…om bruna fingrar

DN Bostad – hem
Varning för brunröta
Publicerad 2009-03-12 17:10
http://www.dn.se/bostad/varning-for-brunrota/ 

Bladmögel leder till att frukterna drabbas av brunröta.

Allt fler drabbas av bladmögel på tomaterna. Ofta kommer smittan från potatislandet. Tomater tillhör potatissläktet och är mottagliga för samma slags svampsporer.

Bladmögel leder till att frukterna får brunröta, hårda bruna fläckar. Främst drabbas tomater på friland och i kallväxthus. Så fort du upptäcker mörka fläckar på bladen plockar du bort dem. Har du tur stannar angreppet upp. Men ibland är det kört – tomaterna går inte att rädda.

Viktigast är att förebygga. Främst genom att inte odla potatis, särskilt inte sena sorter, i närheten. Tänk också på att gödsla måttligt. Ta bort de nedre bladen så fort de börjar gulna. Och inspektera regelbundet plantan på jakt efter angripna blad.

I växthus gäller det att vara extremt noggrann med vårrengöringen. Sätt gärna in någon form av värme på nätterna vid låga temperaturer. Temperaturväxlingar gynnar svampen. I uppvärmda växthus är bladmögel sällan ett problem. Behandla blasten som riskavfall – alltså lägg den i soporna och aldrig i komposten.

Andra problem med tomater:

Bladen rullar ihop sig och blir styva. Det beror på för låg nattemperaturen eller för hård beskärning av plantan. Skörden påverkas inte negativt.

Gråbruna fläckar i pistilländen? Det kallas pistillröta och beror ofta på för mycket vatten, men också på ojämn tillförsel av näring.

Mosaikmönster på bladen beror på tomatmosaik, en ovanlig, men allvarlig sjukdom i växthus som minskar skörden betydligt. Bränn angripna plantor, byt jord till hösten, rengör därefter växthuset minutiöst. Odla resistenta sorter nästa år.

Spruckna frukter beror på kraftiga växlingar i temperatur och luftfuktighet.

 

…om det mörka samhället

Barnet lade sitt febervarma huvud i hennes knä och tittade upp mot henne. ”Farmor, berätta något! Berätta om när du var liten!”

Och hon berättade.

Hon berättade om hur livet hade varit i det lilla samhälle där hon vuxit upp på 1980-talet, hur det hade varit en trygg plats där det enda hon varit rädd för var den mörka skogen bakom huset, men aldrig, aldrig andra människor. Hon berättade om hur folk gick ihop och organiserade sig mot frågor som de tyckte var viktiga. Mot kärnkraften, mot älvarnas reglering, mot den stat som tömde skogarna och bergen utan att betala för det. De hade sällan lett någonvart, de där protesterna, men de hade protesterat och de hade gjort det utan att vara rädda för vad som skulle hända med dem om de gjorde sina röster hörda.

En gång hade hon följt med sin farmor i ett demonstrationståg där de tände facklor och vandrade från medborgarhuset till kyrkan med plakat som talade om medmänsklighet, solidaritet och fred. Med plakat som sa – låt barnen komma till oss, låt oss hjälpa dem som har det svårare än vad vi har det.

Barnet tittade med stora ögon upp på henne. Hon visste inte vad ett demonstrationståg var för något. Kanske skulle hon aldrig få veta det heller.

De hade protesterat till en början.

Vid det första riksdagsvalet hade de bekymrat skakat på huvudet.

Inför det andra riksdagsvalet hade de ropat ”inga rasister på våra gator”.

Men med tiden blev de som protesterade allt färre, allt tystare.

Journalister som granskade Partiet fick hotbrev, telefonsamtal, och deras hemadresser publicerades på en särskild hemsida där partiföreträdare uppmanade folket att tysta dem – med våldtäkter, med misshandel, med mord. Så småningom blev hoten mer påtagliga. Journalisternas föräldrar fick också ta emot samtal, adresser till barnens skolor spreds. Om ni inte slutar skriva så om oss, så tar vi era barn. Tidningar som granskade partiet utestängdes, släpptes inte in på valvakor och sammankomster, och förvägrades intervjuer.

