.

…om åttio dagar

Vid det här laget har det ju hunnit gå några veckor sen jag läste klart den, men jag tänkte att jag skulle berätta lite om boken som vi läste till förra månadens bokklubb: Eighty days.

Och ärligt talat – jag skulle aldrig fått för mig att läsa den om det inte varit för bokklubben. Men jag är väldigt glad att jag gjorde det. Det är verkligen en fördel med en bokklubb – att man peppas att läsa lite andra saker än sånt man annars brukar.

Eighty days är en helt och hållet sann berättelse om två kvinnor som båda arbetade som journalister i New York och 1889 begav sig ut på varsin resa jorden runt, med syftet att slå Jules Vernes fiktiva rekord – och varandra.

Själva resan står visserligen i fokus i boken, men det är knappast det mest intressanta med den. Skildringen av hur det var att vara kvinna och journalist i USA i slutet av 1800-talet är fascinerande. Små historier etsar sig fast. Som hur kvinnliga journalister ansågs olämpliga för yrket, bland annat eftersom de inte skulle kunna gå ut ensamma om det hände något kvällstid som skulle rapporteras om. Som hur de var olämpliga reportrar eftersom de inte ansågs kunna hålla sig till fakta utan ‘alltid måste överdriva’ och skrev ‘hysteriskt’ (kanske var det därför en kvinna som arbetade som journalist berättade om hur hon inte fick någon lön alls för sina artiklar, utan fick betalt i – komplimanger). De få kvinnor som jobbade som journalister var generellt hänvisade till ‘kvinnosidorna’. Där kunde deras kompetens tillvaratas! Kvinnor kunde till exempel snabbt ta in detaljerna i en klänning och beskriva den på modesidorna, medan det skulle vara svårt för en man, sades det. Eller när huvudpersonen Nellie Bly först avskrevs som resenär för den tidning som stod för hennes resa – för kvinnor kunde ju inte resa utan enorma mängder packning och med så många koffertar skulle hon aldrig ta sig jorden runt på så kort tid.

Kort sagt är det här ett stycke kvinnohistoria, som fördjupas ytterligare av ett tydligt klassperspektiv.

Det är också en berättelse om hur det samhälle vi känner till idag började formas – hur moderna kommunikationer möjliggjorde resande, hur medierna fick en alltmer framskjuten roll, och hur kändisdyrkan blev något att slå mynt av med alla möjliga produkter.

Rekommenderas!

…om semester, “semester” och skattefiffel

Idag hade Aftonbladet en intressant artikel som handlade om hur Skatteverket använt en uppdatering på Facebook som bevis för att upptaxera en person med 400 000 kronor.

I korthet var historien så här: Sven-Ingvar ägde en husbil i sitt företag. Vid ett tillfälle lade han upp en bild på sig själv och husbilen och skrev statusuppdateringen “semester genom Sverige.” Detta tolkade Skatteverket som att han använde husbilen privat. Sven-Ingvar hävdade att han inte menade att han faktiskt hade semester när han skrev statusuppdateringen, utan att han åkte genom Sverige (i jobbet) och stannade till för natten och då förstås var ledig eftersom det var kväll.

Sven-Ingvar själv är upprörd för att Skatteverket ‘snokar’ i hans bilder och menar att de inte borde göra sådant. Jag tycker nog inte att det i sig är ett särskilt stort problem, snarare är det väl bra om myndigheter använder sig av information som publicerats och offentliggjorts och är enkel för dem att komma åt.

Det jag vänder mig mot är snarare hur de använt informationen – dvs. hur de (i Aftonbladets version) har tolkat statusuppdateringen.

Skatteverket tycks i det här fallet utgå från att sådant som skrivs i sociala medier beskriver hur det är – vad man gjort, när, med vem, och så vidare.

