…om samhällsforskning och politik

För några veckor sen var jag på en middag med människor som jag inte kände. Och någon frågade förstås vad jag jobbade med mer exakt och jag blev stum som vanligt.

På A-kursen i sociologi får studenterna fundera över frågan vad är sociologi? Sen fortsätter man att fundera på det på B-nivå. Och på C-nivå. Och på masternivå.

Jag har nog inte slutat fundera på det än.

Inte för att man inte kan ge ett enkelt svar. Och inte för att man inte kan ge ett väldigt långt och komplicerat svar. Utan för att det där mittemellansvaret riskerar att krångla in en i diskussioner som man ofta inte vill hamna i.

För när man försöker svara på riktigt och inte minimerande och avfärdande, då leder det ofta till följdfrågor och diskussioner. Och det är ju kul när folk kan relatera till det man sysslar med, när det väcker tankar och frågor.

Absolut.

Men nästan alltid har de tankarna och frågorna handlat om värderingar och politik, snarare än om själva forskningen.

Och det är klart att allt som rör samhället har en politisk dimension. Kunskapen är social och står knappast utanför de normer och värderingar som samhället i övrigt vilar på eller strider om. Men samtidigt är det frustrerande när det man sysslar med görs om till något annat, och när man förväntas ‘tycka’ kring helt andra saker just i rollen som forskare.

Du som forskar i sociologi, vad säger du om det här med invandringen?

Jag kan säga en massa saker så klart, men jag gör det ogärna i rollen som expert eftersom jag faktiskt forskar om helt andra saker och inte alls har den djupa kunskap om migration som en del av mina kolleger har. Att förvänta sig att jag ska uttala mig som forskare om den här sortens fråga innebär att diskussionen riskerar att hamna väldigt fel. Dels är det egentligen inte ett vetenskapligt svar som efterfrågas (då hade frågan behövt vara bra mycket mer specifik) – det är ett politiskt ställningstagande som frågeställaren vill ha. Och om vi inte tycker likadant på en politisk nivå (och någon som ställer en fråga som den ovanför har sällan samma inställning som jag, är min erfarenhet), då är risken ganska stor att hela forskningsfältet sedan avskrivs “för de där sociologerna fattar ju ändå ingenting”.

Och det gör mig frustrerad.

Och lite stum.

…om att länka till forskning (eller inte)

Igår skrev jag om hur vetenskapliga referenser tycks användas och efterfrågas allt mer på bloggar och forum.

Själv använder jag sällan eller aldrig referenser till vetenskapliga studier när jag skriver här.

Huvudanledningen är ganska enkel – jag vill att bloggandet ska få vara en annan sorts skrivande, ett lite friare skrivande. Mina texter här är inte vetenskapliga texter. Ville jag att de skulle vara det så skulle jag nog inte heller publicera dem här, utan i vetenskapliga tidskrifter. Då skulle de också se ganska annorlunda ut.

Men den här bloggen, liksom de allra flesta bloggar jag läser, är en personlig blogg. Jag skriver om sådant jag är intresserad av, sådant jag tänker på, sådant jag tycker är viktigt. Utgångspunkten är alltid mitt eget perspektiv. Så tror jag att det är för de flesta som bloggar.

Ofta finns det inslag av analys i det jag skriver. Och visst bygger det i någon mening på vissa teoretiska utgångspunkter. I inlägget om referenser som jag skrev igår utgick jag exempelvis från diskursiv psykologi. Men – man måste inte ha läst diskursiv psykologi för att hänga med på vad jag säger. (Hoppas jag.) Antingen tycker man att analysen är intressant och rimlig eller också gör man inte det. Lyckas jag inte övertyga så torde min poäng inte vara tillräckligt tydligt framförd, eller så har jag missat något. Det är inte hela världen.

Sedan finns det förstås tillfällen där jag sätter ner foten kring hur jag uppfattar att något ’är’. Typ att kön som kategori är viktig för att förstå till exempel ’näthatet’. Det är förstås också en slags analys, som grundar sig på vad jag ser runt omkring mig. Det är en beskrivning av hur jag uppfattar att något hänger ihop, och det ska läsas precis så. Det ska inte läsas som att jag anser det bevisat att det är det enda relevanta sambandet, eller ens att jag nödvändigtvis tagit del av studier som visar på att sambandet finns.

Det är förstås inte fel att referera till studier om man vill och kan det. Det kan till exempel hjälpa andra att hitta till aktuell och bra forskning. Men det finns också problem med ett växande uttalat eller outtalat krav på vetenskapliga ’belägg’ för observationer och ställningstaganden som görs av privatpersoner i sociala medier. De problemen gör att jag faktiskt ibland undviker att komma med källhänvisningar även när jag har dem tillgängliga, eftersom jag inte vill bidra till att förstärka de tendenser som jag ser.

Det handlar om att ’krav’ på referenser gör steget att börja skriva så väldigt stort. Det verkar exkluderande, och riskerar att i onödan stänga ute människor från det offentliga samtalet.

Dels tar det en väldig tid att läsa studier och länka. Den tiden lägger åtminstone jag hellre på annat. Skulle jag känna mig tvingad att länka till studier i varje inlägg så skulle jag nog välja att inte blogga. Jag misstänker att det gäller för fler än mig.

