…om det lokala, det tillfälligt permanenta, och framtiden

Lokaltidning. Det känns nästan lite gammaldags, och vuxet i det som den står för.

Om man börjar prenumerera på lokaltidningen är man bofast. Den dagen man finner nöje i att läsa om det senaste kommunfullmäktigesammanträdet, om broar som eventuellt kommer att byggas om tio år, eller om vad förskolebarnen i grannkommunen får för lunch, då har man alldeles tydligt passerat en gräns.

Jag är där nu.

Jag har bott i Uppsala ganska länge, men jag har aldrig tidigare känt en längtan efter att läsa UNT. Det första året kunde jag inte riktigt släppa Piteå-Tidningen (över det nu), och sedan var det bara DN som gällde (jag läste statskunskap och hade man inte läst DN Debatt på morgonen var man lite lost, kan man säga).

Men något har hänt.

Jag tror att det är för att det är första gången som jag känner att nu ska vi stanna här. Inte för alltid kanske, det vet man ju aldrig, men tillräckligt länge.

Och så tror jag att det är barnen. Min enda kontakt med kommunen har tidigare varit några lånade böcker om trädgårdsdesign på stadsbiblioteket och en grön buss som tutade åt mig när jag cyklade på vägen istället för på trottoaren (det är visserligen åtta år sedan men jag är fortfarande arg över det, man får ju för guds skull inte cykla på trottoaren!). Men nu är det förskola och skola, och det är skolmat och skolskjuts och framtid.

I lokaltidningen kan man läsa om vad som har hänt. Men jag tror att det som lockar snarare är att läsa om vad som kommer att hända.

Det, och så sudokun på sidan 15.

…om överlevnadsstrategierna

Så jag googlade lite, för att få fler tips på vad man kan göra för att få vardagslivet att gå ihop. Detta är ungefär vad jag fick upp:

- Färdighackad lök i frysen
- Tärnad potatis i frysen
- Ha alltid korv eller färdiga pannkakor hemma

Okej, jag överdriver lite. Det var inte bara halvfabrikat som kom upp. Även t.ex.:

- Kolla upp om du har utmattningssyndrom
- Kolla upp om du har underproduktion av sköldkörtelhormon
- Kolla upp om du har ADHD

Mm.

Det ska liksom vara antingen små, industriellt tillhandahållna strategier sådär på marginalen, eller så är det något fel på dig? Inte att förringa den hackade löken (och är man sjuk är det så klart bra om man kollar upp det), men jag skulle snarare vilja läsa om hur människor organiserar sina liv så att färdighackad fryst lök inte behövs.

Jag gillar ju att laga mat. Jag vill inte minimera den tiden. En av de saker som jag längtar allra mest efter är ju att ägna en hel dag åt att laga och baka. Hey, jag skulle till och med kunna tänka mig att städa om jag fick göra det i lugn och ro, utan skrik och bråk och ‘hjälpa till’. Jag har en sådan där gigantisk kitchenaid stående på köksbänken och jag har inte bakat ett enda bröd sedan förra sommaren. Inte ett. Jag ser framför mig hur det skulle vara (mjöl – överallt, och deg – överallt), och – nej. Nej.

Vi har synkat våra kalendrar. Vi ska börja göra matlistor igen. Vi ska fixa appar för alla olika kategorier av kom-ihåg-listor. Vi ska fundera lite mer på schemaläggning och rutiner, framför allt för barnen men också för träning. Vi ska göra allt det där och säkert en massa fler saker.

Men jag tror att det viktigaste vi kan göra just nu är att försöka hitta en bra barnvakt som kan hjälpa till ibland, så att vi emellanåt kan få göra just de där sakerna som folk tycks vilja undkomma. Fast i lugn och ro.

Japp. Så får det bli.

…om zombielivet

Ikväll har vi funderat, planerat och lagt upp livspusselstrategier. Inte för hela livet, och inte för bara imorgon, men någonstans mittemellan. Jag är trött på att försöka överleva en dag i taget. Jag tror att jag behöver lite bättre rutiner, att vi alla behöver det.

Steg ett är automatiskt synkade kalendrar (check!).

Steg två är att skriva in saker i de där kalendrarna (check!).

Steg tre är att se Walking Dead (check!!!!!).

Detta föranleder två angelägna frågor så här på kvällskvisten:
1. Har ni några smarta organisera-upp-vardagen-tips till oss?
2. Finns det någon som helst möjlighet att zombies kan finnas på riktigt? Vad säger forskningen, liksom? Hur orolig borde man vara?

…om socialisationen

Barn gör inte som man säger, de gör som man gör. Och så säger de som man säger, och säger dessutom vad man gör.

Idag är vi hemma från förskolan, eftersom den är stängd. (=!=”"#!!) (Det där sista sa jag inte högt så klart, man har väl självbevarelsedrift.)

