…om saker (och allt är Amazons fel)

Det är lite mycket med flytten nu. Men för varje sak som vi stryker på listan så känns det lite bättre. Snart är det bara hejdåkalas och vinprovningar kvar!

Nu på morgonen vinkade vi hej då till bilen och våra saker som hämtades för att köras till LA, där de ska lastas på en båt och skeppas till Göteborg.

Vi har packat i flera dagar och bilen blev knökfull med kartonger. Det är svårt att tro att vi för bara två år sedan flyttade hit bara med resväskorna vi kunde ta på planet. Vad hände egentligen? Hur kunde vi samla på oss så galet mycket saker?

Jag skyller på Amazon, jag.

…om att leka

Idag var vi i lekparken en stund. Barnen där var i konstant rörelse – de sprang, de klättrade, de balanserade och de kröp. Och de tyckte att det var roligt.

Jag hann tänka tanken att det nog är bra träning att leka i klätterställningen och att det borde finnas en för vuxna också. Sedan insåg jag att a) vuxna också kan klättra där om de bara vill b) vuxna vill inte.

Små barn rör på sig konstant. Springer mellan rummen inomhus. Hoppar jämfota över övergångsställen. Klättrar mycket högre än vad deras föräldrar känner sig bekväma med.

Och de gör det för att det är kul. Inte för att bli starka, smidiga, smala eller något annat.

Jag tilltalas av det som brukar kallas ‘primal’. En viktig del av den ‘livsstilen’ är att återinföra ‘lek’ i vardagen. Vi rör oss inte för att ha kul längre och det behöver vi göra. Kasta frisbee på stranden, paddla, spela fotboll med barnen på kvällen.

Jag tilltalas av idén.

Själva utförandet, not so much.

Jag vill helt enkelt inte leka.

Och jag undrar om det räknas som ‘lek’ om man inte tycker om det?

…om att göra kärlek

Idag gifter sig två av mina finfina vänner och jag är inte där. Jag hade så gärna velat, men det gick inte.

Det är för långt, för mycket, för mig.

Och det gör mig ledsen.

Dels blir jag ledsen för att tillställningar av alla de slag är en bra möjlighet att ses, särskilt när man bor långt från varann. Och jag hade velat ses. Men jag är också ledsen för att jag hade velat vara med just på bröllopet. Det handlar inte bara om att träffas, det är mer än så.

Jag är väl egentligen ganska äktenskapskritisk, det ska villigt erkännas.

Men äktenskap, och bröllop, har stort symbolvärde i vårt samhälle, och oavsett vad man tycker om det i grunden så innebär det att äktenskap (och bröllop) är en av de allra starkaste symbolhandlingarna för att göra kärlek på.

Och det är himla fint att göra kärlek. Alltid.

När vi lovar i nöd och lust så handlar det inte bara, kanske inte ens främst, om att vi binder oss till varandra juridiskt. Jag tror att det idag också, eller kanske ibland till och med ännu hellre, handlar om att anspela på den etablerade bilden av äktenskap som det ultimata kärleksbeviset, och genom handlingen därmed visa hur man känner.

Och då skadar det förstås inte med vittnen (gäster, kallas vi väl oftast), eftersom de med sin närvaro befäster och bekräftar handlingen. Oooandet och aaaaandet och de rörda tårarna (jo, jag gråter på bröllop) signalerar att vi ser, vi förstår vad ni gör, vad ni känner.

Och så gör man kärlek tillsammans, allihop.

Jag hade velat vara ett av de vittnena, och fått göra kärlek med er, Malinda och Catrine.

…om månadens frågestund

Här är några av frågorna som ledde besökare till bloggen under maj!

Frågor och svar på allt?

Visst. Shoot.

Kalla ben?

Nja, kalla fötter heter det. Om man ska vara petig.

Lunchlåda till barn?

Ja, jag tycker inte att det är schysst att låta dem vara utan.

Kan ens partner resa själv?

Ja, min kan i alla fall det. Så himla svårt är det faktiskt inte.

Mat på fredagar?

Nej, på fredagar kallas det för mys.

Köra bil efter vinprovning?

Visst! Om du kör så kan ju jag prova?

Köpa uggla i Sverige?

Nej, jag bor fortfarande i USA, så tyvärr.

Rädd för att min kille ska hitta en annan när han åker bort?

Nej, varför skulle jag vara rädd för det? Det är väl en sak mellan er.

Restaurang för småbarn?