Folkets stöd växte. Kanske förstod de inte. Kanske brydde de sig inte.

Vid det tredje riksdagsvalet bildade Partiet regering. Då fanns det fortfarande människor som protesterade, medier som granskade, politiker som stred för andra värden, även om de var färre nu.

Men i takt med att Partiets makt ökade, så ökade också deras press på motståndarna. Presstöd drogs in. Lärare som inte ville göra skillnad på elever baserat på var de kom ifrån förlorade sina arbeten. Hoten mot journalister, samhällsdebattörer och företrädare för andra partier verkställdes.

Människor gick inte längre ihop för att protestera. De gick inte längre i demonstrationståg med facklor och plakat. Och i det lilla samhälle där hon vuxit upp var det inte längre den mörka skogen som skrämde barn på väg in i vuxenlivet. Det var det mörka samhället.

Farmodern tittade ner på sitt barnbarn och såg att hon sov djupt.

Kanske var det bäst så.

…om att sätta ner foten

En Stor Man, en sådan som i vanliga fall talade om Viktiga Saker som politik, beslöt sig en dag för att säga sin mening till Kvinnorna som han observerat under en längre tid.

Kära kvinnor, ni har missförstått alltihop. Ni har tänkt och tänkt men inte tänkt ända fram, kan man säga. Men misströsta inte. Jag ska hjälpa er, för jag är en Schysst Kille. Jag har dessutom flickvän, bara så ni vet. (Hon jobbar i modebranschen. Alltså, jag säger inte att hon är modell eller så, men jag säger inte heller att hon inte är det. Klura på den karamellen ni.)

Kvinnor, lyssna!

Ni har sjuka värderingar. Ni har sjuka drömmar. Ni är extremt lättpåverkade.

Att inte killar oftare säger åt er vad ni ska tycka och känna, det är ett problem. Fler män borde göra som jag och säga till på skarpen.

Här kommer lite information till er:

Inga unga tjejer drömmer om att vara normalviktiga. Inte någon faktiskt. None.

Alla unga tjejer drömmer om att vara trådsmala med kilometerlånga ben.

Den Stora Mannen använde gärna ett överdrivet bildspråk för att folk verkligen skulle förstå. Om man säger ’långa ben’ kan det ju finnas folk tjejer som inte fattar vad det betyder. Men om man anger ett absolut mått – en kilometer till exempel – så kan till och med småflickorna förstå att riktigt så långa ben inte är normalt. Det är viktigt med tydlighet i sådana här sammanhang.

Kvinnor, lyssna!

Ni ska behaga män, det kan vi väl alla vara överens om. Men ni gör ju inte det när ni blir så där smala! Ni gör fel!

Fel.

Män gillar smala midjor med breda höfter. Alltså, det är inte bara jag. Mina kompisar tycker också så. (För vi pratar ju så klart om hur ni ser ut och hur vi vill att ni ska se ut, bara så ni förstår det.) Vad män tycker är sexigt är till och med så viktigt att veta att det har gjorts forskning på det. Forskning. Vad sa ni nu då? Lite mer trovärdighet än era glossiga bilder, va?

Försök se ut så istället, så blir ni vi kanske lite nöjdare. Om du är för tjock – banta. Om du är för smal – ät mer. Om du har en kroppstyp som inte inkluderar kombinationen smal midja och breda höfter – synd för dig. Vi tänder inte på dig.

VI TÄNDER INTE PÅ DIG.

Den Stora Mannen stod vid sidan av catwalken och skakade på huvudet. Så gick han med bestämda steg upp på scenen.

Män, det är dags att sätta ner foten! Kvinnorna förstår inte vad vi vill att de ska göra. Vi måste berätta för dem hur de ska se ut. Vi måste höja våra röster!

Vi måste höja våra röster.

 

*Based on a true story.

