…om det jämställda paret

Nina klickade bort blogginlägget hon just läst. Det handlade om jämställdhet, om att kvinnor och män inte delade lika på sysslorna hemma. Fyrtiofem minuter mer per dag lade kvinnor ner, stod det. Men det kunde väl aldrig stämma?

De delade minsann alla sysslor lika, hon och Stefan.

Disken. Tvätten. Matlagningen. Städningen.

Eller, inte lika kanske. Men de hjälptes åt i alla fall. Om hon lagade mat så diskade han. Städade hon så tvättade han. Så var det inte alla par som gjorde!

Hon var glad för att han hjälpte till. Inte som Helenas man som kom hem från jobbet och förväntade sig ett dukat bord. Och som, när hon frågade om inte han tänkte diska, svarade att det hade de väl diskmaskinen till. Och så skrattade han åt sin egen fyndighet och gick iväg, till garaget eller teven.

Nej, hemma hos Nina och Stefan hjälptes de åt.

Varje onsdag veckostädade de tillsammans. Nina började direkt när hon kom hem från jobbet för att hinna plocka undan, så när Stefan kom hem hjälptes de åt att torka och dammsuga. På lördagarna tvättade de. Hon vaknade oftast tidigare på morgnarna så hon brukade starta en maskin eller två så var det gjort. Sedan hjälptes de åt att vika kläderna från torktumlaren när Stefan vaknat.

Och när de hade gäster på middag så var det Stefan som stod för matlagningen. Han vispade en grym béarnaise och fick alltid till köttet på grillen. Nina tyckte att det var lyxigt att kunna sitta och prata med gästerna medan hennes man fixade i köket, och det tyckte hennes vänner också. Hon brukade förbereda det mesta på eftermiddagen, skära upp grönsaker, marinera kött, göra efterrätt, duka. Sedan drog hon på sig en klänning och fönade håret, och så fick hon ett glas vitt vin i handen medan han rörde ihop såsen och grillade. Så var det minsann inte alla som hade det!

På vardagarna var det oftast hon som lagade maten, eftersom hon slutade en halvtimme tidigare. Men när Stefan kom hem brukade han duka, om inte barnen hade gjort det. Sedan diskade han medan hon plockade undan och gjorde i ordning barnen för kvällen. Så när klockan var åtta kunde de vara lediga tillsammans. Det var härligt, och hon tyckte synd om de par som inte hade det så!

Förutom på tisdagar och torsdagar förstås, för då tränade han och var tvungen att åka hemifrån klockan sju. Då fick hon ta både disken och barnen, men det var ju bara två kvällar i veckan. Dessutom behövde han den där träningstimmen eftersom han jobbade så hårt. Det var han värd, tyckte hon.

Nina kom ihåg när hon själv växte upp. Hennes mamma gjorde allt hemma. Så skulle hon aldrig ha det, hade hon sagt till sig själv, och där hade de ju lyckats riktigt bra.

Det hade blivit svårare när barnen kom, förstås. Det blev mer att göra och hon anpassade sig kanske lite mer än vad han gjorde. Det kom lite mer naturligt för henne helt enkelt.

Som det där med att plocka och städa. Han såg inte kaffefläcken på golvet, tänkte inte på smulorna på köksbordet. Då fick man ju förstå att han inte höll efter lika mycket som hon gjorde. De hade helt enkelt olika standard för vad som var rent. Det var faktiskt inte rättvist att bara hon skulle bestämma hur de skulle ha det. Det var rimligt att hon gjorde lite mer eftersom hennes krav var högre.

Sen var han ju så glömsk också. Hon kunde hålla saker i huvudet på ett annat sätt. De var helt enkelt olika. Hon visste när hans mamma fyllde år och kunde komma på bra presenter till alla i släkten. Hon tyckte att det var kul att påbörja julklappslistan redan i november och att kolla igenom butikernas extrapriser för att kunna passa på att köpa kycklingfiléer billigt. Hon hade koll på vilken dag det var simning på barnens scheman och när de skulle ha matsäck med sig. Det var ingen stor grej för henne, det satt liksom i ryggmärgen. Kanske var det genetiskt till och med, det där att hålla alla praktiska detaljer i huvudet samtidigt?

Och han jobbade så mycket. Han hade stort ansvar, koordinerade personal och tog svåra beslut hela dagarna. Och så tjänade han ju flera tusen mer än vad hon gjorde. Då var det inte orimligt att det var hon som strök skjortorna. På så sätt så bidrog hon ju också till hans lön! Det kändes bra att få bidra på det sättet, det gjorde dem mer jämlika tyckte hon.

Dessutom gjorde han så många andra saker, sådant måste väl också räknas? Han bytte däck på bilen vår och höst och det var han som hade satt upp de nya listerna i vardagsrummet i januari. Ja, han gjorde faktiskt nästan allt som hon bad honom om!

Han gjorde det han var bra på och hon gjorde det hon var bra på. Och det var ju så det skulle vara.

Hon kunde inte förstå folk som gnällde på hur de hade det hemma. Var de inte nöjda var det väl bara att gå? De fick faktiskt skylla sig själva som inte såg till att ordna det bättre för sig.

Hon tyckte synd om dem, faktiskt.

…om en annan vår

Det är kallt den våren. Människorna går omkring på gatorna som små slutna musslor, hårda, kalla och lite hala. Man tittar misstänksamt på varandra. Vem hör vart? Vem hör vem? Vem kan man lita på? De med stjärnor på jackan vet man redan vilka de är, de är märkta. Det gör sorteringsprocessen lite enklare.