Ageism hör du du! Jag tycker nog att jag som vuxen ska kunna följa med också fastän jag är ’lite äldre’.

Pappa åker bort en vecka?

Ja, hur visste du det? :) Han är i Arizona, men kommer hem imorgon kväll!

Varför piskar man sin partner?

För att hen ska åka och köpa glass till en? Sån där chocolate double fudge från Ben & Jerry’s? (Bara en gissning alltså.) (För att klargöra.) (Men erkänn att det låter troligt.)

Ugglans betydelse?

Very stor. Som vissa tvååringar i familjen säger.

…om forskning och cupcakes i motljus

Hela tiden sedan jag startade den här bloggen har jag funderat på hur jag vill att den ska vara. Först hade den en inriktning, sen bytte jag, sen bytte jag igen, och, ja, nu vet jag inte riktigt.

Om jag ser tillbaka på de här månaderna och hur bloggen har utvecklats så kan jag se hur väl min inställning till den har följt vad som händer i livet i övrigt, hur jag har mått och vad jag har gjort på dagarna.

Och kanske är det inte så konstigt att jag, när jag äntligen känner att jag börjar komma in i jobbet på allvar, nu upplever att behovet att skriva är mindre. Särskilt att skriva lite mer seriösa saker. För de riktigt seriösa sakerna skriver jag ju i jobbet snarare än här, och då läggs ju kraften och tiden där istället.

Nu när jag transkriberar och analyserar och skriver artiklar och reviderar och reviewar dagarna i ända (nåja), så vill jag all övrig tid liksom bara baka småkakor och ha prickiga klänningar och höns och måla väggar och snickra altanbord och rita staket och kratta gräs och bada och läsa romaner och lyssna på jazz och dricka portvin.

Och då vill jag ju skriva om det.

Då vill jag fota cupcakes i motljus och prata om när vi rökgrillade lamm och vilket fantastiskt pinot noir vi drack igår och om barnet som står på egen hand och om nektarinerna som precis har mognat och allt det där.

Då vill jag ha en motvikt till allt det seriösa, till vetenskapliga referenser och analyser och problematiseringar.

Ett tag i alla fall.

…om tiden

Jag har tyvärr inte haft tid att blogga de senaste veckorna.

Man skulle kunna tro att det är för att det är mycket med jobbet. Och jo, det är ganska intensivt, men det är inte därför.

Man skulle kunna tro att det är fix med flytten till andra sidan jordklotet som helt tagit över vardagen. Och jo, det är en hel del att göra, men det är inte därför.

Och kanske skulle man kunna tro att livet med två små busfrön kring benen gör det där med bloggandet svårt att hinna med. Och jo, så är det i och för sig, men det är inte därför.

Problemet är att kvällarna bara måste spenderas tittandes på hus.

Igår kväll pratade vi i två timmar om den idealiska placeringen av tvättstuga och hur många klädkammare man egentligen behöver. Sen funderade vi en stund på betonggolv och granitskivor och lite, lite på om man borde ha två diskmaskiner i köket.

Vi funderar på att bygga nytt.

Först tänkte vi enkelt, litet typhus, inte så dyrt, inte göra så mycket ändringar.

Sen insåg vi att vi ‘behövde’ lite större. Sen insåg vi att vi ville ha en annan planlösning än vad typ alla husen vi tittat på har. Sen insåg vi att vi skulle vilja göra en massa tillval i slutändan ändå, för så blir det liksom alltid för oss.

Och efter att vi flyttat gränsen framåt, uppåt, gång på gång, så började vi fråga oss om vi inte borde be en arkitekt hjälpa oss att rita Drömhuset, när vi ändå håller på. Att bara bli nästan nöjd känns som slöseri på både pengar och tid, nämligen.

Och ja, nu är vi alldeles utmattade och är tillbaka i funderingarna på lägenhet istället. För om det här så här fullkomligt absorberande att bara fundera på husbygge i några veckor, hur ska det då vara att faktiskt bygga ett?

…om olika sorters strandaktiviteter

Strand. Fredag. Burgare. Sandleksaker. Sol. Is. Karaokemaskin. Fotboll. Cola. Joggare. Grill. Vänner. Nachos. Barn. Hav. Födelsedagskalas. Hundar. Brownies. Band. Glasstrut.

Och jag tänker att livet är så härligt här, att det är så fint att folk åker till stranden efter jobbet och tar med partytält och högtalare och stolar och mat, mat, mat. Att de pyntar med ballonger, och tar med instrument och spelar och sjunger så att hela stranden hör. Att alla grillar är tända och det luktar kol och eld och kött.