Men varken det vi säger när vi pratar med varandra eller det vi skriver i sociala medier är en direkt spegling av verkligheten. Det är en omöjlighet. Utan att gå in på när folk använder rena lögner (det förekommer säkert också) så är statusuppdateringar, blogginlägg, tweets och så vidare arenor där vi konstruerar vår identitet, precis som interaktion ‘IRL’ är det. Det finns i det närmaste oändliga möjligheter att berätta om sitt liv på. När vi väljer en formulering så väljer vi per definition bort en annan, och nyansskillnaderna i vilken vi väljer kommer att påverka hur vi uppfattas. Det betyder inte nödvändigtvis att en av dem är mer sann än den andra så att vi medvetet hittar på saker som förskönar omgivningens bild av oss och våra liv.

Exempel på saker som jag säkert skulle ha kunnat skriva i sociala medier och som svenska myndigheter skulle kunnat reagera på om de sett det som sanningar:

  • Vab idag igen!- om jag jobbade och inte vabbade i teknisk mening.

    Jag har förtroendearbetstid vilket i princip innebär att jag lägger den när jag vill. Det är alltså möjligt för mig att vara hemma med sjuka barn och sen jobba igen det på lördagen istället, så att jag egentligen inte alls ‘vabbar’. Om jag ändå säger att jag gör det (som i det här exemplet) så beror det på att ordet ‘vab’ i dagligt tal också använts allmänt för att ta hand om sjuka barn, inte bara för att använda Försäkringskassans ersättning för att göra det.

  • Härligt med barnvakt!- om jag tog ut föräldrapenning den dagen.

    Om man tar ut föräldrapenning ska man vara med sina barn, sådana är reglerna. Men vad betyder ‘barnvakt’ egentligen? För mig skulle det kunna betyda att jag fått besök av en vuxen kompis eller släkting och att denne busar med barnen på vardagsrumsgolvet medan jag några meter bort fixar lunch åt oss allihop. Eller att jag hade barnvakt igår, när jag inte tog ut någon föräldrapenning, men bara inte varit online förrän nu och därför kom det inlägget med lite fördröjning.

Kontentan är att man inte bara kan ta något som någon skrivit för vad det är, rakt av. En statusuppdatering kanske kunde räcka för att väcka misstankar och en vidare undersökning, men det är inte rimligt att den ska ses som bevis om det är så att man inte tydligt är överens om vad innebörden är.

Kan man mena olika saker med ‘semester’? Skulle Sven-Ingvar ha kunnat använda det ordet fastän det var en jobbresa?

Det har jag inga som helst tvivel om.

Jag är uppvuxen i en egenföretagarfamilj där “semester” är det man har mellan förmiddagsskiftet och eftermiddagsskiftet, där “semester” är när man jobbar utomhus en solig dag, eller där en sommar när man varit ledig tre helger av fem är en sommar då man haft mycket “semester”.

Jag jobbar dessutom själv i en bransch där det inte är ovanligt att ‘jobba ikapp’ när man egentligen, i formell mening, har semester, eller att åka på konferenser i jobbet under semestern (och ibland till och med bekosta dem själv).

Hur vi använder språket skiftar beroende på kontext. Olika ord – som ‘semester’ – kan ha olika innebörd i olika situationer och för olika personer. Precis som ‘vab’ ibland kan betyda att barnen helt enkelt är sjuka, eller ‘barnvakt’ kan betyda att man delar ansvaret med någon – trots att det inte är så myndigheterna använder orden – så kan ‘semester’ betyda något helt annat än den innebörd som Skatteverket lägger i ordet.

Kanske behövs det fler samtalsanalytiker som konsulter i skattemål av det här slaget?

…om samhällsforskning och politik

För några veckor sen var jag på en middag med människor som jag inte kände. Och någon frågade förstås vad jag jobbade med mer exakt och jag blev stum som vanligt.

På A-kursen i sociologi får studenterna fundera över frågan vad är sociologi? Sen fortsätter man att fundera på det på B-nivå. Och på C-nivå. Och på masternivå.

Jag har nog inte slutat fundera på det än.

Inte för att man inte kan ge ett enkelt svar. Och inte för att man inte kan ge ett väldigt långt och komplicerat svar. Utan för att det där mittemellansvaret riskerar att krångla in en i diskussioner som man ofta inte vill hamna i.

