…om dragningskraften som den där köksdrömmen har

Alltså jag älskar Williams-Sonoma. (Bilderna ovan är därifrån.)

Jag överdriver inte.

Jag skulle vilja antingen flytta in där eller också köpa upp allt i butiken och flytta in de prylarna i mitt kök. Jag skulle kunna jobba gratis om det innebar att jag fick röra i de där snygga grytorna och bjuda besökare kunder på varm äppelcider hela dagarna. Gå runt och diskutera skillnaden mellan Riedels olika glasserier, rekommendera snygga kastruller och bläddra i alla de där kokböckerna igen och igen och igen.

För att citera min syster - Marie vi kan inte gå in där igen, de kommer ju att tro att vi är galna.

Watch me.

Igår åt vi middag på en restaurang precis bredvid, med planen att gå in en sväng efter middagen. Förstå besvikelsen när vi insåg att de stängde klockan åtta. Vi fick tränga oss förbi personalen i dörren just som de skulle låsa. Bokstavligen talat. Bara för att känna lite på glasen, lite snabbt så där. Dra in doften av nybakad äppelpaj i näsan. Sucka lite förälskat.

Sen blev vi stående vid skyltfönstren en bra stund medan Fabian nästan badade i fontänen bredvid. Han är inte lika intresserad av brödrostar i olika färger, om man säger så.

Och så idag länkade en kompis den här artikeln.

Och jag insåg att jag inte kan vara helt frisk.