…om reflektioner över några glas

Jag diskar och pillar bort etiketter och sorterar in julklappsglasen i skåpen. Alltså, fatta hur smarta Riedel är. Istället för att sälja 24 vinglas (8 för rött, 8 för vitt, 8 för mousserande) så får de sälja 64 stycken (lite beroende på hur många druvtyper man tycker att man behöver skilja på – vi börjar med glas för pinot noir, merlot/cab sav, och chardonnay, men jag ser stora behov av port och syrah och sauvignon blanc och riesling och…).

Produktdifferentiering är en av de viktigaste strategierna för ett företag som vill sälja mer.

Som med rengöringsmedlen för kök respektive badrum – same same, varför köpa två flaskor av samma sak? Men det gör vi. Och träningsskor! Det ska vara löparskor och walkingskor och cykelskor och barfotaskor och hikingskor och aerobicsskor och innebandyskor och ett till par löparskor att varva med. Och då har vi inte ens börjat prata om de riktigt specialiserade skorna (spikskor, anyone?). De är alla lite olika, visst. Men det går att använda sneakers rakt av också.

Poängen är att man inte vill.

Och det är i viljan – vad vi önskar, åtrår – som normerna bor som tryggast. Det är när marknadsförarna lyckas nå in dit som de verkligen lyckats. När de klarar av att ändra vårt synsätt på behov och prioriteringar, och får oss att tänka att vi egentligen behöver speciella walkingskor.

Eller chardonnayglas.

Det enda som förtar glädjen i att sortera in nya glas i skåpen är känslan av att man är så himla lurad.

Och att man inte ens har något emot det.

..om alkohol

Det är måndag kväll och vi lagar musslor till middag och öppnar en flaska vin. En chardonnay. Och vi suckar lite över våra hopplösa vinglas, som egentligen inte är våra alls, och säger vi skulle behöva några som låter dofterna komma mer till sin rätt.

En stund senare sitter jag i soffan och läser. Sånt som jag brukar läsa, mest bloggar (t.ex. den här, den här och den här). Det handlar om alkohol. Några som kommenterar skriver att ingen dricker alkohol bara för smakens skull. Att det alltid handlar om ruset. Att det alltid är skadligt. Om inte för en själv så för andra runtomkring.

Och först tänker jag att det inte är sant.

Jag tänker på vinet som en del av en god måltid. Om hur smakerna kompletterar varann. Om hur maten smakar bra, och så tar man en liten klunk vin, och så smakar det ännu bättre. Ibland dricker jag bara en enda klunk, för att det är gott. Då kan man ju knappast tala om rus, då måste det väl bara handla om smak?

Men det handlar inte bara om smak.

Det handlar inte heller bara om rus.

Det handlar också om kultur, normer och vanor. Om vad vi känner hör till, vad som skapar stämning, vad som förväntas i olika situationer. För varken smak eller rus är oberoende av dessa saker, snarare definieras de av dem.

Vi lär oss vad som är gott, vänjer oss vid smaker. Ett glas rött till fredagsmiddagen är inte bara en statistisk normalitet, det är också en social en. För många människor hör det helt enkelt till, och det känns inte som fredag annars. För andra är det som ‘hör till’ av en helt annan kaliber. Där ‘att gå ut’ per automatik innebär att dricka alkohol – att dricka mycket alkohol – så att utgång mitt i veckan är otänkbart för man ‘ska ju jobba imorgon’. Där drickande nästan alltid innebär att man känner av alkoholen, både under tiden och dagen efteråt. Ytterligare andra dricker inte alls – av olika anledningar.

Alldeles oavsett så lever vi alla i en alkoholkultur. Den tar sig olika uttryck, och i vårt sätt att konsumera (eller inte konsumera) alkohol kan man spåra ett identitetsarbete. Att dricka alkohol är könat, klassat, rasifierat. Det är ett sätt att visa vem man är. Öl eller champagne? Jim Beam eller Port Ellen? Riedelglas eller Ikeaglas?

Det är klart att det handlar om smak. Och det är klart att det handlar om rus. Men vi ska inte förledas att tro att det stannar där.