…om arbetet

Kaffet är kallt innan jag ens hunnit ta den första klunken. Ventilationen brummar. Musik kommer från datorn på skrivbordet. Musik, bilder, rubriker, grälla färger.

Kaffet är kallt, men jag dricker det ändå.

Läser några brev. Papperskorgen. Tittar på texten som bara till hälften manifesterats på papper.

Går och hämtar lite mer kaffe. Innan jag burit tillbaka koppen till mitt skrivbord kommer det att vara kallt.

Men jag gör det ändå.

…om höstmörkret

Är det ledigt här, frågade han och satte sig ner innan hon hann svara.

Hon tittade på honom medan han halade fram en pocketbok ur väskan och slog upp första sidan.

Ja, sa hon.

Ja vad då? frågade han oförstående.

Ja, det är ledigt. Eller var, åtminstone.

Den här gången svarade han inte, han bara tittade på henne en lång stund och vände sig sedan mot boken igen.

Hon såg ut genom fönstret. Landskapet utanför brann i orange, i gult, i rött. Snart skulle björkarna släppa sina löv, men än så länge klamrade de sig fast vid grenarna och bildade en vägg av höst mot den mörka barrskogen bakom.

När tåget stannade klev hon av och följde strömmen av trampande gummisulor bort mot rulltrappan, genom tunneln och upp på andra sidan. I stan fanns det inga höstlöv. Där fanns det inga färger. Bara människor med mörka jeans, svarta skor och grå jackor. Vid övergångsstället bildades en liten klunga och alla tittade ner i marken, vända åt samma håll. Tillsammans gick de över gatan på precis det avstånd som krävdes för att ingen skulle röra vid någon annan. Hon fortsatte rakt fram, förbi den gamla järnhandeln och det lilla bageriet och in på spången där turisterna brukade stanna och fotografera det smutsiga vattnet som flöt genom staden.

Himlen var grå och marken var grå och ån var grå.

Människorna gick över bron med sina svarta skor och sina grå jackor och det var höst, höst.

På kaféet i backen var det fullsatt, som vanligt. En man i mörka jeans, svarta skor och grå jacka satt vid ett bord för sex och skrev i ett anteckningsblock.

Är det ledigt här, frågade hon, och satte sig ner innan han hann svara.

Och utanför fönstret växte det grå och det svarta, och när gatlyktorna tändes kunde björkarnas brand bara anas.

…om maraton för kvinnor

Att göra karriär är som ett maraton, skriver Sheryl Sandberg i Lean in.

På startlinjen står både män och kvinnor, taggade och vältränade. När startskottet går så sätter de alla fart, alla vill de framåt, alla har de mål.

Längs med banan står publiken och hejar på sina favoriter. Kolleger, chefer, vänner, familj och fullkomliga främlingar är där för att stötta.

Kom igen, får männen höra. Du klarar det. Öka! Du är stark! Och de orkar lite till, lite längre. Det är skönt med uppmuntran i värsta uppförsbacken. Du orkar! Starka ben! Ta rygg på killen där framme! Du är grym!

Kvinnorna får också uppmärksamhet, omtanke, kärlek.

Orkar du verkligen? Försök att åtminstone jogga, det är okej att inte hålla femminuterstempo! Var försiktig så att du inte får skavsår! Glöm inte att stanna och dricka! Ja tänk, om man skulle få skavsår? Bäst att ta det lite lugnt, när det är så varmt dessutom. Oj, du måste ha tränat massor, hur fick du ihop det med barnen därhemma? Och vem tar hand om dem under loppet? Kvinnorna försöker ignorera frågorna, inte kan väl någon förvänta sig att de ska stanna och prata mitt under ett maratonlopp? Men hallå, svara då! Bitch. Snygga ben förresten! Men bara så du vet så kan man se bröstvårtorna genom den där tighta tröjan!

Och de drar i kläderna. De spanar efter barnen. De skakar av sig så hårt att de nästan snubblar.

Och sen står funktionärerna vid målgången och delar ut medaljer och säger att det här med kvinnors underrepresentation i bolagsstyrelser, på VD-poster, som höga chefer, det måste väl ändå bero på biologi. Ett felaktigt steg. För lite muskelmassa. Testosteron.