Med två klätterapor som allra helst vill dra fram stolarna till köksbänken för att pilla med knivar i brödrostar, diska vinglas och testa att starta spisen själva, så åkte stolarna snabbt upp på köksbordet. (Det är skönt att kunna utnyttja sitt fysiska överläge som förälder.)

En stund senare gick jag in i lekrummet och fick se det här:

Och så Fabian i puffen med sin ipad, nynnandes på en låt från Veronica Maggios senaste skiva.

Spooky.

…om Sverigeklag

Jag anstränger mig, hela tiden, för att inte bli sådär jobbigt ex-expat-fördömande kring hur saker funkar i Sverige. Ni vet – någon har bott utomlands ett tag och kommer hem och hittar bara fel. Myndigheterna är sega och lagarna är dumma och ölen är för dyr och svenskarna är trista och allt det där. Ibland räcker det med att någon åker på chartersemester för att man ska överösas med klagande ‘sanningar’ om Sverige, och ofta verkar det där klagandet gå ut på att visa hur världsvan och klarsynt den klagande är. Att hen minsann sett något annat, något bättre – att hen minsann är något annat, något bättre.

Jag vill inte bli sån.

Jag vill inte.

Men det är inte lätt, alltså.

Ett litet klag, så lämnar vi det sen, okej?

Igår var vi på mataffären, barnen och jag. Och efter fem minuter behövde Fabian så klart gå på toaletten. Så jag frågade var deras kundtoalett var. Och inte fanns det ju någon (hur hade jag kunnat inbilla mig det?), så vi var tvungna att lämna maten och gå en bra bit i köpcentret. Och väl där kom vi inte in för det kostade fem kronor, och vem går omkring med småpengar nuförtiden? (Jag får balansera två varukorgar på barnvagnen varenda gång jag handlar, eftersom mataffärerna här envisas med att man måste ha en tia för att låna en kundvagn… their loss, säger jag, för jag handlar definitivt mindre än vad jag skulle gjort annars). Nå, det löste sig, eftersom två trevliga alkoholister kom förbi och skulle in och tvätta upp sig lite. (De var på riktigt väldigt trevliga, de trevligaste vi träffade på hela eftermiddagen, hon i kassan sa faktiskt inte ens hej). Ja, och sen gick vi tillbaka till affären och handlade, och pratade inte med någon för det gör man inte i Sverige (om man inte är onykter, vilket kanske är förklaringen till trevligheten hos de båda herrarna på toaletten), och barnen blev ledsna för det fanns ingen bjudfrukt, och jag letade efter sambal oelek i tio minuter och det fanns ingen personal att fråga, och i kassan så packade jag alla kassarna själv för i Sverige packar man minsann sina egna kassar och alla runtomkring bara suckade för att det gick för långsamt så att hela kön fick vänta, och sedan gick vi över parkeringen och blev nästan påkörda för det finns faktiskt ingen lag som säger att man ska stanna för mammor med vagnar och matkassar och två vilda barn som försöker fly, är det inte ett övergångsställe så gasar man bara.

Slut på klag.

Ja, jag har sett andra saker. Jag har vant mig vid mataffärer där personalen cirkulerar och vänligt frågar om de kan hjälpa till med något och där hen i charken frågar om barnen vill ha något att äta medan man handlar. Jag har vant mig vid mataffärer där någon packar mina varor, där jag alltid tillfrågas om jag vill ha hjälp ut till bilen, och där folk säger hej till varandra, ler och busar med barnen. Affärer med kundtoaletter, som gärna vill att jag ska använda deras kundvagnar. Det betyder inte att jag vet bättre, att det borde vara så här i Sverige också. Det är så på en del andra ställen bland annat för att de där har låga löner och värdelösa arbetsvillkor. Och det är inget att sträva efter, alls.

Men en kundtoalett? Det kunde man i alla fall kosta på sig, kan jag tycka.

Och ett leende.

Okej, nu, nu är det slut på klag.

…om frågor och svar

Det här är min favoritkategori bland inläggen, så för att göra lite av en mjukstart (det kanske vi alla behöver?) så har jag samlat de mest angelägna frågorna som lett besökare in på min blogg den senaste tiden.

Heter det förskola?
Nja, Fabian, 3 år, kallar det för ‘jobbet’. Men kanske skulle man kunna döpa om det till ‘Arbetslinjen’?

Flytta resväskor utomlands?
Det beror på om du ska flytta själv också. Att bara flytta resväskor verkar onödigt tycker jag. Men det är ju upp till var och en, förstås. (Och tullen.)

Fråga om fredagsmys?
Visst, fråga på bara.

Göra småpyssel med små barn?
Nej. Nej nej nej.