För när man försöker svara på riktigt och inte minimerande och avfärdande, då leder det ofta till följdfrågor och diskussioner. Och det är ju kul när folk kan relatera till det man sysslar med, när det väcker tankar och frågor.

Absolut.

Men nästan alltid har de tankarna och frågorna handlat om värderingar och politik, snarare än om själva forskningen.

Och det är klart att allt som rör samhället har en politisk dimension. Kunskapen är social och står knappast utanför de normer och värderingar som samhället i övrigt vilar på eller strider om. Men samtidigt är det frustrerande när det man sysslar med görs om till något annat, och när man förväntas ‘tycka’ kring helt andra saker just i rollen som forskare.

Du som forskar i sociologi, vad säger du om det här med invandringen?

Jag kan säga en massa saker så klart, men jag gör det ogärna i rollen som expert eftersom jag faktiskt forskar om helt andra saker och inte alls har den djupa kunskap om migration som en del av mina kolleger har. Att förvänta sig att jag ska uttala mig som forskare om den här sortens fråga innebär att diskussionen riskerar att hamna väldigt fel. Dels är det egentligen inte ett vetenskapligt svar som efterfrågas (då hade frågan behövt vara bra mycket mer specifik) – det är ett politiskt ställningstagande som frågeställaren vill ha. Och om vi inte tycker likadant på en politisk nivå (och någon som ställer en fråga som den ovanför har sällan samma inställning som jag, är min erfarenhet), då är risken ganska stor att hela forskningsfältet sedan avskrivs “för de där sociologerna fattar ju ändå ingenting”.

Och det gör mig frustrerad.

Och lite stum.

…om privilegier

Jag har funderat lite sedan jag lite småkäckt konstaterade att det varit väl många motgångar den senaste tiden.

För grejen är den att jag inte är särskilt orolig för att det inte kommer att ordna sig. Inte orolig alls, faktiskt, sedan det väl sjunkit in. Och det är ett privilegium att känna så.

Det ordnar sig liksom alltid. Det blir alltid bra. Det löser sig.

Alltid.

Det har ju gjort det tidigare, så varför skulle det inte göra det nu?

Det finns en oerhörd trygghet i att kunna falla tillbaka på positiva erfarenheter som man haft genom livet. Det handlar inte om att ha fått saker gratis (verkligen inte), det handlar om att gång på gång fått uppleva att saker går som man vill och att det arbete man lägger ner lönar sig. Att om man pluggar till ett prov så får man bra betyg, att om man söker jobb så blir man erbjuden det, att om man söker in på en utbildning så kommer man in. Och så vidare.

En del får den här sortens positiva erfarenheter från det att de föds. Dem går det ofta väldigt bra för. Andra möter motgångar redan från början. Dem går det ofta inte lika bra för.

Det barn som fått lära sig att uttrycka sig med språket kan lättare få sin vilja igenom i många sammanhang. Det barn som lärt sig läsa före resten av klassen får uppleva känslan av att ligga steget före, av att kunna mer och klara mer. Det barn som får tillgång till sådant som kostar mycket pengar – hockeyutrustning, ridläger och märkesjackor – får lära sig att allt detta finns inom deras räckhåll.

Beroende på var vi börjar i livet så har vi olika förutsättningar och vi får kämpa olika hårt. Klass, kön, ras*, sexualitet, funktionalitet och så vidare spelar stor roll. Den som väljs bort, diskrimineras eller förbigås samlar på sig erfarenheter av att väljas bort, diskrimineras och förbigås. Den som lyfts fram, väljs eller bekräftas samlar på sig erfarenheter av att lyftas fram, väljas och bekräftas.

Livet sätter spår hos individen, och livet formas till ganska stor del av de strukturer som ordnar oss i olika kategorier och ger dessa kategorier mening.

Det betyder inte att vi är marionetter som inte kan göra annat än följa den väg som vi leds in på från början. Men det betyder att skorna som vi går i skiljer sig åt, att våra ben är olika starka, och att gärdsgårdarna som avgränsar vägarna från varandra är olika höga.