Och förresten har de inget i riktiga tävlingar att göra. Män får minsann inte springa Tjejmilen, och är det något som är diskriminerande så är det väl ändå det?

 Låt mig massera din gluteus maximus så ska du få se hur mycket jag tycker om kvinnor.

Inte har jag något emot er, inte. 

Spring, spring.

…om rök och eld

De flesta som dör i eldsvådor dör inte av själva elden, de dör av röken.

Svart eller helt osynlig sprider den sig obevekligt, äter sig in i lungor, i slemhinnor; i kroppar och själar.

Röken är en föraning till lågorna. När vi känner röken springer vi därifrån så snabbt vi kan, med de öronbedövande larmen bakom oss.

Många kände röken.

Många sprang.

Men många blev också kvar.

Nu har röken funnits där länge, men de som sprang vände inte tillbaka efter dem som blev kvar. Istället för att släcka, istället för att hjälpa andra ut, så byggde de barriärer som stängde in dem.

Det är kanske inte så konstigt att de där inne till sist gör vad de kan för att påkalla uppmärksamhet.

Det är kanske inte så konstigt att elden till slut blossar upp.

…om tre par

Ett nygift par från Fredrika
sa att de skulle dela lika
Ibland dammsög han
fast han var man
Men sen brukade han avvika

Ett annat par från Nordingrå
var ”typ jämställda och så”
Hon gjorde en lista
han hjälpte till med det sista
De skildes vid fyrtiotvå

Ett pensionärspar från Västerås
hade levt hela livet i symbios
När hon sen försvann
fick han skaffa en annan
Eller leva på fil och smörgås

…om kvinnor i karriären

På morgonen kommer hon lite sent till kontoret. Tåget stod stilla i nästan en halvtimme utanför Märsta, men hon hann i alla fall ringa en del samtal under tiden. Mötet har redan börjat, och hon ursäktar sig. Ingen fara, säger ordföranden överseende. Jag vet nog hur det kan vara med dagislämningar och sånt där.

Skönt, han är inte arg.

Mot slutet av mötet är det hennes tur att rapportera om hur det går med budgetarbetet. Presentationen som hon gjort ligger på laptopen, men hon har glömt adaptern på skrivbordet. Någon har som tur är en extra. Jag brukar alltid få hjälpa min fru att koppla ihop prylarna hemma, säger han.

Hon andas ut. Vilken tur att det ordnade sig!

När det blir dags för lunch så frågar personalchefen om hon vill följa med till kvartersrestaurangen och diskutera ett besparingsförslag som han funderat på. Fast de har inga sallader och sånt där, men jag vet ett annat ställe som tjejerna i receptionen brukar gå till om vill du testa det istället?

Så omtänksamt att tänka på vad hon skulle vilja ha för mat!

På eftermiddagen intervjuas hon för en branschtidning. Hon rättar till kavajen, sträcker på sig och tittar in i kameran. Vänta, det blir inte rätt, säger fotografen och ställer sig på en stol så att perspektivet blir ett annat. Så. Och så ler vi.

Det är hennes snyggaste vinkel. Hur kunde han veta det?

Sedan är det dags att svara på frågor. Hon har förberett sig noga. Kan allt om de nya processorerna och vad fabriksstrejken i Kina egentligen handlade om. Kan du berätta om hur du är som mamma? frågar journalisten. Det måste vara tufft, visst?

Hon är en förebild för många kvinnor, det vet hon ju.

På kvällen går hon på en stor galamiddag, med kanapéer på silverbrickor och kristallkronor i taket. Hon ska ta emot ett pris, gå upp på en scen, säga några ord om medarbetare som inspirerat och det hårda arbete som till slut betalat sig. Konferenciern harklar sig och presenterar henne. Till en vacker kvinna som alltid möter dagen med ett leende. Det här är du värd!

Och hon ler, och säger tack, tack, vad fint.

Och alla applåderar.