Att jobba bort att prata med ens partner?
Det kan vara lite knepigt, men testa t.ex. detta:
1. Skaffa barn. Ni måste fortfarande prata med varann, men det finns alltid någon som kommer och avbryter er.
2. Börja använda chatten på Skype eller Facebook. Ni kommunicerar förvisso ändå, men ni kommer att prata betydligt mindre.
3. Börja titta på Homeland.

Lite grann vin?
På en onsdag? Jamen okej då.

Hur säger man när ugglan låter?
Gärna något uppmuntrande i stil med “bra!”, “intressant!” eller “du är fantastisk!”.

Vill du veta någonting så fråga ugglan, hon är klok som en bok?
Lite långt, men det funkar absolut.

Fråga Instagram?
Nej, nu blandar du ihop. “Ugglan” heter det. “Fråga Ugglan”.

Skatteverket barnvakt?
Har jag ingen erfarenhet av, men det är ju kul att de vidgar verksamheten. De kan ju leka skattjakt med barnen, till exempel.

Ugglan läsecirkel?
Ja det är väl ungefär vad en blogg är? Låter lite kreddigare va?

Leva som man lär?
Nej, det låter lite tråkigt.

Husmus som husdjur?
Been there, done that. Den blev kortlivad, om man säger så.

Drinkvagnar?
Javisst. Eller, ja, en åtminstone. Mellan fönstren i vardagsrummet. Kommer att bli finfint.

Den smartaste ugglan?
Det där frågetecknet skulle inte vara där, va?

…om att vara tillbaka

Hej.

Det är jag igen. Jag är här nu.

Det var inte så att jag slutade skriva, jag bara gjorde det inte längre. Och först tänkte jag att det var en slags semester. Det var flytt och sommar och flytt igen, och inskolning på förskola och husköp och jag vet inte allt. Så jag tänkte att när allt lugnat ner sig lite, då kanske det går lättare.

Nu har det lugnat ner sig lite.

Det tog ett tag.

Men jag är här nu.

…om att göra allt en sista gång

Och de sista skälvande dagarna så var det som om allt koncentrerades till en enda punkt. Det var sommar som bara sommar i södra Kalifornien kan vara och fastän solen lyste precis lika starkt som alla andra dagar så kände de det som att den lyste bara för dem.

Allting gjordes en sista gång.

De återvände till platser där de varit många gånger förut, och de insöp dem och mutade in dem såsom deras. Doften av hav i solnedgången var deras och bruset från motorvägen var deras och bergen och träden och asfalten som brände under fotsulorna var deras.

Platser, känslor och minnen samlades in, märktes upp och sorterades undan.

För att kunna gå därifrån.

För att kunna hitta tillbaka.

…om bra sjukdagar

Det beror säkert till stor del på att snart-är-det-semester-känslan börjat infinna sig, men trots flera dagar med sjuka barn (de har i alla fall vett att turas om), så känner jag varken att det är dags att hitta en bra terapeut eller att jag ger upp och annonserar ut barnen på craigslist.

Allra mest tror jag att det beror på att han börjar vara stor nu, Fabian.

Vi kan liksom umgås på ett annat sätt, och då tar inte de där sjukdagarna lika hårt. Vi lägger pussel och tittar på film, och han säger fina saker som att han är glad att vi är hemma tillsammans och att han vill ligga på min arm.

Idag hade vi städning inbokat så då var vi tvungna att utrymma huset några timmar, vilket var lite dålig tajming förstås. Men det gick bra det med. Vi åkte och åt lunch på en fransk restaurang (och de blev så imponerade att han beställde på ‘franska’, när han, eh, ville ha pommes frites, hrrrm). Sen gick vi och köpte lite nya barnböcker och så tog vi med dem till fiket precis bredvid och läste dem allihop över latte och frasiga kanelbullar.

Det var en riktigt bra dag faktiskt.

Sen kom Harry hem.

Det är ju tur att man har någon som kan ta ner en på jorden.

…om midsommar och mat

Det var tydligen midsommar i helgen.

Det är sådana gånger man blir glad för Facebook. Hur skulle jag ha kommit ihåg midsommar utan alla bilder på folks kransar och grillfester och små grodor och allt det där?

Men vi kom på det lite sent, så vi hann inte riktigt fixa något firande. (Vi missade till exempel det där med att vara lediga på fredagen… borde inte någon påminna en om det?!)

Men ändå – det har varit soligt och somrigt och härligt hela helgen (men det är det ju nästan alltid), och vi har lagat och ätit god mat (men det gör vi ju nästan alltid). Så, precis som midsommar ska vara, tänker jag? Ingen sill och ingen nubbe, men väl caprese, skaldjursrisotto, musslor, pinot gris och mintglass (inte allt på en gång, förstås).

Hoppas ni har haft en fin midsommar!