 

* Jag använder så klart ras som sociologiskt begrepp, inte biologiskt. Om nu någon trodde något annat.

…om sexistisk reklam

Sofia tipsade om den här videon som handlar om sexualiserad och sexistisk reklam. Om ni läser Genusfotografen så har ni säkert sett en del av bilderna där tidigare. Kolla på videon – den är bra! Inte så upplyftande, men bra. (Och titta på hela, ända till slutet, för det är slutet som är starkast.)

Ibland hör man folk avfärda feministisk kritik av reklam med att det ‘bara är bilder. Inte så farligt, liksom.

Men det är inte bara bilder.

Den här sortens reklam kan förstås som yttringar av samhällssynen på kön och sexualitet. Genom att titta på hur de ser ut så kan vi bättre förstå samhället. De snygga våldtäktsbilderna i reklam för dyra märken synliggör den våldtäktskultur som vi lever med, och kan få oss att se att det inte handlar om enskilda händelser utan om ett systematiskt, sexualiserat förtryck.

Men samtidigt så är de här bilderna också en kraft i sig. De budskap som vi ständigt möter i det offentliga rummet nästlar sig in i oss och sätter sig där. Strukturerna bekräftas och förstärks.

Och det är verkligen inte något ofarligt med det.

…om problemen med förskolan

Läste ni Hakelius ganska uppmärksammade krönika förra veckan där han liknar förskolor med fängelser? Om inte så var poängen ungefär den här: han hade sett ett led förskolebarn på väg till en park. Barnen var vilda och lärarna skrek och svor åt dem. Det såg ut som fångar på led, och de skulle säkert bli kriminella också med den behandlingen (skrev han). Sen såg han en dagmamma med en grupp ytterst välskötta små barn som ‘konverserade stillsamt’ medan hon i lugn och ro handlade bröd. Slutsats: sätt inte barnen på anstalt. Anförtro dem ‘åt en person du litar på’. (Huruvida personer som inte äter bröd inte är att lita på framgår tyvärr inte av krönikan.)

Den krönikan var förstås tillspetsad på ett ganska obehagligt vis. Och om syftet var att kritisera hur förskolorna generellt fungerar så misslyckades han definitivt eftersom lärarna pekas ut på ett sätt som snarast förflyttar uppmärksamheten från strukturell nivå till den om ‘personlig lämplighet’. Det finns många problem som är värda att uppmärksamma när det gäller förskolorna, men Hakelius uppehåller sig på individnivå, både vad gäller personalens agerande och de föräldrar som ‘sätter sina barn på anstalt’, och på så sätt så förblir inlägget en missriktad provokation snarare än en fruktbar kritik av strukturella problem.

En annan text som cirkulerat de senaste dagarna är en debattartikel som några förskollärare i Blekinge skrivit. Med den insikt som de har i verksamheten så borde de ju kunna säga något intressant, kan man tycka. Men – de gör precis som Hakelius och fastnar på individnivån. Problemet med förskolan, konstaterar de, är att föräldrar som inte vill vara med sina barn sätter sina barn där i alltför stor utsträckning. Det är deras fel att barngrupperna är så stora. Om folk inte satte sina barn i förskola så skulle det inte vara så många barn där! Och, ja, det är ju sant, det är det. Om ingen satte barnen i förskola skulle det inte vara några barn där alls faktiskt. Då skulle vi kunna lägga ner förskolorna helt och hållet, så var problemen lösta. Den grupp som de lyfter fram lite extra i artikeln är de arbetslösa. De behöver egentligen inte ha sina barn där så mycket som de har eftersom de ändå knappast söker jobb under tiden, tycker de anonyma förskollärarna. Eftersom de arbetslösa tydligen inte vill vara med sina barn så förstör de för alla vi andra som skulle vilja ha mindre barngrupper. Och får de jobb så kommer de säkert att jobba heltid också (de jävlarna).

Förlåt, jag raljerar lite. Men de skriver faktiskt det här, på riktigt.