Men man måste också ha tillgång till vetenskapliga tidskrifter. Det är det i princip bara studenter och anställda vid universitet som har. Man måste även kunna förstå och bedöma vetenskapliga studier inom ämnet, vilket torde innebära högskoleutbildning och ofta också en forskarutbildning i bagaget.

Det blir nog inte så många diskuterande samhällsbloggar kvar då, misstänker jag.

Det fina med bloggvärlden är ju annars att den låter alla säga sitt. Gillar man inte vad som skrivs kan man starta sin egen blogg, ge sina egna perspektiv.

Ärligt talat: vill jag läsa forskning så gör jag en litteratursökning. Diskuterande texter på bloggar läser jag för att det är intressant att ta del av andras tankar kring olika samhällsfenomen. Det ger mig väldigt mycket på ett personligt plan. Ibland är det givande när någon länkar till olika studier – visst – men när det börjar ställas krav på att man ska göra det för att ‘tas på allvar’ i det man säger, då tycker jag att det gått för långt.

…om att ha belägg

Det är intressant att observera hur vi interagerar på nätet – hur det har utvecklats och fortsätter att utvecklas. Diskussionen om ’näthat’ som väcktes efter Uppdrag Gransknings program har satt fingret på en sådan tendens – otrevligheter, ovårdat språk och hot.

En annan tendens som jag tycker mig kunnat se under de senaste åren är att man allt oftare förväntas belägga det man säger med någon slags vetenskaplig referens. På vissa forum så kan det vara svårt att säga något alls om man inte samtidigt länkar till en vetenskaplig studie i ämnet. Och läser man bloggar som på något sätt berör kön så kan man inte undgå att i kommentarsfälten regelbundet se efterlysningar av studier som stöder det som sägs. Vad kan du hänvisa till för forskning på det då? Vad är det som säger att kvinnor har lägre löner än män? Det tror jag inte på om du inte kan säga vad du grundar det på!

Hur många gånger har du hört någon säga eller skriva forskning visar att…? Anledningen till att folk säger så är att forskning har en hyfsat stark position i samhället. Forskning antas som regel presentera objektiv kunskap; att säga ’hur saker är’.

När man hävdar något och knyter det till forskning så bygger man aktivt upp en trovärdighet i det man säger. Man signalerar på olika sätt att det man säger är riktigt, eftersom a) andra har sagt samma sak, b) dessa är högutbildade personer som antas särskilt lämpade att uttala sig, och c) det de säger har noga prövats vetenskapligt.

Samtidigt signalerar man genom referenserna att man själv a) är insatt i ämnet, b) har tillräcklig utbildning och kompetens för att läsa forskningsrapporter och dra slutsatser av dem, c) är noggrann och en person som bemödar sig om att säga sådant som är korrekt och ’bevisat’ snarare än att ’bara tycka’.

Den legitimitet som forskningen som regel åtnjuter åberopas alltså för att i sin tur skapa legitimitet för det man själv säger och den man är.

Ibland tycks de vetenskapliga referenserna fungera som slagträ – de är något att drämma i huvudet på folk. Där ser du! Det kan vara mer eller mindre effektivt beroende på sammanhanget. Följer man diskussioner kring omtvistade ämnen (typ LCHF eller jämställdhet) så kan de ibland utvecklas till någon slags strid med vetenskapliga referenser som vapen. Segrande ur diskussionen går den som hittar flest eller bäst referenser, snarare än den som kan uttrycka sin ståndpunkt på ett i övrigt mer övertygande sätt.

Men det implicita eller uttalade kravet på vetenskapliga referenser kan i sig också utgöra ett slagträ i en diskussion. Om den som skriver något i ett omtvistat ämne inte belägger sina ståndpunkter genom att hänvisa till vetenskapliga studier så kan det relativt enkelt vändas till dennes nackdel. Det kan man se i en del bloggars kommentarsfält, där det läggs ett stort ansvar på bloggskribenten att redogöra för sina källor. Vad grundar du det där på? Kan du ge några referenser? Länka några studier! Att påpeka avsaknaden av referenser tycks i sig kunna fungera som ett motargument i dessa miljöer.

Om det är så att den som skriver inte vill (eller kan, eller har tid att) referera till vetenskapliga studier, så riskerar det att tas för att det inte skulle finnas stöd för vad hen säger, vilket i det här sammanhanget underminerar skribentens legitimitet. Att ropa efter referenser är därför ett ganska smidigt sätt att locka in någon i en fälla: antingen kommer du inte med några referenser och då tänker vi inte ta något du säger på allvar, eller också får du lägga timmar på att hitta rätt studier att hänvisa till, istället för att lägga tid på sådant du själv tycker är viktigt.

Ropet efter referenser är också tämligen idiotsäkert som strategi i många sammanhang. Det duger nämligen sällan att svara ’men du själv då?’ och möjligheten att vända på steken är därför inte så stora, åtminstone inte utan att först själv göra en rejäl arbetsinsats. Den kritik som en fråga om referenser ofta rymmer kan dessutom nästan alltid bortförklaras med att man ’bara är intresserad’, om den ändå skulle utmanas.

Känner ni igen något av det jag beskriver här? Har ni själva skrivit något och bemötts med att avkrävas länkar till vetenskapliga studier? Hur såg ni på det och vad hände sen?