…om att vara förberedd

Jag sitter i arbetsrummet med dörren stängd, hörlurarna på. I fönstret mittemot ser jag dörren speglas. Då och då tycker jag mig se en rörelse och vänder mig om för att se om någon öppnat dörren. Men den är lika stängd som förut. Sedan tycker jag att jag hör ett konstigt ljud. Var det någon som kom? Jag tar av hörlurarna och lyssnar, men hör bara barnen som leker med lego i lekrummet.

Ingen där. Ingen fara.

Jag har aldrig tidigare tänkt tanken att någon ska bryta sig in i vårt hus, i vår verklighet. Jag är uppvuxen mitt i ingenstans, där sådant inte händer. Vi låste i och för sig oftast dörren på natten, men satt nyckeln kvar i låset på utsidan så var det knappast något vi brydde oss om.

Men sedan jag flyttade till USA så förväntar jag mig nästan att något sådant ska hända.

Jag lägger undan datorn i sovrummet på kvällen. Det var länge sedan jag gjorde en backup och jag vill inte att en inbrottstjuv som tittar in genom vardagsrumsfönstret ska få syn på den på soffbordet och se sin chans.

Jag tar med mobilen när jag ska sova. Inte för att jag använder alarmet – det behövs liksom inte längre, med två små i sängen. Det är för att jag ska kunna ringa 911, om det skulle behövas.

Jag sover i t-shirt. Ifall det skulle bli jordbävning, för då ska man springa ut så man inte blir fast under husspillrorna, och då kan det vara bra att ha något på sig. Eller om det skulle börja brinna, om den där öppna gaslågan i värmeelementet får fäste i en kudde som glömts lite för nära. Då kan man inte börja leta i garderoben, inte.

Jag är inte rädd. Bara förberedd.

Jag har sett CSI och Criminal Minds och hundra andra kriminalserier och filmer, och alla utspelar de sig på platser som den här. Det är i de amerikanska husen som de där hemska sakerna händer.

Husen som liknar mitt.

…om när någon blir provocerad

Mitt inlägg igår blev delat ganska många gånger på Facebook och för en liten blogg som min så innebär det en rätt markant skillnad i både statistik och mängd kommentarer. Resultatet blev förstås att jag inte kunde koncentrera mig på någonting och fick en obeveklig lust att blogga om vinglas eller kakrecept eller något annat viktigt istället – vad som helst som inte hade med gårdagens inlägg att göra. Kanske var det en slags motreaktion till den hybris man kan få av att faktiskt bli läst (som akademiker är man inte precis bortskämd med det).

Men så kom det några kommentarer som provocerade mig och så mycket mer behövs det faktiskt inte.

Det är skönt att veta att man kan lita på sin förmåga att bli provocerad.

(Och andras.)

Inga kakrecept, således. Inte idag.

Just idag tänkte jag att vi skulle prata om generalisering, och vad det kan innebära att uttrycka sig i generella ordalag. Mycket av det som jag har läst de senaste dagarna – på bloggar, forum, och så vidare – pekar nämligen på att det är något som många inte har full koll på.

Tillåt mig illustrera med ett fiktivt men inte helt ur luften taget exempel.

A säger:

Mäns våld mot kvinnor är ett problem.

Varpå B utropar:

Alla män slår minsann inte! Dessutom blir män oftare nedslagna på gatan än vad kvinnor blir! Dessutom finns det faktiskt kvinnor som slår män också! Jag vet ett exempel!

[Djupt andetag. Räknar till tio.]

Här är det här med att generalisera helt centralt för hur vi ska förstå vad som händer.

För att börja med det som A säger:

A talar om ’män’ på ett övergripande sätt. Det innebär inte per automatik ’alla män’. Tvärtom behöver det inte ens vara en majoritet av männen i samhället för att påståendet ska vara giltigt.

Det A säger alltså är inte att ’de flesta’ män slår kvinnor. Däremot finns det i A:s uttalande ett implicit antagande att det är vanligare att män utövar våld mot kvinnor än att kvinnor utövar våld mot män. Det innebär att det finns ett samband mellan kön och våldsbenägenhet, så att män oftare är våldsbenägna än vad kvinnor är, att kvinnor oftare får uppleva våld från män än från andra kvinnor.

Vad är det då som A inte säger?

A säger ingenting om mäns våld mot män. Att män även är våldsamma mot män är inte på något sätt märkligt, snarare överensstämmer det på det stora hela väl med hur man kan förstå mäns våldsamhet mot kvinnor. Mäns våld mot män är så klart också ett problem. Det är bara inte det som är fokus i just den här diskussionen.

A säger heller ingenting om ifall det är män eller kvinnor som generellt tar emot mest våld. Bara att kvinnor på det stora hela tar emot betydligt mycket mer våld från män än tvärtom.