Jag säger inte att det inte kan ha skett en förskjutning i samhället där ‘egen tid’ och självförverkligande betonas allt mer. Det är mycket möjligt att det har (men det innebär i så fall inte nödvändigtvis att detta inverkar på föräldrarnas agerande, ska påpekas). Men en sådan utveckling är inte något som förskollärarna bakom artikeln belägger eller diskuterar närmare, tyvärr. Det är synd, för det hade kunnat vara riktigt intressant. Inte heller säger de något om hur till exempel förändringar på arbetsmarknaden kan inverka på de behov av förskoleverksamhet som familjer har idag, hur den psykiska ohälsans utbredning kan ha ökat familjers behov av hjälp med sina barn, eller hur svårigheten att få en förskoleplats överhuvudtaget tycks innebära att föräldrar känner sig tvungna att försöka få in sina ettåringar redan till skolstarten i augusti, eftersom de mest troligt annars måste vänta ett helt år innan de kan få en plats då ganska få platser blir lediga under läsårets gång (som DN skrev om i helgen). För att inte tala om den politiska nivån, där besluten om resurser faktiskt tas.

De svenska förskolorna tycks, för att generalisera, ha en hel del problem. Vore det inte intressantare att faktiskt diskutera dem, istället för att bara skylla dem på olämpliga pedagoger eller lata föräldrar?

…om moderskärleken

Idag är det mors dag här. Följaktligen steg jag upp halv sex med Lille Vild, som En God Mor. Han leker oftast så himla bra själv på morgonen och det är jätteskönt att kunna sitta ner med en kopp kaffe och kolla mejl och sånt.

Och sen såg jag hur en kompis länkade den här bilden på Facebook med en kommentar om hur gullig den var:

Gullig? I think not.

Jag får anstränga mig för att inte svära här. Alltså, seriöst? Par- och heteronormen i vårt samhälle är så stark att till och med en mammas relation till sitt barn sin son beskrivs i kärleksrelationstermer.

Till att börja med är det freaky med incestvibbarna – det är liksom inte ‘kärlek’ generellt som mammans kärlek ställs upp mot, det är den kärlek som den lille sonen som vuxen kommer att uppleva med en partner kvinna. De hade lika gärna kunnat skriva “You’ll be the first to see him naked” eller “Your breasts are the first breasts he’ll have in his mouth” och det hade varit lika sant och lika obehagligt. Testa att byta ut mamman mot en pappa i bilden. Testa att prata om pappans relation till sitt barn som vi pratar om vuxna i en kärleksrelation. Inte så gulligt längre? Det är för att det ofta är så vi uppfattar incest – som något som pappor snarare än mammor sysslar med – och att beskriva relationen mellan mamma och barn i sådana termer ses därför gärna som oproblematiskt och ‘gulligt’ medan vi sällan tänker tanken att beskriva pappa/barnrelationen på samma sätt.

Testa också att byta ut sonen mot en dotter. Känns det konstigt? Det är heteronormen. Det är liksom ‘okej’ att antyda att mammors relation till sina söner liknar en vuxen kärleksrelation, men om man gör detsamma med mammors relation till sina döttrar så beskriver man en lesbisk relation, och det ses sällan som lika okej.

Nej, nu ska vi åka och äta brunch och sedan ska jag på konferens resten av dagen och prata lexikalitet och turtagning och epistemisk auktoritet och annat kul. Barnen må vara det finaste jag vet, men min hela värld är de faktiskt inte.

…om att välja bort kvinnor

Igår i bilen så pratade jag och min man.

(Alltså, vi pratar ju annars också, men just när man sitter i bilen med barnen fastspända där bak så hinner man ju oftast säga mer än en mening innan man måste torka upp spilld juice, trösta någon som ramlat eller lyfta ner någon från diskbänken. De sitter liksom där de sitter.)

I alla fall. Vi pratade om när det blir dags för A att ha sin första doktorand och hur viktigt det är att hitta rätt person. Det handlar ju om någon man ska forska tätt ihop med i fem år, skriva  flera artiklar med och så vidare. Rätt person hjälper ens egen karriär, fel person kan stjälpa den.

