De flesta som dör i eldsvådor dör inte av själva elden, de dör av röken.

Svart eller helt osynlig sprider den sig obevekligt, äter sig in i lungor, i slemhinnor; i kroppar och själar.

Röken är en föraning till lågorna. När vi känner röken springer vi därifrån så snabbt vi kan, med de öronbedövande larmen bakom oss.

Många kände röken.

Många sprang.

Men många blev också kvar.

Nu har röken funnits där länge, men de som sprang vände inte tillbaka efter dem som blev kvar. Istället för att släcka, istället för att hjälpa andra ut, så byggde de barriärer som stängde in dem.

Det är kanske inte så konstigt att de där inne till sist gör vad de kan för att påkalla uppmärksamhet.

Det är kanske inte så konstigt att elden till slut blossar upp.