Sjuttio år senare, och det är varmt igen. Det är vägdamm och agave och på väg över gränsen så är det deras kroppar som offras i öknen. Det sägs att kriget står mot drogerna men knarket fortsätter skördas, och människorna med. Väl på andra sidan tänker de att det ska sluta, men det är där det börjar för i askan blir hotet om eld så mycket mer skrämmande. På väg till arbetet där de packar varor åt människor med papper i plånböckerna så möter de en blick som de ångrar att de mötte. Och när han ber om att få se deras pass så kan de inte visa några, och de vänder om men det är för sent. Elden, åter.

Ytterligare en vår, i ett land som slår sig för bröstet för att kriget aldrig släpptes in. Det är kallt igen. Det är kallt och människor tittar misstänksamt på varandra. Vem hör vart? Vem hör vem? Vem kan man lita på? Mot snön syns pigment i hud och hår så mycket tydligare. Och de möter en blick som de ångrar att de mötte. Och när han ber om att få se deras pass så kan de inte visa några. Och det glöder.

…om att anpassa sig

Hon är två år och har precis börjat förskolan. När pojkarna leker på den stora klätterställningen så får hon inte vara med och när hon blir ledsen tröstar en av lärarna och säger att det är lika bra. Pojkarna leker lite hårdare och tänk om du ramlar ner och slår dig. Kom, så ger jag dig fart på gungorna istället!

Hon är sju år och står utanför skolan och väntar på skjuts. En man kör upp till vägkanten och vevar ner rutan. Är du ensam här? Var är dina föräldrar? En tjej som du kan inte stå ensam så här vid vägen. Det kan gå illa, vet du. När hennes mammas bil kör upp bakom honom vinkar han och kör iväg. Vem var det, undrar mamman när flickan kliver in i bilen. Du kan inte prata med främmande män så där, det kan vara någon som inte är snäll. Det kan gå illa, vet du.

Hon är tolv år och på ungdomsgården lyssnar hon på musik och läser tjejtidningar med kompisarna. Där kan man lära sig hur man ska tänka sina bröst större och vilken metod som är bäst för att få bort håret på benen. Och så finns det en stor guide till internetdejting där man kan läsa Så vet du att han inte är den han säger att han är – tolv varningstecken. Och de läser alla tidningarna och gör alla testerna om ifall han är otrogen och ifall de använder för mycket smink och ifall de är för godtrogna och ifall de äter för mycket fett.

Hon är femton år och på rasten mellan fysiken och engelskan så trycker en kille från parallellklassen upp henne mot väggen i korridoren, med händerna runt hennes hals. Tror du att du är snygg, va, du borde inte ha en så tajt tröja på dig för då kan det gå illa, säger han innan han släpper greppet. Hennes klassföreståndare säger att han kanske egentligen är förtjust i henne men inte kan uttrycka det så bra, och han menade nog ingenting egentligen. Det var inte på allvar och du vet ju hur killar är, och kanske om du pratar lite med honom?

Hon är tjugo år och skriver en kommentar på Facebook om hur en stor klädkedja sprider idolbilder på en dömd våldtäktsman, och får tusentals kommentarer om att hon är störd och efterbliven och äcklig och en slyna. Hoppas du blir våldtagen, skriver de. Skjut dig själv dumma kvinna.

Hon är tjugofyra år och tar taxi hem på kvällen, alltid, fastän hon egentligen inte har råd. På MQ provar hon en kjol som hon tycker om men låter bli att köpa den för den är ändå lite för kort och hon kan inte ha den på sig på jobbet utan att Lars på ekonomiavdelningen ska kommentera den i lunchrummet och säga att hon borde tänka på hur hon klär sig om hon ska komma nånvart här i livet.

Hon är trettio år och när hon äter middag med sina mammalediga kompisar så pratar de om hur man ska undvika att bli kidnappad och våldtagen. Jag låser alltid bildörren på nyckeln sekunden som jag satt mig i bilen på parkeringsplatsen utanför mataffären, berättar någon. Jag har hört att trapphuset är mer riskfyllt än hissen i höghus, så jag har slutat gå i trappor, säger en annan.

Och i fikarummet på jobbet, på bloggar som hon läser, forum som hon besöker, så pratas det om att feminismen gått för långt och att kvinnor faktiskt inte begränsas alls utan de kan göra precis vad de vill och om de inte var så mjäkiga utan bara såg till att ta lite mera plats och blev lite bättre på att löneförhandla så skulle det inte vara något problem. Det är klart att det går illa, om man beter sig som en del kvinnor gör.

Och hon, hon tänker att de kanske har rätt.

…om att vara en del av inredningen

Egentligen var det konstigt att det var där hon trivdes allra bäst. Kaféet var smutsigt, inredningen sliten och det var alltid några grader för varmt där inne, trots fläktarna i taket. Kanske var det för att det var ett ställe där hon fick vara ifred som hon tyckte om det. Inga barn, inga måsten. Bara lugn musik, människor som inte pratade med varann och kaffe som alla drack i vita pappmuggar fastän travar av nya porslinsmuggar stod uppställda bakom disken. På en del av den ena långväggen satt ett plastställ för kort. Födelsedagskort, tackkort, kort att ge till någon man tyckte om och kort att ge till någon som var sjuk. Alla hade ett budskap. Life is too important to be taken seriously. You shouldn’t have but I’m glad you did. You’re in my inappropriate thoughts. Thank you very very much.

Det var aldrig någon som köpte de där korten så hon misstänkte att de sågs som en del av inredningen snarare än något som skulle dra in pengar. Med tanke på de tre dollar som alla betalade för att sitta med sina pappmuggar och sina datorer vid ett vingligt bord i några timmar så kanske de alla i själva verket var en del av inredningen.

Kanske var det egentligen just det som hon tyckte om med det där stället.