Jag skulle nog vara mer orolig om det var en kvinna, sa A lite raljerande. Det är större risk att hon ska vara föräldraledig, hon kanske blir borta flera år och då står jag där och kan inte slutföra mina projekt. 

Han menade förstås inte att han faktiskt kommer att låta kön vara en faktor när det blir dags att anställa en doktorand.

Men jag tror att det kan vara bra att prata om känslor och tankar av det här slaget. Det är liksom inget konstigt att tänka tanken – det betyder ju bara att man är medveten om hur mönstren ser ut. Men om man inte erkänner att man tänker det, om än bara för en sekund, så blir det mycket svårare att se till att man inte agerar baserat på de tankarna. Är man medveten om problemet så kan man, när man väljer mellan kandidater, uttryckligen fråga sig själv om man låter kön spela in på något sätt när man väljer. Då är risken betydligt mindre att det blir så.

Vi konstaterade också – förstås – att ju mer likartade mönstren för föräldraledighet blir mellan män och kvinnor, desto mindre blir poängen att göra den sortens risköverväganden. Då blir incitamentet att välja bort kvinnor mycket mindre.

Tänk – ett arbetsliv där kvinnor inte kvoterades bort. Kanske, någon gång, att vi kan nå dit?

…om att vara kritisk

I helgen läste jag Maria Svelands ‘Hatet’. Och det slog mig hur jag under hela läsningen liksom letade efter något att kritisera. Felaktigheter, missförstånd, alltför grunda analyser. Något att ta spjärn emot.

Inte så att jag vill kritisera Sveland eller hennes analys, egentligen. Det är inte det. Jag håller med om det mesta på en övergripande nivå (även om det så klart finns saker som jag hakar upp mig på också).

Nej , jag tror att det handlar om en medial kultur där det är fint att vara kritisk.

Att berömma kan vem som helst göra. Även om man inte alls förstått så kan man säga bra, heja. Frågar någon vad det var som var så bra så kommer man som regel undan med standardfraser. Hon skriver bra och övertygande, hon tar upp bra exempel, jag känner igen mig i det hon säger. Men för att ta ställning på ett mer kritiskt sätt så avkrävs man ofta en mer gedigen underbyggnad. Man förutsätts ha reflekterat noga, innan man öppnar munnen. Vad var det som var fel, mer exakt? Vet du inte, så var då tyst.

Och det gör det till något lite ‘finare’ att vara kritisk, eftersom man därmed gör anspråk på den där genomtänktheten, alldeles oavsett om den sedan finns där eller inte.

Att bara berömma kan ge intrycket att man inte riktigt gjort sitt jobb.

Inom akademin är det definitivt så. Presenterar jag en text på ett seminarium utan att gå därifrån med en lång lista på ‘problem’ i det jag har skrivit så blir jag besviken och tänker att de som var där inte har brytt sig tillräckligt för att läsa noggrant. Det innebär att man, även när man gillar något, gärna anstränger sig för att ‘hitta’ problem att diskutera. För författarens skull, men också för sin egen. Det ska synas att man brytt sig, att man ansträngt sig.

Men utöver ‘kritikkulturen’ som finns i medier och inom akademin så gnager tanken i mig att det kanske också handlar om något annat.

Att de antifeministiska strömningar som Sveland beskriver och som tycks ha satt sig i samhällsdebatten under de senaste åren i sig påbjuder att den explicita feminismen ska kritiseras, gärna också av ‘de egna’. Jag tänker på mobbningssituationer där folk runtomkring de uttalade förövarna och offren gärna dras med i någon mån och då får bekräftelse. Och jag tänker att feministmotståndarnas gillande inför de kritiska inslagen i recensioner som skrivits om ‘Hatet’ kan fungera som en sådan bekräftelse.

Det skulle innebära att min känsla av att vilja vara lite kritisk när jag skriver om Svelands bok också har att göra med att man liksom ‘ska’ vara lite extra kritisk mot feminister som Sveland, nuförtiden, och att den känslan har att göra med en allt starkare antifeministisk diskurs i samhället.

Men jag hoppas, hoppas att det inte alls är så, förstås.