Och sedan ser jag familjen som går runt och tittar i soptunnorna efter pantburkar. De har tre barn. De pratar inte med någon. Snart har de en hel sopsäck full. Men de dröjer sig kvar, ser sig omkring.

För soptunnorna fylls på allt eftersom vi andra konsumerar allt det vi burit med oss i stora kylbagar från våra stora bilar.

Och för en del är det värt att vänta på.

…om att bejaka barns kompetens och ge dem inflytande över sina egna liv

Det känns viktigt att ta beslut som en familj. Att vi inte bara bestämmer åt barnen utan att de också får säga sin mening och vara delaktiga. Så vi frågade Fabian hur han tyckte att vi skulle göra med boende i Uppsala.

Jag: Vill du bo i ett hus eller en lägenhet?

Fabian: Lägenhet!

Jag: Ska det vara en liten eller en stor?

Fabian: Stor, mamma. Stor liten lägenhet.

Jag:  Ska det vara en billig eller en dyr?

Fabian: Dyr.

Jag: Hur många rum ska den ha?

Fabian: En två tre fyra fem!

Jag: Ska den ha någon balkong?

Fabian: En två tre fyra fem!

Jag: Oj, det var många balkonger.

Fabian: Jaa, det var tokigt.

Jag: Men var ska den ligga då?

Fabian: Ligga och sova i lägenheten.

Jag: Ska den ligga nära pappas jobb eller mammas jobb, eller kanske mitt i stan?

Fabian: Eh… Mickey Mouse Club house!

Jag: Är det en ny eller gammal lägenhet?

Fabian: Ny.

Jag: Har den hiss eller trappor?

Fabian: Hiss! Den har många hissar. Och två flygplan!

Jag: Okej… Vad är det för färg på golven?

Fabian: Blå.

Jag: Vad är det för färg på väggarna?

Fabian: Gula.

Jag: Hm. Vad mer ska vi tänka på då?

Fabian: Jag vill ha många nycklar. Jättemånga nycklar.

Tur att vi frågade, nu vet vi ju precis vad vi ska titta efter!

…om vanliga dagar

Jag har haft den mest fantastiska helgen.

Och det bästa är att det inte varit några extravaganser, det har bara varit en vanlig helg. Men det vanliga är bara så bra just nu. Så himla, himla bra.

Lördagar är det soccer practice halv nio, sen åker vi hela familjen och äter brunch, och sen är det simskola med bägge barnen. Efter det slocknar barnen i bilen på vägen hem så när vi kommer hem tar vi en cocktail i solen på uteplatsen och sen fixar vi middag tillsammans i lugn och ro (nåja).

Och söndagar har vi oftast barnvakt några timmar på förmiddagen så då kan vi göra nåt kul tillsammans (eller jobba eh…). Igår var det morsdagsbrunch med mina mammakompisar nere i hamnen så vi drack mimosas och hängde och tittade på båtarna i några timmar. Sen på eftermiddagen kom några kompisar över till oss och grillade och så satt vi och pratade hela kvällen.

Kanske är det så att vi uppskattar det mer för att vi vet att vi bara ska bo här i sex veckor till? Men jag vill liksom ha det så här jämt.

Jämt.

…om dagens dos Hemnet

Vi sitter och kollar på Hemnet.

På hus.

Lite deppigt är det, för det finns i princip inget hus som vi kan tänka oss som kostar under fem miljoner.

Men ärligt talat skrattar vi mest.

Jag fattar att folk tycker att det är kul att renovera och inreda. Det är ju kul att renovera och inreda. Men en del verkar ha haft lite för kul, om man säger så.

Om du kommer på dig själv med att under processen yttra frasen “det känns lite kul” om någon inredningsdetalj så är det mest troligt dags att stanna upp och ringa en vän. En ärlig vän. Eller en professionell inredare.

Och texterna till mäklarannonserna, my god.

Vi erbjuds till exempel att köpa ett “välbyggt hus” eller ett “genuint hus”. Kan man överhuvudtaget tänka sig motsatsen? Att ett hus annonseras ut som “dåligt byggt” eller “med fejkkänsla”? Ett annat hus sägs vara “bekvämt” – till skillnad från alla de andra obekväma husen då?

Det säger ju ingenting.

Och klicka in och titta på det här huset. Apropå “lite kul”.

Eller vad man ska kalla det.

Men det kostade åtminstone under fem miljoner…