…om Ugglans Handlingsplan För Att Säga Ifrån Även Om Det Är Obehagligt

Om det nu är så att vi behöver träna på att vara jobbiga, obekväma eller ‘bråkiga’ – att säga ifrån om vi tycker att något är fel eller dumt, trots att det kanske blir spänt och vi riskerar att ses som gnällspikar – hur gör man då? Hur tränar man på det? Om det vore så enkelt som att ‘bara göra’ så hade vi (eller jag) redan gjort det, gissar jag.

Jag tänker att man kan jobba med det här i flera steg.

Voilà – Ugglans handlingsplan till hur man tränar sig att säga ifrån, även när det känns obehagligt eller ‘dumt’:

1. För det första gäller det att vara medveten om hur man beter sig i olika sammanhang och på vilket sätt det går emot hur man skulle vilja bete sig (eller känner att man borde bete sig utifrån sina övertygelser) – som när jag skrev om fotbollströjorna. Men stannar man vid den ‘medvetandefasen’ så är risken att man bara blir frustrerad. Det som händer är att man ser sin egen motsägelsefullhet tydligare, men det i sig ändrar inte något.

2. Steg två blir därför att utarbeta strategier. När jag för några år sedan gick i terapi (KBT) så jobbade vi ganska mycket med det här. Att medvetet och i förväg försöka se hur man kan göra saker som man tycker är obehagliga. I det här fallet kan det handla om att tänka ut vad man kan säga i olika situationer. Det kan vara bra att utgå från en situation där man inte sa något, eller gjorde det och det bara blev fel. Hur hade man kunnat gå tillväga för ett annat resultat? Gör en lista och fundera kring alternativen.

3. Steg tre är att träna. Försök att förutse när det kan bli aktuellt att säga ifrån på ett sätt som kanske uppfattas som ‘jobbigt’. I mitt fall kan jag ju säga att alla mammagruppskonstellationer är sådana situationer. Playdates, lekparkshäng och så vidare. Då kan man ladda lite, och sätta upp mål: om någon säger något som jag ser som ett problematiskt könande i eftermiddag i lekparken så ska jag (på något sätt) säga att jag inte håller med. Då blir det lättare att göra just det, och det är en framgång eftersom målet var ens eget handlande och inte resultatet (det svar man får).

4. Det kan också vara en idé att i någon form dokumentera vad som händer. Jag skrev till exempel dagbok under några veckor, som en del av terapin. Det var bra eftersom jag aktivt var tvungen att formulera att det faktiskt ofta gick ganska bra och att det kändes skönt efter att jag gjort vad det nu var jag skulle göra (det var förstås helt andra saker än vad vi pratar om här, men principerna är ju desamma).

Låter den här modellen som något som kan funka?