…om att bli en del av den där gräshoppesvärmen

Vi är alltså i Waikiki, hela den här veckan.

Det är ett smått surrealistiskt ställe, helt uppbyggt och anpassat för turismen. Hotell, hotell, hotell, varvat med restauranger och barer. Stranden är sådär perfekt – no wonder, sanden valdes en gång ut och fraktades hit från Kalifornien. Och överallt strandklädda människor, som promenerar, simmar, äter, dricker drinkar. Överallt semesterfirare.

När vi var i Kailua för några dagar sedan såg jag ett klistermärke på en gatlykta: Go back to Waikiki. Det finns ett motstånd mot turistindustrins utbredning, och när turismen symboliseras av just Waikiki så är det kanske inte så konstigt.

Waikiki är som de där gigantiska kryssningsfartygen som går i Karibien. Där allt man kan tänka sig behöva under semestern finns, så att man knappast ens har anledning att kliva av båten vid strandhuggen. Och när man väl gör det så är det tillsammans med tusentals andra som för några timmar invaderar den lilla staden där man stannat till.

Som en svärm gräshoppor.

Samtidigt så är det förstås ett semesterparadis. Inte så äventyrligt måhända, men väldigt, väldigt bekvämt.

Vår resort har en konstgjord lagun, en ukuleleaffär, en damm med pingviner, en affär som säljer lapptäcken, tre sushirestauranger, en Louis Vuitton-butik och ett coverband som sjunger Billie Jean så att vilket svenskt dansband som helst blivit avundsjukt.

Allt man behöver och inte behöver finns här. Och jag känner att mina gränser flyttas lite för varje dag. Jag börjar gilla hela cirkusen. En sådan här resort är såklart vansinnigt praktisk när man har två små vildar som man jonglerar på egen hand om dagarna. Men det är inte bara det. Det är det där med att helt kunna gå upp i semestrandet – och förväntas göra det. Skriva upp saker på rummet så att man nästan lyckas glömma bort att allt kostar, bli upphämtad direkt på hotellet om man vill göra utflykter någonstans, aldrig ha längre än hundra steg till närmaste paraplydrink.

Som tur är åker man ju hem till slut.

…om en affisch från Waikiki

Jag trodde att mina fogar gått till sig och att jag kunde röra mig som vanligt igen.

Så var det visst inte.

Efter morgonens balansakt på leriga stigar så har det gjort ont och liksom klickat i höfterna, och efter att ha satt sig i soffan var det inte helt trivialt att komma upp igen.

Det gör inget.

Istället har jag ätit pepparkakor och gjort research om Oahu, dit vi åker i tio dagar i februari. Jag är inte så lite exalterad över det, kan jag säga. Hela min uppväxt har det suttit en affisch från Waikiki på utedasset i sommarstugan, fäst med häftstift direkt mot träväggen. Och min farfar berättade gång på gång stolt om när de åkte dit och bodde på Sheraton.

Och man får ju förstå att på den tiden var resan från Norrbotten till Hawaii inte något som vem som helst gjorde. Bara att flyga var ganska märkvärdigt. Och att bo på ett fint hotell på andra sidan jorden. En sån sak man berättade om för barnbarnen i decennier framöver. Och tänkte på när man slogs med myggen på dass.

Men det är inte så troligt att vi köper med oss några souveniraffischer.

Det är en annan tid nu. Att flyga är varken fint eller särskilt spännande, bara besvärligt och dåligt för miljön. Resor är idag något vi konsumerar, om inte till vardags så åtminstone med viss regelbundenhet. Vi köper upplevelser, en paus mitt i vardagsstressen, och delar sen solnedgångsbilder och skrytstatusuppdateringar på Facebook som ett slags bevis på hur bra vi har det.

Semestern visas upp som ett par nya skor, men fönstret inom vilket den är intressant har blivit så mycket kortare. En resa är en resa bland många, och även om det kan vara nog så unikt för den som reser så är det inte det för andra. Been there, done that, liksom.

Och de där klassiska souvenirerna – en nyckelring med Frihetsgudinnan, en keps som det står Las Palmas på, kylskåpsmagneter med bilder från Phuket – har på samma sätt gått från att vara symboliska bevis på att man har rest, till att signalera det motsatta. Att man visserligen har semestrat på annan ort, men att man gjorde det som turist snarare än resenär.

Att komma hem med en affisch som visar en hotellstrand i Waikiki visar idag upp en som icke världsvan, snarare än det motsatta. Inget man sätter upp på väggen ens på utedasset i sommarstugan.

Men om jag hittar en så kanske jag köper den ändå. Inte som ett minne av Waikiki, men av min farfar. Kanske kan jag sätta upp den bredvid den gamla, på utedasset.