Inte heller säger A någonting om att det inte skulle förekomma att kvinnor utövar våld mot män. Däremot ligger det implicit i uttalandet att det inte är ett lika omfattande problem som att män utövar våld mot kvinnor. Det vill säga – som samhällsproblem sett så är kvinnors våld mot män inte lika framträdande. För de drabbade kan det förstås vara lika illa.

Om man ska se till det som B säger så fungerar det alltså i formell mening inte som invändning till det som A säger, eftersom det bygger på sådant som inte ryms i uttalandet ’mäns våld mot kvinnor är ett problem’. Det är det man brukar mena när man säger du tolkar in saker som jag inte har sagt.

B tror kanske att det hen säger är invändningar mot det som A säger. Men vad det i själva verket är, är ett ganska effektivt sätt att flytta fokus från det.

Och det spelar faktiskt ingen roll vad B hade för avsikt med det hen sa. För effekten blir densamma:

B:s uttalande byter ämne, från att handla om det problem som A lyfter fram, till att handla om andra problem istället. Kommentaren verkar på så sätt för att förminska det problem som A pratar om, att avfärda det. Och det utan att ens diskutera det som A faktiskt säger.

Och det kan hända att A blir lite provocerad av sådant.

…om att anpassa sig

Hon är två år och har precis börjat förskolan. När pojkarna leker på den stora klätterställningen så får hon inte vara med och när hon blir ledsen tröstar en av lärarna och säger att det är lika bra. Pojkarna leker lite hårdare och tänk om du ramlar ner och slår dig. Kom, så ger jag dig fart på gungorna istället!

Hon är sju år och står utanför skolan och väntar på skjuts. En man kör upp till vägkanten och vevar ner rutan. Är du ensam här? Var är dina föräldrar? En tjej som du kan inte stå ensam så här vid vägen. Det kan gå illa, vet du. När hennes mammas bil kör upp bakom honom vinkar han och kör iväg. Vem var det, undrar mamman när flickan kliver in i bilen. Du kan inte prata med främmande män så där, det kan vara någon som inte är snäll. Det kan gå illa, vet du.

Hon är tolv år och på ungdomsgården lyssnar hon på musik och läser tjejtidningar med kompisarna. Där kan man lära sig hur man ska tänka sina bröst större och vilken metod som är bäst för att få bort håret på benen. Och så finns det en stor guide till internetdejting där man kan läsa Så vet du att han inte är den han säger att han är – tolv varningstecken. Och de läser alla tidningarna och gör alla testerna om ifall han är otrogen och ifall de använder för mycket smink och ifall de är för godtrogna och ifall de äter för mycket fett.

Hon är femton år och på rasten mellan fysiken och engelskan så trycker en kille från parallellklassen upp henne mot väggen i korridoren, med händerna runt hennes hals. Tror du att du är snygg, va, du borde inte ha en så tajt tröja på dig för då kan det gå illa, säger han innan han släpper greppet. Hennes klassföreståndare säger att han kanske egentligen är förtjust i henne men inte kan uttrycka det så bra, och han menade nog ingenting egentligen. Det var inte på allvar och du vet ju hur killar är, och kanske om du pratar lite med honom?

Hon är tjugo år och skriver en kommentar på Facebook om hur en stor klädkedja sprider idolbilder på en dömd våldtäktsman, och får tusentals kommentarer om att hon är störd och efterbliven och äcklig och en slyna. Hoppas du blir våldtagen, skriver de. Skjut dig själv dumma kvinna.

Hon är tjugofyra år och tar taxi hem på kvällen, alltid, fastän hon egentligen inte har råd. På MQ provar hon en kjol som hon tycker om men låter bli att köpa den för den är ändå lite för kort och hon kan inte ha den på sig på jobbet utan att Lars på ekonomiavdelningen ska kommentera den i lunchrummet och säga att hon borde tänka på hur hon klär sig om hon ska komma nånvart här i livet.

Hon är trettio år och när hon äter middag med sina mammalediga kompisar så pratar de om hur man ska undvika att bli kidnappad och våldtagen. Jag låser alltid bildörren på nyckeln sekunden som jag satt mig i bilen på parkeringsplatsen utanför mataffären, berättar någon. Jag har hört att trapphuset är mer riskfyllt än hissen i höghus, så jag har slutat gå i trappor, säger en annan.

Och i fikarummet på jobbet, på bloggar som hon läser, forum som hon besöker, så pratas det om att feminismen gått för långt och att kvinnor faktiskt inte begränsas alls utan de kan göra precis vad de vill och om de inte var så mjäkiga utan bara såg till att ta lite mera plats och blev lite bättre på att löneförhandla så skulle det inte vara något problem. Det är klart att det går illa, om man beter sig som en del kvinnor gör.

Och hon, hon tänker att de kanske har rätt.